Kapitel 7 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är klart som fan det ska regna nu igen. Jag tror att om nördkollektivet fick veta att i Sverige, i min landsända, så finns det inte en chans att få sol på skärmen, eftersom solen aldrig någonsin lyser här, då skulle de vallfärda hit i stora skaror. I och för sig, enda jobben för nördar här är på Contactcentret, så det utjämnar säkert det hela.

Jag går och ångrar att jag inte stannade hemma ändå. Regnet, blåsten och den sura svettigheten i mina otvättade kläder får mig att känna mig extra miserabel. Jag känner mig som mitt tarmsystem brukar efter en extrastor med plusmeny hos Achmed, bara att hela livet är det där flottet som ska tvingas ner och bli till gaser, sur rännskit och och en myckenhet ojande över magproblem. Det är fuktigt ute, men inte så kallt. Jag kanske har lite, lite feber ändå? Jag svettas i alla fall som en gris och jag kan känna hur min hud liksom vill dra sig undan från mina sura och otrevliga, svettfuktiga kläder. Jag snörvlar och gör ett nytt uselt försök att tycka synd om mig själv istället för att ha dåligt samvete över min patetiskhet. Det misslyckas, förstås, precis som allt annat i mitt liv. Jag hackar vidare med sulorna i asfalten, orkar inte riktigt lyfta fötterna så högt som skulle behövas och drar fötterna efter mig. Jag vill verkligen inte till jobbet.

”God morgon, Mats.” hör jag en röst bakom mig. Jag stannar och vänder mig om. Det är n00by, iklädd en gammal ylleduffel och fuskkaschmirhalsduk. Han är på väg till jobbet han med.

”Ingenting gott med den…” mumlar jag som svar. ”Morrn n00by.” säger jag slutligen.

”Ingenting gott? Det är ju vår, snön är borta, gruset också!” säger n00by och försöker le. Jag kan dock se att hans ord är mer för egen konsumtion än för min skull. Han är inte direkt glad heller.

”Det är jobbit att det blir vår.” svarar jag. ”Man får så mycket ångest över att man inte är glad. Kvinnfolket klär av sig och påminner en om ens sexuella frustration. Det fina folket tar fram sina motorcyklar och sportbilar för att riktigt gnugga in mitt misslyckande i ansiktet på mig när de glider runt i solglasögon och tändkrämsreklamleenden.” jag vänder blicken mot den blygrå himlen som gör sitt bästa för att pissa på mig för att liksom understryka alltihop Jag tar av mig glasögonen, de är alldeles nersolkade av vatten och går knappt att se igenom. Inte för att det blir bättre utan, med min mullvadssyn, men ändå. ”Skönt att det reganr i alla fall, så man slipper dem.”

Jag kan höra hur n00by drar efter andan i ett försök att replikera. Så andas han ut i en suck och hans axlar sjunker ännu lite till.

”Är du någonsin glad, Mats?” frågar han till slut, när vi tillsammans börjat gå mot Contactcentret igen.

”Jag kan inte minnas sist jag var det. Mätt och full, ja. Men glad? Kan du minnas?” svarar jag och gnider min haka medan jag tänker. Fjunen har blivit lite långa, snart dags att raka sig igen.

”Nej… När du nämner det…” säger n00by och avslutar inte meningen. Vi är nu framme vid porten och drar upp den.

”Hur hamnade vi här?” säger han till slut medan jag flåsar uppför trappan med honom strax framför.

”Vem vet? Vill man ens veta?” svarar jag. ”Det viktiga är ju hur fan man tar sig härifrån.” säger jag och hör min röst skära sig i ren förtvivlan på sista stavelsen medan jag drar passerkortet och drar upp den gråmålade dörren och möts av den vanliga kakofonin av pressade röster, ringsignaler och spring. Jag har anlänt till Contactcentret igen.

- Nästa inlägg -