Kapitel 6 (forts 3).

- Första inlägget -

”Du måste komma ihåg att säga rätt saker Mats, inget negativt gnäll, det här är VIKTIGT!” fortsätter Sune och orden kommer så fort att de snubblar över varandra och den skärande falsetten är där mot slutet. Jag mumlar något jakande svar, feg som jag är, fast en överväldigande majoritet av mig vill göra uppror, släpigt säga att jag tänker säga vad jag tycker. Men det är som vanligt, fegheten och auktoritetsrädslan har bildat koalitionsregering över mig och mitt liv, och de håller inga nya val och styr diktatoriskt med iskall järnhand.

”Kunde du inte ha satt på dig några schyssta kläder idag? Det här är ju VIKTIGT!” beklagar sig Sune och halvspringer stressat fram och tillbaka. Jag ser ner på mina khakichinoos, min collegetröja och min t-shirt. Helt och rent och betydligt bättre ur affärssynpunkt än vad de flesta brukar ha på sig på det här stället. Jag svarar ingenting eftersom Sune fortsätter att mala på. Normalt skulle jag faktiskt ha varit glad över ett möte, det är en chans att slänga lite förtäckta gliringar man inte riktigt kan klaga på och framförallt är det en stund ifrån telefonen. Idag är jag dock ifrån telefonen i alla fall, så det här är ingen fördel.

”Ingen fara, jag skaffade lite grejer på lunchen, Contactcentret är inte så dumt, vet du!” fortsätter Sune triumfatoriskt och får fram ett paket med genomskinlig plast. En vit skjorta och en slips i ett. Hundra kronor på den billigaste butiken i centrum. ”Ta på dig de här.” säger Sune och försöker låta auktoritär. ”Men svettas inte ner den, och spill för fan inte, du får lämna tillbaka den när vi är klara.”

Jag stönar inombords. Precis som i sagan, flickan får lämna tillbaka klänningen när balen är över. Håhåjaja. Jag kränger av mig collegetröja och t-shirt och tar på mig den vita skjortan. Naturligtvis är den för liten. Medium. Det funkar väl över axlar och bröstkorg, även om det spänner lite när jag rör på armarna, men över magen vill det sig knappast. Jag känner mig som en militärsäng som bäddats med fascistiskt sträckta lakan. Det känns och ser ut som knapparna när som helst ska ge vika och flyga i mach 5 iväg för att med enorm kraft skära genom tyg, kött, ben och stenvägg och gud nåde den som råkar stå i vägen för dessa billiga knappformade projektiler när fördämningarna till slut brister. Jag inser att jag måste hålla en hand på magen hela tiden när jag sitter ner för att inte blekfet hy och min sparsmakade bruna raggarsträng ska synas genom gliporna mellan knapparna.

”Kom igen nu!” utropar Sune stressat och mer eller mindre skjuter mig framför sig medan jag försöker få den fula slipsen att sitta någorlunda under kragen. Skjortkragen är egentligen alldeles för smal för en slips, trots att skjortan sålts med och en del av slipsen sticker ut där bak. Sune driver in mig i mötesrummet och jag blinkar mot mörkret och den kvava, utandnings- och svettluktande luften där inne.

Mötesrummet är ett oventilerat och fönsterlöst rum, liksom för att garantera minimalt med syre för de personer som ska tryckas in där. En stor whiteboardtavla med en större mängd icke-fungerande pennor till täcker ena långväggen och ett stort ovalt bord i intetsägande kontorsfuru dominerar golvet. Det är en grotta i vilken pigga människor kommer in och på något magiskt vis förvandlas till frustrerade, gäspande och svettiga troll som kommer ut med flackande blick och spända grimaser som förmodligen ska likna leenden.

Det första jag ser när mina ögon vant sig vi det skumma ljuset inne i mötesgrottan är att Ballongmannen sitter i, eller snarare fyller upp ett hörn med sina svällande bilringar och svettiga armhålor. Han ett block i handen och är tydligen relegerad till sekreterare idag. I hörnet bredvid sitter Torped-Olga. Hon är en kanske trettioårig kvinna med för djup urringning, alldeles för plastigt leende och den största inkompetensen något mänskligt skal lyckats rymma. Som tur är slipper vi henne för det mesta numera. Hon är chef, men inte chef över någonting, eftersom hon sabbar allt hon kommer i närheten av. Hon är en mästerlig manipulerare och lyckades övertyga ledningen att TeleNet24 var så nöjda med henne som kontaktperson att de bara ville ha kontakt genom henne. Det tog ett halvår innan det hela uppdagades när Andersson visade ledningen mail från TeleNet24s teknikavdelning han fått, där de klagade på hur dum Torped-Olga var, hur hon lovade runt och höll tunt och inte visste ett dugg om support eller tekniken bakom Internet-leverans. Att sparka eller degradera henne vore dock att erkänna att det var ett misstag att befordra henne och ledningen begår aldrig misstag, så hon får fortsätta att vara chef över ingenting, springa runt och lägga näsan i blöt och ibland vara budbärare när ledningen inte vågar leverera ofördelaktiga beslut till personalen själva. Hon kallas Torped-Olga eftersom hon sänker allt hon träffar utan undantag. Allting hon rör vid blir till skit, i en slag omvänd och alldeles för verklig Kung Midas-saga. Den enda eskorten vår jobbkonvoj har är Andersson som då och då med trött stämma ställer sig med armarna i kors och förklarar i korta ordalag hur det egentligen fungerar. Då brukar hon ge sig av och försöka torpedera något annat istället. Jag har dock en otrevlig känsla av att hon arbetar sig närmare någon i ledningen igen och kommer få en ny tjänst ”som passar hennes kompetens bättre” som det brukar heta. Eftersom supporten håller på med sådant ledningen inte förstår så lär det bli vi som torpederas igen. Egentligen borde jag inte bry mig, men jag fruktar det ändå.

Bredvid Torped-Olga sitter Andersson med huvudet nerböjt och armarna i kors. Sedan kommer VD, Vice VD och Sune Cawe, som just slår sig ned. Jag kommer i ett ögonblick av insikt på att jag har mer högskoleutbildning än samtliga chefer i rummet tillsammans. VD har varit chef för frukosten på stadshotellet innan och Vice VD har inte tagit studenten – han började som telemarketer och jobbade sig uppåt. Ballongmannen, vår contactcenterchef, har läst två år personalvetenskap men inte riktigt klarat alla tentor. Andersson har kört lastbil och sedan lärt sig teknik på egen hand och Sune Cawe tror jag har gjort ett års systemvetenskap i ryggen. Tre år på fem personer, jag har läst fyra år själv. Det är lite lustigt. Egentligen borde jag bli upprörd över snedfördelningen, men det tjänar ingenting till, så jag dunsar istället ned i en ledig stol. TeleNet24 har två personer i rummet. En kort och kurvig tjej i en dräkt med kavaj som lyckas med att se proper, enkel och ödmjuk ut, på ett dyrt sätt. Hon har även en snygg kontorsuppsättning av sitt långa hår. Det bara skriker överbetald managementkonsult om människan. Jag kan gissa mig till att TeleNet24 har hyrt in henne för att se över processerna på tekniksidan. Hon kommer att ha massa bra förslag, man klär sig inte så rätt, både ödmjukt och dyrt, om man inte har lite erfarenhet och framgång i att hantera motsträviga tekniker. Men ingenting av det hon föreslår kommer bli genomfört eftersom teknikavdelningen är mer eller mindre paria i maktkampen på TeleNet24. Snacka om att slänga pengarna i sjön. Så är det Herbert, TeleNet24s teknikchef, en lång, gänglig, blond, slätrakad och rätt schysst karl som förstår mer än man tror, men har för lite makt på TeleNet24 för att egentligen kunna skära igenom marknadsförings- och säljavdelningarnas floskler och få fram teknikens hårda fakta till TeleNet24s ledning. Så de fortsätter att sälja ADSL-abonnemang de inte kan leverera, eftersom marknadsföringsavdelningen anser att marknadsfönstret är öppet just nu. Herbert är även straight som pride-paraden i Berlin ungefär, det vill säga inte alls. Inte för att det gör någon skillnad, men det är roligt ibland eftersom vår ledning inte förstått det och använder uttryck som ”vi har häcken full”, ”vi täcker arslet”, ”sug på den du” och ”ibland får man böja sig både bakåt och framåt” i telefonmöten med honom, något Andersson håller på att skratta ihjäl sig åt varje gång han berättar om mötena han sitter med på.

- Nästa inlägg -