”Andersson, skulle du och jag kunna ta en lunch nu och diskutera lite privat? Jag bjuder.” säger Herbert och försvinner iväg med Andersson under lågmält samtal, säkert om Torped-Olgas senaste tilltag och hur de ska begränsa effekterna.
”Peter! Lunch på mackerian!” säger jag högt samtidigt som jag styr stegen mot Sunes kontor för att få tag i min riktiga tröja. Peter är hack i häl. Förvånande nog är även konsultskan hack i häl. Vart ska hon?
”Jo, jag får nog sitta på mailen så jag kan ta lunch jag med.” svarar Peter med en axelryckning.
”Kan jag hänga på?” frågar konsultskan. ”Jag är ju inte från stan och kan inte lunchställena här?”
Jag stannar i ren förvåning och Peter går in i mig med en tung duns.
”Vafan, du kan inte stanna mitt i vägen, din djävla betonggris!” utropar Peter upprört och rättar till sin indielugg som hamnat snett. ”Tummen ur nu, jag vill ha mina riktiga kläder.” fortsätter han med kommenderande ton och stoppar in pekfingret i munnen och åstadkommer en kindplopp för att illustrera ljudet som ska till när jag får tummen ur.
”Ehm, tja… Jovisst…” svarar jag förvånat medan Peter byter om och trycker mina kläder i famnen på mig. ”Vi är väl inte de som är dem.” fortsätter jag samtidigt som jag får av mig skjortan, rycker på axlarna och med visst besvär kränger på mig min egen t-shirt och tröja över min svettiga och blekfeta överkropp.
”Tack, vad bra.” säger konsultskan och ler. Min hjärna har så smått gått igång igen med nytt intag av syre ungefär samtidigt som vi passerar Torped-Olga, Vice VD, Sune och Ballong-mannen som fortfarande står i en desorganiserad och aningslös klunga utanför mötesgrottan.
”Eva, vi hade tänkt bjuda på braklunch på ’MatåVin’ nu…” ropar Vice VD med desperation i rösten i ett försök att förhindra att hon försvinner utanför deras kontroll. Konsultskan stannar inte utan ropar bara tillbaka ”Ojdå, jag som redan lovat bort mig, det får bli en annan gång, tack ändå!” medan hon i hög fart, med smattrande klackar mot golvet och mig och Peter i något slags halvförvånat släptåg som försöker komma i kapp försvinner iväg mot utgången. Hjärnan har startat med många sura puttranden som en fuktig gräsklipparmotor efter den långa syrelösa och understimulerande vistelsen i mötesgrottan så nu börjar jag fatta. Konsultskan är till och med smartare än jag trott. Hon har insett att hon inte kommer få en chans att tala med oss utan att vi har en chefs blick spänd i oss och har tagit saken i egna händer. Hur ska detta sluta?
Vi sprintar nedför trappan lämnandes skarpa ekon efter konsultskans stålskodda klackar i trapphuset och försvinner ut ifrån den brungrå gestapo-byggnaden. Anförda av Peter som marscherar mekaniskt med spänt malande käke och matgalenskap i blick skyndar vi oss mot Bröderna Bengtssons Mackeria. Det är inte långt dit och jag ser hur konsultskan nästan omärkligt höjer på ett ögonbryn när vi kliver in. Mackerians sittavdelning är inte särskilt pretantiöst. Bröderna Bengtsson inriktar sig mer mot ta-med-köparna och de två borden är omaka om än hyfsat rena.
”Ojoj. Vad ska man äta?” säger konsultskan och stirrar mot menyn ovanför de grova bröderna vid disken.
”Ta en rejäl smörgås.” säger Peter. ”Det ska jag. Med en alltför stor mängd kladd. För mycket är alltid bättre när det kommer till mat.”
”Om du inte känner för paltkoma-mat så har de riktigt schyssta sallader. Jag kan rekommendera chilibiffsalladen med fetaost och vitlöksyoghurt. Om du tycker om vitlök.” fortsätter jag tvekande.
”Ja, men då tar jag den. Ta vad ni vill ha ni, jag bjuder som tack för lunchtipset.” svarar konsultskan och halar upp ett företagskreditkort. Egentligen borde jag och Peter protestera halvlamt och tvinga henne att truga en eller två gånger innan vi accepterar generositeten, men vi är alldeles för bittra och otrevliga människor för att hålla oss till artigheter. Bjuder någon, då tar vi tacksamt emot.
”Inte illa!” utropar Peter med ett brett leende. ”Jag tar en grov super med hälften kräftröra och hälften currykyckling. Häv på ordentligt med majonnäs också!” säger han nästan triumferande.
”Jag tar en ljus super med kycklingcurryröra och tonfiskröra. Jag vill ha lite sallad, majs och svartpeppar på.” beställer jag. Man måste passa på att fläska på nu när det är, om än indirekt, TeleNet24 som bjuder.
Konsultskan höjer på ett ögonbryn flera gånger till den lunchen. Först när vi får mackorna och salladen, förmodligen över storleken på portionerna. Bröderna Bengtsson gör rejäla grejor, det är en av anledningarna till att det här är mitt favoritställe, trots sunkig inredning, plastbestick och tystlåtna bröder bakom disken. Sedan höjer hon ett ögonbryn igen när hon smakar på en av de små chilikryddade köttfärsbiffarna som i stor mängd ingår i salladen. Det är nämligen fetaost i dem snarare än i salladen.
”Otroligt vad gott!” utropar hon förnöjt när hon testar den vitlökstunga grekiska yoghurten. Jag och Peter grymtar något slags svar och gör som äkta Preussisk-Protestantiska kushade ungdomar skall göra, låter maten tysta mun och är glada över att mat finns just nu. Dessutom äter vi i otrolig, genomstressad takt. Konsultskan har nog bara kommit en tredjedel genom sin portion när vi är klara och dränerar det sista ur våra läskburkar. Konsultskan ser sin chans att börja en konversation när vi sitter med varsin plastmugg kaffe som förmodligen stått sedan i morse men ändå smakar oändligt mycket bättre än automatkaffet uppe på Contactcentret.
”Vad tycker ni om outsourcing?” säger hon, förmodligen i ett försök att få igång en konversation och koka ner den till detaljer, omedveten om vilken pandoras ask hon öppnat.
”Outsourcing…” svarar jag direkt. ”Är vår tids största och med idiotiska paradox.”
”Va?” säger hon förvirrat. Jag himlar med ögonen, en otrevlig dissning av hennes förstånd, det inser jag, men det har blvit en slags reflex efter mer än ett år på Contactcentret.
”Alltså, det finns ingen som helst affärsnytta med outsourcing.” fortsätter jag.
”Inte? Varför tror du inte det?” säger hon och höjer på ett ögonbryn.
”Därför att hela tanken med outsourcing är felaktig. För att göra en bra outsourcing måste du veta exakt vad du vill ha och kunna avtala det bra Du måste bygga upp en organisation kring det hela som ser till att partnerföretaget uppfyller kontrakten och inte bara reser potemkin-kulisser genom att fiffla med siffror och blåljuga. Tanken är ju att man ska outsourca det man inte kan och inte riktigt vet vad man vill med, och fokusera på kärnverksamheten. Däri ligger paradoxen, för att göra en riktig outsourcing måste du vara bra på det du outsourcar, men du ska outsourca det du inte är bra på?” jag har vänt mig mot konsultskan och talat lugnt och sakligt.
”Hm, jag har inte tänkt i de banorna innan…” erkänner konsultskan. Jag misstänker att hon gör ett par omställningar i huvudet om hur pass intelligent och medveten jag är.
”Man outsourcar inte heller sådan man inte är bra på, man outsourcar sådant man inte vet vad det är riktigt, sådant ingen vill göra, det vill säga det lägsta och sämsta bland de arbetsuppgifter ett företag har. Allt snack om kunden i centrum, och kunden är viktigast och kundtjänsten ansiktet utåt är rent och skärt skitsnack, för ju längre från slutkund du är, desto högre lön, högre status, mindre arbetsbelastning och mindre enformigt arbete har du. De som varje dag har direktkontakt med slutkunderna är alltid de som har sämst arbetsförhållanden på ett företag.”
”Jag vet inte om du har helt rätt där…” försöker konsultskan protestera. ”Jag känner till outsourcingprojekt där kunden visste precis vad de ville ha och sparade pengar på outsourcingen.”
”Visst.” svarar jag. ”Men det är när de vill skära ner på servicegraden men inte våga göra det själva, då specificerar de ett avtal som de vet innebär en försämring. Den är så stor att de sparar pengar fast de ska betala det andra företagets vinst och fasta kostnader också, förutom sina egna. Alla är vinnare, utom slutanvändaren och den stackars djävel som sitter i telefon och får ta skiten för alla försämringar, förstås.” säger jag med ett uppgivet leende och läppjar på mitt kaffe.
”I kort…” tar Peter över och säger. ”…kan man jämföra outsourcing med prostitution. Det är inte lika bra som riktigt, frivilligt sex, och det kostar fan så mycket mer, men det är töm och glöm.” han flinar ett elakt flin. ”Det är därför vi kallar oss callcenterhoror. Det är oss det töms och glöms över.”
”Ojdå, ni verkar ganska pålästa.” säger hon efter att ha lyft ordentligt på ett ögonbryn åt Peters kommentar medan hon försöker pilla i sig det sista hon orkar av den enorma salladen.
”Jag läste mycket om outsourcing på högskolan. Skrev examensarbete om det.” svarar jag.
”Va? Har ni läst på högskola?” säger hon med ännu en ögonbrynshöjning.
”Fyra år.” svarar jag och sörplar kaffe.
”Två och ett halvt.” säger Peter och sörplar ännu högre.
”Och jag som trodde ni var typ avdankade vaktmästare och sådant…” säger konsultskan med ett skuldmedvetet leende. ”Ni har intressanta åsikter, även om jag inte håller med er i riktigt allt. Men vad säger ni om supporten då, helt off the record, vad skulle man kunna göra för att minska mängden samtal och öka servicen?”
Nu öppnade hon en ny pandoras ask. Och jag skakar lätt på mitt nu nerböjda huvud med ett leende i mungiporna medan Peter drar stort efter andan. Det kommer vara konstruktivt, men det kommer också att vara en flodvåg. Och ingenting av det kommer att bli genomfört, eftersom konsultskan kommer att försvinna innan hon fått fram det till TeleNet24s ledning som är de enda som kan pressa vårt Contactcenter att faktiskt göra något istället för att bara prata om och förhala det.
