Contactcenter

13 juli, 2006

Kapitel 6 - Besök.

- Första inlägget -

Det regnar ett pissande, elakt duggregn som får allt att kännas fuktigt och klibbigt och ger luften tunga allergi- och svettframkallande egenskaper. Det är en dyster och gråvarm vårmorgon som med oroväckande omen ramar in min långsamma marsch till arbetet. Det är tyngre än vanligt att gå till jobbet, ångesten som flammade upp igår har inte riktigt lagt sig. Den gräver och växer sig starkare ju närmare jobbet jag kommer, och när jag drar upp den fula gråmålade dörren är det knappt jag kan ignorera den. Jag hälsar förstrött på tjocka Lisa i receptionen som stor med alldeles för hårt knuten kravatt och av syrebrist och nervositet rödblommigt ansikte ovanför den via blusen. Vafan nu då? Undrar jag förstrött innan jag får vidare in mot supportsalen. Mycket folk här, är det någon utbildning på gång?

Jag kliver in i supportsalen och stirrar misstroget omkring mig. Fan ta moster och vaniljkakor! Det är smockfullt med smör och sirap på. Till och med det usla skrivbordet som inte går att hålla på en höjd är upptaget. Kreti och pleti är här, folk jag inte sett på ett halvår, folk som retat Mini-mussolinisarna som lägger schemat och inte fått några timmar på hur lång tid som helst, nya som inte ens fått konton riktigt än. Vad fan är fel? Mitt i det hela står Roger Svensson, allas vår helpdeskmeiser och vevar förtvivlat med armarna och ropar på Sune Cawe som desperat försöker smyga iväg från kaoset längs en vägg, något Roger vägrar låta honom göra.

”Sune! Vi har slut på telefonilicenser! Hör du mig?! Vad ska jag göra?” ropar Roger upprört och vevar vilt på armarna och en RJ-45-kabel som har oturen att vara placerad i hans vänsterhand.

Jag får syn på Andersson som med kuvad hållning tittar ut från sin backofficehåla. Snabbt styr jag stegen dit och lyckas hinna före de två eller tre som desperat försöker komma före så de kan ställa någon fråga.

”Andersson!” säger jag och flåsar efter språngmarschen, samtidigt som jag slänger en elak och segerlysten blick mot n00bys truckerkepsbärande och bensindoftande kompis som kom tvåa i jakten på Anderssons tid.

”Mats.” säger Andersson och suckar.

”Vad är det som händer? Varför är hela stans population av artonåriga, hyfsat IT-kunniga och mycket desperata ungdomar här?”

”TeleNet24 är på besök.” svarar Andersson. ”Ledningen har kallat in extra personal.”

”Åfan.” säger jag och låter blicken svepa över den överfulla salen. ”Potemkinkulisserna är uppe.” Jag vet inte om Andersson förstår den historiska referensen, men han fattar vad jag menar. ”Var ska jag sitta?” säger jag sedan och rycker på axlarna.

”Ingen aning. Vi har inga licenser till telefonisystemet i alla fall. Roger håller på att gå upp i limningen. Ingen berättade förstås för honom om det här. Det är flera stycken som inte kan ta samtal eftersom vi inte har tillräckligt med licenser i telefonisystemet och de inte kan starta sina klienter…” säger Andersson.

”Så mycket folk…” säger jag och rycker på axlarna.

”Ja, nu är allt så bra, så bra.” säger han med en desperat suck och ser ut att vara nära att brista i gråt.

Andersson är en sådan ångestkatalysator ibland och jag klarar inte riktigt mer av den varan just nu, så jag lämnar honom att omringas av två eller tre aningslösa telefonluder som desperat försöker få svar på sina frågor. Med några kliv är jag borta vid Sune och Roger. Roger orerar fortfarande för fullt och Sune tycks huka sig i stormen och det rycker nervöst i både mungipa och ögonvrå. Jag kan inte riktigt låta bli att flina åt hans utsatta situation och väntar i åtminstone tjugo sekunder innan jag börjar prata så Roger måste tystna.

”Var ska jag sitta? Vad ska jag göra om det inte finns telefonilicenser?” säger jag med viss otålighet.

”Uhm… Alltså, vi måste visa…” stammar Sune, inte riktigt i chefsläge efter Rogers avhyvling än.

”Ska jag sitta på mailen kanske…?” säger jag till slut och ger honom en perfekt utväg. Inte för att jag vill hjälpa honom, men annars kanske han sätter mig på tidningsprenumerationsgruppen med att öppna uppsägningskuvert eller något annat mongojobb.

”Ja! Mailen!” kvider Sune lyckligt. ”Hur många är det i korgen just nu?” säger han till närmaste kille.

”Fåse…” säger killen, jag vet fan inte ens vem det är. ”2673, det äldsta är fem veckor gammalt.” säger han med saklig ton och återgår sedan till att surfa buzz igen. Inte så mycket samtal per person när de är så här många. Jag kan se hur Sune bleknar och ryckningen i mungipan blir värre.

”Samla ihop de som inte har licenser, svara på mail.” säger han till mig och vänder sig sedan till Roger. ”Fixa arbetsplatser till dem.” säger han och smiter iväg, kvick som en vessla när han ser hur Roger drar efter andan. Han är halvvägs ut ur salen när Roger får fram sitt ”Men hur i helvete…”

Etiketter: ,

2 Kommentarer:

  • Haha det är så lysande och absolut underbar situation... Det känns som om jag var där fast ändå inte. Att jobba i total ovisshet om vad "Ledningen" ska ställa till för problem här näst är visseligen lite spännande men när denna ledning ständigt ställer till med kaos blir det inte så spännande i längden.

    Du träffar inte huvudet på spiken utan snarare tummen bredvid spiken och den som håller i spiken är herr VD, Längtar efter fortsättningen.

    By Anonymous Anonym, at 13 juli, 2006 10:22  

  • Stunder som vi minns... stunder som visat sig vara lika långa som dom flestas anställningsperioder...

    By Anonymous Anonym, at 14 juli, 2006 05:00  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se