Kapitel 5 (forts 5).

- Första inlägget -

Under tystnad njuter vi av blåbärssaften. Jag kan verkligen känna hur otroligt trött jag är. När jag blinkar går det i ultrarapid och ögonlocken liksom klibbar fast där nere, det tar en fenomenal ansträngning att få upp dem igen. Och då har jag inte ens klämt i mig en fet pizza än. Håhåjaja. Jag låter blicken svepa över Peters smutsiga kök. Det är ett ganska litet rum med högt i tak och ett enda fönster på gaveln. Ett halvrangligt köksbord i mörkt fanérträ och tre helt unika stolar med varierande slitagehistoria utgör de enda möblerna. Den fasta inredningen består av en diskbänk, lite arbetsyta i vitfanérad spånplatta som är fuktskadad här och där och svällt lite, skåp i samma material och med samma problem som arbetsytorna, en halvgammal spis, en hyfsat modern kyl, allt på väggar i babyblå färg. Peter är ingen ordningsfascist i sitt kök. Linoleumgolvet har både smulor och damm och kommer extrautrustat med små bruna fläckar här och där. Disken tornar upp sig och tycks hela tiden hota att rasa ner i en lavin av porslin, glas och intorkade obeskrivligheter. I taket sitter en plafondlampa som bara har en av tre glödlampor igång och därför inte förmår att producera mer än ett matt, klent ljus som knappast förmår skingra mörkret som börjar tätna utanför fönstret.

”Har du sett den nya?” säger Peter och rycker mig ur mina funderingar över köket. Jag vänder blicken mot honom där han sitter och tömmer sitt saftglas från det sista av dess innehåll.

”Vilken nya?” frågar jag.

”Nya kinesiska kampsportsfilmen. Du vet, den däran där de hoppar runt och dansar på vattendroppar och slår ihjäl varandra tusen år före kristus, typ.” fortsätter Peter, reser sig och går bort till diskbänken där han suckar djupt över den astronomiska högen med disk. En stund försöker han hitta någonstans att ställa sitt kladdiga saftglas, men har ingen större framgång. Med ett par väl valda svordomar ger han upp och ställer glaset på en smutsig tallrik på köksbordet istället.

”Jag tror du just beskrev dem allihop.” säger jag och gnuggar mina trötta och blodsprängda ögon.

”Det är någon ung brud som är i centrum av alltihop och så…” försöker Peter.

”Du kokar fortfarande inte ner det.” flinar jag.

”Vafan, de är samma sak allihop i alla fall.” säger Peter frustrerat och sätter sig ner igen.

”På tal om film…” säger jag och klipper med mina trötta ögon.

”Ja?” svarar Peter och försöker få loss en gaffel från en tallrik på bordet.

”Du vet hur en massa filmer har någon gammal cyniker…”

”Visst.” svarar Peter och nickar för att visa att han lyssnar medan han sitter tillbakalutad och drar i en av sina polisonger som han brukar.

”Och jorden måste räddas. Eller i alla fall staden. Och cynikern har en av de vitala bitarna till maskinen, eller är den enda som vet vägen in i borgen eller vafan som helst…”

”Klassisk klyscha.” nickar Peter.

”Och i varenda film så tänker cynikern om och kommer med och hjälper den unga hjälten att rädda världen.” säger jag med en grimas. ”Någon gång skulle jag vilja se en film där cynikern skiter i stan eller världen eller vad fan det nu är som ska räddas. Och när världen går under, när det är en myckenhet gråt och tandagnisslan, då ska han stå på en kulle och le lite skadeglatt över alltihop, fårat ansikte upplyst av undergångseldarna underifrån.” jag flinar elakt när jag avslutar min bittra lilla monolog.

Det är tyst ett tag innan Peter drar sig lite i en polisong och skakar på huvudet.

”Du är fan inte riktigt slug på en enda fläck, Mats.” säger han och skrockar. ”Det är därför jag inte niivar dig, det är alldeles för roligt att höra vad du hittar på för helknarkat nästa gång.”

Jag flinar tillbaka och efter en stunds småprat kommer pizzorna. Efter att ha hällt av det värsta flottet som flyter ovanpå osten äter vi under tystnad. Det är en underbar känsla att bli riktigt fettmätt efter en dag av bakfylla, ångest och bastu. Det tar nog inte mer än fem minuter att äta upp alltihop, men Peter är ändå färdig före mig.

”Ett riktigt telefonluder kan inhalera sin pizza på ett andetag.” säger han flinandes och petar tänderna med gaffeln han lyckats bända loss från den gamla och smutsiga tallriken på bordet. Jag tar tillfället i akt att sprutlackera Peters toalett innan jag drar, då jag vet att jag inte klarar en halvtimmes promenad med så mycket fett på så mycket vatten på så mycket alkohol. Sedan säger vi adjö och jag beger mig hemåt för att sova. Imorgon är det en ny arbetsdag som börjar klockan nio, ve och förbannelse.

- Nästa inlägg -