Kapitel 4 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag dricker min stark spritsmakande grogg ganska långsamt, även om Peter tillverkar schysst hemkokt så är det fortfarande sprit och en viss smak kommer man aldrig riktigt ifrån. I vardagsrummet fortsätter festen som fester plägar att göra. Det skakas loss en del och någon sjunger högljutt med i en av Imperiets låtar. Peter veknar en aning och är inte riktigt i sitt esse. Jag går på toa och försöker med lindrig framgång pricka skålen. Det är lite snett just nu. När jag kommer ut igen har Peter däckat ganska så totalt och snarkar ljudligt från golvet vid soffans ena gavel, sittandes upp med huvudet hängande över den bara bröstkorgen och armarna slappt hängande längs sidorna. Han är fan fortfarande en eller en och en halv timme före oss andra! Tur att han däckat, annars skulle vi fått höra hur usla vi svenskar är på att supa hela djävla tiden, trots att Peter egentligen är lika svensk som jag, född i Tornedalen av tornedalsfinsktalande föräldrar. Eftersom vi andra börjar nå ett tillstånd där det börjar bli lite ostadigt och framförallt omoget spelar det dock ingen som helst roll vilket språkligt eller etniskt ursprung Peter har. Snart börjar det snart staplas tomburkar och tomflaskor på och runt honom där han sitter utslagen och snarkar. Tillsammans med diverse fat och skålar som tömts på snacks eller dipp skapas snart en hel trave ovanpå stackars Peter. Man ska helt enkelt inte vara först att däcka på en fest med omogna, frustrerade callcenterhoror. Snart hörs bara ihåliga, ekande snarkningar bakom traven av tomma Norrlands guld, Sofiero och en och annan ciderburk som någon av kjoltygen haft med sig. Ett par digitalkameror blixtrar och bilder tas till minnen och för att kunna förnedra honom med nästa vecka på jobbet. De lär säkert dyka upp i den av cheferna okända vimmeldelen av intranätet. Egentligen tillhör den delen av intranätet ett kontrakt Contactcentret tappat, men varken IT-chefen eller helpdesk har koll på hela intranätet, och någon fick tag på lösenordet av den förra teamleadern när hon slutade, så nu ligger det mest bilder från grisiga fester och diverse obscena texter där.

Alldeles för sent inser jag att n00by fått tag på Peters övergivna och nästan tömda flaska och är tillräckligt simmig i ögonen och dimmig i huvudet för att ge sig på att halsa direkt från flaskan precis som Peter gjort. Han vill väl vara som de tuffa grabbarna. Att det för Peter resulterat i däckande och förnedring under avslaget öl-luktande burkar i stor mängd tycks n00by helt glömt, trots att han är en de som staplat och fotat allra flitigast.

”Haha, riktigt gott juh!” säger n00by och försöker le, trots att hans ansikte skrynklar ihop sig som ett påtrampat russin. Han är nog inte riktigt van vid ren och outspädd starksprit, den dumskallen. Säkert som amen i kyrkan bleknar han plötsligt kraftigt och springer mot toan där han med en styrka och ihärdighet som storligen förvånar mig tränger sig förbi brudarna som nu står i hallen och skrattande diskuterar något och försöker dra in honom i sin diskussionscirkel. En av brudarna som kom med Elsa, jag kommer inte riktigt ihåg hennes namn, en lite halvmullig tjej med mörkt hår i en intrikat uppsättning följer i rasande fart och förvånat uttryck i sitt söta ansikte med in på toa när hon försöker hålla kvar n00by. Han har så hög fart att hon bara for med, glidandes i strumplästen över golvet och tröskeln.

Ljuden som kommer från toan är helt omöjliga att missta sig på. Någon får helt enkelt betala för att ha gett sig på Peters hemkokta i alldeles för hög takt.

”Öh, vasch for Erik?” sluddrar en av n00bys kompisar med en Sofiero i högsta hugg och påtagligt stinkande andedräkt. Jag tror jag har sett honom på jobbet någon gång, men helt säker är jag inte. Det är mopedåkande, lång och stor kille med halvlångt risigt hår, truckerkeps på snedden och en svag doft av oljeblandad bensin i kläderna. Han måste fan ha förprimat eller något, en så stor kille borde inte kunna bli så full på bara ett gäng Sofiero sjutvåor.

”Han pratar med Ulrik på den stora vita telefonen.” säger jag och gör en gest mot toadörren.

”Å…” killen hickar och tappar bort sig en kort stund, tar ett halv misslyckat steg åt vänster och klipper med ögonen som en uggla. ”Åfan.” säger han, sedan dyker ett flin upp i ansiktet och avslöjar av snusvatten gulnade tänder när han begriper vad jag egentligen sa. ”Jaschå, han kör långtradare hem till Ralf?” säger han och pillar upp en lösprilla som börjar glida ner och svajar som ett ungträd i storm. Jag smiter kvickt in i vardagsrummet igen för att inte hamna under om han faktiskt skulle falla som ett småländsk träd under Gudrun.

Att n00by gett upp mer råge och Peter däckat har lagt lite sordin på stämningen. Folk börjar bryta upp. Brudarna lyckas få ut sin vän från toan efter mycket om och men. Hon tycks fått moderskänslor för den illamående n00by och ville ta hand om honom. Brudarna ska vidare ut och drar med sig ett par av n00bys kompisar in mot stan och närmaste sunkiga sportsbar. Jag slår mig tacksamt ner i soffan som äntligen fått en plats ledig och klappar på en fri fläck på Peters huvud.

”Jadu Finndjävel, nu är festen snart slut.” säger jag samtidigt som den store killen och en kille till som är aningen nyktrare tar sig in på toa och lägger den vid det här laget dödsbleke n00bys respektive armar över sina axlarn och släpar med honom.

”Fett röj Mats!” säger den nyktrare av dem med ett brett leende och vinkar samtidigt som n00by kvider fram någonting om att han är i full färd med att dö och aldrig, aldrig någonsin igen ska göra något liknande. Aldrig!

Dörren går igen med ett mjukt klick och så är det tomt i lägenheten så när som på kladdiga glas, tomma burkar, flaskor med bara slatten kvar, skålar, chipspåsar och en och annan kvarglömd groggvirkedricka. Och så jag och en däckad finne förstås. Då skramlar det till ordentligt och burkar och annat rullar över golvet.

”Men faaaaan vilka fasoooooner!” skriker en uppretad Peter och gräver sig ur sitt tomburksfängelse under idoga muttrade svordomar på åtminstone två eller tre språk. Nästan för sent inser han att någon ställt hans hemkoktapava på hans lår. Med blixtsnabba reflexer får han tag på den innan den hinner falla hela vägen eller spilla något av den omsorgsfullt kokta spriten.

”Nästan alkoholmissbruk ju!” ropar han förfärat, reser sig och ställer pavan på soffbordet. Han ser sig om, klipper lite med ögonen och inser att festen är över.

”Mats!” ropar han och när jag svarar börjar han frenetiskt leta efter sin skjorta. ”Vi måste fylleäta! Jag behöver FETT!!

- Nästan inlägg -