Kapitel 5 (forts 2).

- Första inlägget -

”Ja, det är fan.” säger Peter lakoniskt och stirrar ut i tomma intet med resignerad blick. ”Och om det här är så bra det någonsin blir? Vad händer då?”

Jag kan känna hur ångesten med förnyad styrka borrar sig in som kall, svart metallborr i mina inälvor igen. Faaan. Fan i helvetets djävla skit. Fan, fan, fan. Helvete. Fittskit!

”Ja, vad fan gör man då?” säger jag förtvivlat.

”Vi kan inte få riktiga jobb eftersom vi inte har någon erfarenhet och vi kan inte få riktig erfarenhet eftersom vi inte får några riktiga jobb.”

”Tja…” säger jag och begraver återigen ansiktet i händerna. Smaken av salt svett är intensiv i detta tillfälle av mörker. ”Du har nog rätt. Det blir nog aldrig bättre.” mumlar jag bakom händerna.

”Hur fan gör du, Mats? Hur håller du det på avstånd?” ryter Peter till och den ångestblandade ilskan lyser i hans djupt liggande ögon när han med kraft slänger ifrån sig den halvfulla petflaskan så vatten stänker överallt och får aggregatet att ilsket fräsa till när det får sin beskärda del.

”Ilska, ounnsamhet, småsinthet.” svarar jag tyst och suckar djupt. ”Jag är alltid arg på allting. Är man arg kan man hålla ångesten borta. Man biter ihop och tar den i tarmen, har ont, blöder, men de ska fan inte få vinna. Det är som på skolgården i sexan, när tuffa gänget kom och skulle djävlas med en.”

Peter mumlar bara något ohörbart och verkar inte vilja svara mer på det, så jag fortsätter i samma spår.

”Det var den absoluta maktlösheten, där på skolgården, när man inte kunde göra någonting, för att allting man kunde göra hade bara gjort det värre. Den känslan är värre än ångesten. Den är fan destillerad ångest. Man har fått sagt till sig att inte låstas om det, för då skulle de tröttna och sluta, men det är djävlarimig bara lata lärares sätt att sopa det under mattan så de slipper se det, för låtsas du att du inte bryr dig så är det ju bara tuff lek, inte mobbing. Och inte fan funkar det heller. Låtsas att du inte bryr dig och du provocerar dem att gå längre och längre för att få en reaktion ur dig. Du kan inte slåss, för de är större, fler och starkare än dig. Ju mer du slåss, desto mer kommer de göra illa dig. Du kan inte skvallra, för ingen vill ha med en skvallerbytta att göra och ingen VILL bry sig heller, så de kommer att ignorera, förminska och förlöjliga dina känslor in i det längsta, tills du skäms över dem. Tuffa gänget kommer förnedra dig oavsett vad du gör, och det kommer inte ta slut, och det finns fan INGENTING du kan göra åt saken, någonsin. Du kan bara försöka uthärda, du är helt maktlös.” säger jag med viss hetta och avbryter min monolog för att dricka lite från min petflaska.

”Jag hoppas fan du har en fortsättning på det här, för just nu vill jag bara skära upp armarna och he ner dem i kallt vatten och förblöda ordentligt en gång för alla.” säger Peter och stirrar mörkt på mig. ”Remember kids, Mister Razor travels across the street when he wants to get attention, but down the road when he wants to get somewhere.” fortsätter han och drar menande med en pekfingernagel längs med underarmen, från tumme till armveck.

”Så är livet. Vi är maktlösa. Vi har försökt, men oavsett vad vi gör blir det bara värre. Vad kan vi göra? Vi är för trötta, för stressade, för frustrerade, har för oregelbundna mat- och sovvanor för att orka med något annat än jobba, sova, äta och supa ibland. Vi kommer knappast göra något åt vår situation.” fortsätter jag.

”Fnnng.” säger Peter och försöker skära sig med kopparvattenskopan, med lindrig framgång, för att uttrycka det milt. Frustrerat slänger han den samma väg som han slängde vattenflaskan.

”Man måste göra som då. Kanalisera ilskan, frustrationen, skammen och förnedringen till ett hat mot livet och allting, ett hat som kan få en att fortsätta. Låta hatet vara drivkraften. De ska fan inte få vinna. Att ta livet av sig vore att låta dem vinna. De tycker inte om vår närvaro, de gör livet till ett skitigt helvete, men de ska fan inte få vinna. Den enda hämnden vi har är att irritera dem genom att halsstarrigt klamra oss kvar.” säger jag och gestikulerar med en ordentlig ilska bakom handrörelserna.

”Livet slår oss i ansiktet med ett klappträ varje gång vi kommer till ett hörn. Jag lutar huvudet framåt, sänker ögonbrynen, låter blodet rinna nedför ansiktet och morrar åt livet. Slå igen, gör det då! Kom igen! Jag kommer inte att ge upp!” säger jag mellan sammanbitna tänder och morrar faktiskt fram de sista orden. En röd dimma sprider sig i huvudet och driver bort den svarta ångesten, i alla fall tillfälligt. Det är den välsignade ilskan, min drivkraft, motor, inspiration och stolthet.

Peter säger ingenting, han bara sitter där och stirrar på mig som jag vore från en annan planet. Jag harklar mig lite generat när jag inser hur djävla animerad jag blev.

”Jag reser mig varje gång. Det är som en boxningsmatch. Jag kan inte slå tillbaka mycket, jag får massor av stryk, jag åker i backen hela tiden, men jag blir fan inte uträknad. Jag har inte så mycket annat att vara stolt över, men att jag vägrar ge upp kan jag känna en viss stolthet över.” säger jag och rycker på axlarna. ”Dessutom finns det väl där inne någonstans, djupt, djupt ett litet, litet hopp om att en dag ska det kanske bli bättre, något händer, något förändras. Och om det skulle hända, då vill jag fan vara där och se det.”

”Fan Mats, du är djävlarimig perkele inte riktigt slug någonstans, för helvete!” säger Peter och skakar på huvudet, men kan inte låta bli att le lite i ena mungipan.

Vi sitter väl kvar och snackar i en timme till om världens elände i allmänhet och våra personliga eländen i synnerhet innan värmen helt tagit slut eftersom aggregatet slog av för länge sedan.

”Pizza?” frågar Peter.

”Pizza!” svarar jag med eftertryck.

- Nästa inlägg -