Kapitel 5 (forts 2).

- Första inlägget -

”Ja, det är fan.” säger Peter lakoniskt och stirrar ut i tomma intet med resignerad blick. ”Och om det här är så bra det någonsin blir? Vad händer då?”

Jag kan känna hur ångesten med förnyad styrka borrar sig in som kall, svart metallborr i mina inälvor igen. Faaan. Fan i helvetets djävla skit. Fan, fan, fan. Helvete. Fittskit!

”Ja, vad fan gör man då?” säger jag förtvivlat.

”Vi kan inte få riktiga jobb eftersom vi inte har någon erfarenhet och vi kan inte få riktig erfarenhet eftersom vi inte får några riktiga jobb.”

”Tja…” säger jag och begraver återigen ansiktet i händerna. Smaken av salt svett är intensiv i detta tillfälle av mörker. ”Du har nog rätt. Det blir nog aldrig bättre.” mumlar jag bakom händerna.

”Hur fan gör du, Mats? Hur håller du det på avstånd?” ryter Peter till och den ångestblandade ilskan lyser i hans djupt liggande ögon när han med kraft slänger ifrån sig den halvfulla petflaskan så vatten stänker överallt och får aggregatet att ilsket fräsa till när det får sin beskärda del.

”Ilska, ounnsamhet, småsinthet.” svarar jag tyst och suckar djupt. ”Jag är alltid arg på allting. Är man arg kan man hålla ångesten borta. Man biter ihop och tar den i tarmen, har ont, blöder, men de ska fan inte få vinna. Det är som på skolgården i sexan, när tuffa gänget kom och skulle djävlas med en.”

Peter mumlar bara något ohörbart och verkar inte vilja svara mer på det, så jag fortsätter i samma spår.

”Det var den absoluta maktlösheten, där på skolgården, när man inte kunde göra någonting, för att allting man kunde göra hade bara gjort det värre. Den känslan är värre än ångesten. Den är fan destillerad ångest. Man har fått sagt till sig att inte låstas om det, för då skulle de tröttna och sluta, men det är djävlarimig bara lata lärares sätt att sopa det under mattan så de slipper se det, för låtsas du att du inte bryr dig så är det ju bara tuff lek, inte mobbing. Och inte fan funkar det heller. Låtsas att du inte bryr dig och du provocerar dem att gå längre och längre för att få en reaktion ur dig. Du kan inte slåss, för de är större, fler och starkare än dig. Ju mer du slåss, desto mer kommer de göra illa dig. Du kan inte skvallra, för ingen vill ha med en skvallerbytta att göra och ingen VILL bry sig heller, så de kommer att ignorera, förminska och förlöjliga dina känslor in i det längsta, tills du skäms över dem. Tuffa gänget kommer förnedra dig oavsett vad du gör, och det kommer inte ta slut, och det finns fan INGENTING du kan göra åt saken, någonsin. Du kan bara försöka uthärda, du är helt maktlös.” säger jag med viss hetta och avbryter min monolog för att dricka lite från min petflaska.

”Jag hoppas fan du har en fortsättning på det här, för just nu vill jag bara skära upp armarna och he ner dem i kallt vatten och förblöda ordentligt en gång för alla.” säger Peter och stirrar mörkt på mig. ”Remember kids, Mister Razor travels across the street when he wants to get attention, but down the road when he wants to get somewhere.” fortsätter han och drar menande med en pekfingernagel längs med underarmen, från tumme till armveck.

”Så är livet. Vi är maktlösa. Vi har försökt, men oavsett vad vi gör blir det bara värre. Vad kan vi göra? Vi är för trötta, för stressade, för frustrerade, har för oregelbundna mat- och sovvanor för att orka med något annat än jobba, sova, äta och supa ibland. Vi kommer knappast göra något åt vår situation.” fortsätter jag.

”Fnnng.” säger Peter och försöker skära sig med kopparvattenskopan, med lindrig framgång, för att uttrycka det milt. Frustrerat slänger han den samma väg som han slängde vattenflaskan.

”Man måste göra som då. Kanalisera ilskan, frustrationen, skammen och förnedringen till ett hat mot livet och allting, ett hat som kan få en att fortsätta. Låta hatet vara drivkraften. De ska fan inte få vinna. Att ta livet av sig vore att låta dem vinna. De tycker inte om vår närvaro, de gör livet till ett skitigt helvete, men de ska fan inte få vinna. Den enda hämnden vi har är att irritera dem genom att halsstarrigt klamra oss kvar.” säger jag och gestikulerar med en ordentlig ilska bakom handrörelserna.

”Livet slår oss i ansiktet med ett klappträ varje gång vi kommer till ett hörn. Jag lutar huvudet framåt, sänker ögonbrynen, låter blodet rinna nedför ansiktet och morrar åt livet. Slå igen, gör det då! Kom igen! Jag kommer inte att ge upp!” säger jag mellan sammanbitna tänder och morrar faktiskt fram de sista orden. En röd dimma sprider sig i huvudet och driver bort den svarta ångesten, i alla fall tillfälligt. Det är den välsignade ilskan, min drivkraft, motor, inspiration och stolthet.

Peter säger ingenting, han bara sitter där och stirrar på mig som jag vore från en annan planet. Jag harklar mig lite generat när jag inser hur djävla animerad jag blev.

”Jag reser mig varje gång. Det är som en boxningsmatch. Jag kan inte slå tillbaka mycket, jag får massor av stryk, jag åker i backen hela tiden, men jag blir fan inte uträknad. Jag har inte så mycket annat att vara stolt över, men att jag vägrar ge upp kan jag känna en viss stolthet över.” säger jag och rycker på axlarna. ”Dessutom finns det väl där inne någonstans, djupt, djupt ett litet, litet hopp om att en dag ska det kanske bli bättre, något händer, något förändras. Och om det skulle hända, då vill jag fan vara där och se det.”

”Fan Mats, du är djävlarimig perkele inte riktigt slug någonstans, för helvete!” säger Peter och skakar på huvudet, men kan inte låta bli att le lite i ena mungipan.

Vi sitter väl kvar och snackar i en timme till om världens elände i allmänhet och våra personliga eländen i synnerhet innan värmen helt tagit slut eftersom aggregatet slog av för länge sedan.

”Pizza?” frågar Peter.

”Pizza!” svarar jag med eftertryck.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är en bra bastu, snart är den varm och det dröjer inte länge innan vi sitter där inne med ryggarna mot de saltsvettiga träpanelerna och svettas och säger ingenting. Det luktar bakfyllesvett och varmt hår och det enda som bryter tystnaden är aggregatets knäppande, gurglandet i petflaskorna när vi dricker och ett och annat hasande mot träbänkarna när vi byter sittställning. Det slår mig då att jag och Peter inte bytt ett enda ord sedan vi gick skilda vägar utanför Achmeds igår. Det är djävligt skönt. Peter kräver inte konstant samtal och har inget behov att fylla tystnaden om ingenting finns att säga. Vi sitter i värmen, svettas och stirrar ut i ingenting medan vi klunkar i oss vatten från petflaskorna, en välkommen svalka i den av värme dallrande luften. Den fysiska närvaron är nog, det är kravlöst, prestigelöst, mållöst och förbannat skönt. Man behöver inte säga någonting om man inte vill, man kan slappna av och vara sig själv och inte oroa sig för pinsamma pauser eller få fram det rätta att säga.

Vi har nog fyllt på flaskorna åtminstone två gånger och suttit där en timme eller så innan det första ordet yttras.

”Fan.” säger jag till slut och bryter den svettiga tystnaden.

Det dröjer säkert en minut innan Peter till slut svarar.

”Jo.” säger han enkelt. Mer behövs inte. Vi förstår båda två vad det betyder och vad som komma skall. Det är tyst ett tag till. Vi dricker ur våra flaskor och stirrar ut i ingenting.

”Timanställning…” säger jag sedan.

”Finns int om du frågar facket.” svarar Peter nonchalant.

”Men två tredjedelar av folket på Contactcentret är timanställda.” fortsätter jag.

”Ja, de flesta jobbar heltid och borde enligt reglerna få fast anställning, men det skiter Contactcentret rätt fett i.” säger Peter och dricker mer vatten och fortsätter att stirra rakt fram på aggregatet som knäpper lite medhållande.

”Timanställda behöver man inte betala sjukersättning till, ge semester eller full lön om man inte har fullt alla timmar till dem. Man kan sparka dem precis när man vill och bossa runt dem med hot eftersom de inte har några rättigheter. Klart Contactcentret gillar den anställningsformen!” säger jag med viss indignation.

”Sjo.” svarar Peter uppgivet med en norrländsk inandning och snurrar på sin petflaska där han sitter lite nersjunket på träbänken.

”Jag kan se hur de sitter där inne på personalkontoret och gnuggar händerna. Låga löner, inga rättigheter, lättkontrollerade och lättskrämda får som själva får ta all skit när de stressats sönder och blir sjuka. Vad fan har de för människosyn där inne egentligen?” utropar jag irriterat. En extra rodnad utöver den bastuns värme har lagt på mina kinder börjar synas. Nu är jag privat, med likatänkande. Då vågar jag, fega kräk, bli arg.

”Det har de inte.” svarar Peter med lakonisk ton och ett drag av uppgivenhet i rösten.

”Va?”

”Vi är inte människor för dem. Vi är produktionsenheter. Vi mäts inte i antal individer, vi mäts i kilo kött med headset. Att vi skulle kunna ha känslor, drömmar, tankar, preferenser, idéer, ambitioner, kreativitet eller individuella personligheter bryr de sig inte om, eller så har det konceptet aldrig nått deras tankevärld. Vi är analoga telefonsvarare, en kugge i ett kundtjänsthjul, inte människor. Jag är Peter Nyman, en påse kött med ett headset, automatiserad, övervakad, processerad och fullt ersättningsbar med vem som helst. Mitt enda värde är det antal samtal jag kan ta idag.” säger Peter med allt mörkare röst allt medan han glider ner ännu mer på sin träbänk.

Jag försöker få fram något slags svar, men det blir bara en slags blandning mellan ett flämtande och ett stönande när ångesten river till i magen. Det känns som ett svart, iskallt nät dras åt om mina inälvor och hjärtat slår fortare och andhämtningen bli ansträngd. Jag sluter ögonen och försöker blockera ångesten som tar över mitt inre, men jag vet att Peter har helt rätt. Vartenda ord är sant. Med förtvivlan i sinnet begraver jag ansiktet i händerna och suckar djupt, försöker faktiskt att hålla mig från att gråta. Att inte ha något värde alls, det gör ont. Det är illa nog att jag har varken flickvän eller liv, det här gör ont. Jag har naturligtvis vetat det, sådan här ångest har gnagt i mig förut, men aldrig så kraftigt som nu. Peters precisa ord framkallar den i mångdubbel styrka, en nattsvart förtvivlan som lägger sig i kropp och själv som en tung, kall, blöt och kolsvart snö över allting. Det gör så förbannat innihelvites djävla ont. Ångest!

”Det är inte rättvist.” fortsätter Peter där han halvligger och suckar djupt. ”Vi var kanske inte bäst på högskolan, vi kanske inte har de mesta kontakterna, vi gjorde kanske inte alltid de rätta sakerna, men vi försökte och vi ansträngde oss. Borde vi vara så värdelösa? Borde inte någon i alla fall pissa på oss om vi brinner?” Han suckar igen och torkar svett ur pannan med handflatan.

”Fan.” är det enda jag kan få fram i ett plågat kvid. ”Fan. Fan, fan, fan!”

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 - Bakfylleångest.

- Första inlägget -

På söndag vaknar jag med en skarp smak av bakfylla i gommen och blinkar mot ljuset från sovrumsfönstret. Ett tunt, grått molntäcke håller solen gisslan men kan inte riktigt hålla dess strålar från att nå mina plågsamt blodsprängda ögon. Det är ett tunt molntäcke som får solen att verka vara i alla riktningar. Det finns ingen skugga, bara ett oändligt plågsamt flöde av deprimerande, grått ljus. Jag sätter mig upp och håller min risiga bruna kalufs i händerna för att inte ansiktet ska glida ner på bröstkorgen, så tunga känns påsarna under ögonen just nu. Till slut reser jag mig och går ut i köket. På vägen trampar jag förstås i de klibbiga resterna av lite utspilld grogg. Det känns som att röra sig i fetvadd. Allting får mig att svettas och det går oerhört långsamt. Bakfylla som heter duga. Fan, det här går inte. Jag kollar klockan och inser med en tung andning att den är över ett. Håhåjaja, det var den här dagen det. Det är ingenting annat att göra, det blir en långsam och plågad promenad till Peter.

Ångesten gnager i samma takt som minnena från dagen innan som dyker upp. Min fruktansvärda tabbe med den där tjejen… Vad hette hon? Lisa? Vafan, ingen mening att lägga det på minnet, henne lär jag inte se igen. Lite gammaldags artighet mot värden, det var därför hon talade med mig, ingen annan anledning. Fan, jag har ingen tur med kvinnor. De vill inte ha mesiga nördar med överdriven bitterhet och noll självförtroende, de vill ha självsäkra idioter som kan bete sig som svin mot dem, av någon anledning. Whatever. Nu lider jag ordentligt på äkta Preussiskt-Protestantiskt manér och jag kan liksom känna Luther banka sina punkter inte mot en kyrkoport utan mitt bakuvud. ”Ska du ha roligt ska du lida.” Håhåjaja.

Det dröjer en halvtimme eller fyrtio minuters gående genom den gråkalla eftermiddagen med snålblåst från norr och doft av vinter innan jag är framme vid byggnaden där Peter bor. Jag slår in koden på de slitna knapparna på portkodssifferpanelen, som tydligt visar vilka fyra siffror det ska vara. Uppför två trappor, så står jag framför Peters mörkbruna dörr. ”Reklam och jag niivar dig, Perkele! PS inget djävla kyrkoblad heller!” står det på en liten lapp under namnet. Nog fan är det Peter som bor här nog. Han hatar reklam nästan lika mycket som han hatar religion. Jag ringer på med en lång och ilsken signal av 60-talsdörrklockatyp med bra ”rrr” i ring:et. Det dröjer en stund innan Peter öppnar dörren lite på glänt och stirrar med ett trött öga på mig. Först gör han en ogillande grimas, sedan suckar han djupt och länge och öppnar dörren lite mer och släpper in mig. Jag kliver in i Peters lägenhet och undviker nätt och jämt att trampa på ett riktigt gammalt nätverkskort som ligger precis innanför dörren. Peter är klädd i ett par mörka chinoos med oknäppt bälte och ingenting annat och han vänder snabbt ryggen åt mig och vinkar mot sovrummet. Jag kliver runt ett gammalt chassi och kastar en oroad blick på ett kluster av antika processorer som Peter tydligen håller på att bygga i dammet i vardagsrummet och hallen. Peter älskar att dyka i sopcontainrar utanför datorbutiker och företag och ta vara på hårdvara äldre än Metusalem och ge den nytt liv. Hela hans vardagsrum täcks av chassin, fläktar, skruvar, trasiga moderkort, gamla processorer och diverse skräp samt ett antal datorer som han hottat upp med allt som går. Den där servern i hörnet med sex stycken trettiotvåmegabytes ram-minnen och två tvåhundramegahertzarprocessorer skulle varit det bästa som gått att få tag på för tio eller tolv år sedan. Nu kör den Peters ftp-server och försöker hålla reda på fem eller sex små hårddiskar. Jag kliver in i sovrummet och kan inte undvika att förvånas över kontrasten trots att jag sett den många gånger förut. Här är allt minutiöst renhållet och det doftar lite svagt av Grumme Gulsåpa från den senaste rengöringen. Peter har faktiskt till och med tagit sig tid att bädda och lägga på ett kashmirbrunt överkast på sängen sin. Jag står en stund och beundrar de blanka kopparrören som löper längs väggen och in i garderoben. Jag tror fan Peter putsar dem både utvändigt och invändigt mellan varje sats, det överambitiösa aset. Jag undviker noga att öppna garderobsdörren, då Peter säkert har en optimal ljusnivå utarbetad och jag skulle kunna förstöra den och därmed hela satsen.

Så kommer Peter tillbaka med två fulla petflaskor. Han ger mig en ond blick, men säger inget, istället ger han mig flaskorna och öppnar ett överskåp och får fram några handdukar. Sålunda utrustade beger vi oss ner till källaren och den bokbara bastun där.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 (forts 5).

- Första inlägget -

När Peter nämner fylleätande kan jag inte undvika att känna hur hungern efter flottigt blänkande pommes frites river till i sinne och inälvor.

”Du… du har helt rätt, Peter. Vi behöver FETT! Till Achmed!” säger jag och svingar vilt med en arm i ett försök att göra en heroisk gest för att leda horderna av mig och Peter framåt, mot fettet. Inte nog med att jag pekar åt helvete fel, något som förmodligen kan skyllas till lika delar på min fylla som mitt totalt värdelösa lokalsinne, naturligtvis tappar jag nästan balansen när armen flyttar min tyngdpunkt lite grand. Jag raglar runt en stund innan allt liksom lugnar ned sig och fyllan återvänder till normal nivå. Det är helt klart ganska schnätt i golvet just nu.

”Faaan, inte Achmed. Han var elak med mig förra gången jag vad där för att jag hade ätit massa mat hemma och inte hos honom.” säger Peter med gnällig röst och kliver ut i hallen med mig i hälarna.

”Har du något bättre förslag?” säger jag och försöker få tag i en av mina skor som tycks ha doktorerat i Matsundvikande just ikväll. Fanskap! Till slut får jag tag på den och försöker få på mig den bara för att inse att det är fel djälva sko. Det är vänster, inte höger. Med en suck släpper jag skon, som dunsar tungt i golvet. Då får man börja sig framåt och leta den ANDRA skon för att få det hela rätt. Allting är emot mig när jag är lite, lite salongsberusad. Att jag skulle kunna he upp den andra foten och sätta skon på den är lite för avancerat just nu.

Peter står ihopvikt som en märla och ser ut som att skosnöreknytande är raketforskning. Med en lågmäld svordomsramsa som växer sig mot ett crescendo försöker han få ihop det, tills han svär högt på finska och skiter i det hela. Så rätar han på ryggen och tänker i säkert trettio sekunder i ett försök att få fram ett svar på min fråga. Hans ansikte rör sig långsamt i funderingar som tycks gå runt, runt i cirkel.

”Neh, precis.” säger jag till slut och tar Peters brist på svar för ett accepterande av min aningen dimmiga logik. ”Det finns inget al… alternativ just nu.” Med en hickning får jag på mig jackan och lyckas hjälpa Peter att göra detsamma. Av någon anledning hade hans jacka tillfälligt förvandlats till en veritabel tvångströja. Det tar en stund att få in nyckeln i låset och faktiskt låsa dörrdjäveln. Peter får hjälpa mig att hålla dörren på plats så nyckelhålet inte kan smita mer innan det hela ordnar sig till slut.

Den friska vårluften luktar lite våt sommar, ni vet den där torra, dammiga lukten som kompletteras av en blank väta på asfalten som ger en känsla av att vintern slutligen är helt över. Det duggar lite och en sval bris smeker våra fylleröda ansikten när vi i vandrar gatan fram. Eller fram och fram, det går lite i krokar och vingligheter, men snart dyker Achmeds vackra neonskylt upp i den regniga natten i bästa noir-känsla. Om jag kisar lite kan jag få det svartvitt, så känslan blir perfekt.

”Svenne. Finne.” hälsar Achmed när vi kliver in genom dörren. Ett större antal människor med lite innanför västen ockuperar de flesta borden. Achmed har sin flotteria strategiskt, mellan krogarna i stan och bostadsområdena i södra delen av stan. De flesta går förbi med en trevlig fylla och ska bara ha en cola eller en liten burgare och låna toaletten och sitter där med extrasupermeal 200g och superplusmeny. Underskatta aldrig fyllehungerns kraft när den kommer i närheten av friterat!

”Grekdjävel.” svarar Peter på Achmeds hälsning.

”Ryssdörrmatta.” replikerar Achmed.

”Byzantinska dolkstötare.” fortsätter Peter.

”Polkafanatiker.” säger Achmed och höjer på ett ögonbryn.

”Uhm…” säger Peter och tänker så hårt hans alkoholpåverkade tillstånd medger. ”Fan, du vinner.”

”Bra. Det vanliga?” säger Achmed och flinar. Några av de som sitter närmast i feststassar stirrar lite förvirrat eller misstänksamt på oss.

”Japp! Superplusmeny för mig!” säger jag och halar upp plånboken. Här ska konsumeras fett, sedan ska jag hem och sova.

- Nästa inlägg -

Kapitel 4 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag dricker min stark spritsmakande grogg ganska långsamt, även om Peter tillverkar schysst hemkokt så är det fortfarande sprit och en viss smak kommer man aldrig riktigt ifrån. I vardagsrummet fortsätter festen som fester plägar att göra. Det skakas loss en del och någon sjunger högljutt med i en av Imperiets låtar. Peter veknar en aning och är inte riktigt i sitt esse. Jag går på toa och försöker med lindrig framgång pricka skålen. Det är lite snett just nu. När jag kommer ut igen har Peter däckat ganska så totalt och snarkar ljudligt från golvet vid soffans ena gavel, sittandes upp med huvudet hängande över den bara bröstkorgen och armarna slappt hängande längs sidorna. Han är fan fortfarande en eller en och en halv timme före oss andra! Tur att han däckat, annars skulle vi fått höra hur usla vi svenskar är på att supa hela djävla tiden, trots att Peter egentligen är lika svensk som jag, född i Tornedalen av tornedalsfinsktalande föräldrar. Eftersom vi andra börjar nå ett tillstånd där det börjar bli lite ostadigt och framförallt omoget spelar det dock ingen som helst roll vilket språkligt eller etniskt ursprung Peter har. Snart börjar det snart staplas tomburkar och tomflaskor på och runt honom där han sitter utslagen och snarkar. Tillsammans med diverse fat och skålar som tömts på snacks eller dipp skapas snart en hel trave ovanpå stackars Peter. Man ska helt enkelt inte vara först att däcka på en fest med omogna, frustrerade callcenterhoror. Snart hörs bara ihåliga, ekande snarkningar bakom traven av tomma Norrlands guld, Sofiero och en och annan ciderburk som någon av kjoltygen haft med sig. Ett par digitalkameror blixtrar och bilder tas till minnen och för att kunna förnedra honom med nästa vecka på jobbet. De lär säkert dyka upp i den av cheferna okända vimmeldelen av intranätet. Egentligen tillhör den delen av intranätet ett kontrakt Contactcentret tappat, men varken IT-chefen eller helpdesk har koll på hela intranätet, och någon fick tag på lösenordet av den förra teamleadern när hon slutade, så nu ligger det mest bilder från grisiga fester och diverse obscena texter där.

Alldeles för sent inser jag att n00by fått tag på Peters övergivna och nästan tömda flaska och är tillräckligt simmig i ögonen och dimmig i huvudet för att ge sig på att halsa direkt från flaskan precis som Peter gjort. Han vill väl vara som de tuffa grabbarna. Att det för Peter resulterat i däckande och förnedring under avslaget öl-luktande burkar i stor mängd tycks n00by helt glömt, trots att han är en de som staplat och fotat allra flitigast.

”Haha, riktigt gott juh!” säger n00by och försöker le, trots att hans ansikte skrynklar ihop sig som ett påtrampat russin. Han är nog inte riktigt van vid ren och outspädd starksprit, den dumskallen. Säkert som amen i kyrkan bleknar han plötsligt kraftigt och springer mot toan där han med en styrka och ihärdighet som storligen förvånar mig tränger sig förbi brudarna som nu står i hallen och skrattande diskuterar något och försöker dra in honom i sin diskussionscirkel. En av brudarna som kom med Elsa, jag kommer inte riktigt ihåg hennes namn, en lite halvmullig tjej med mörkt hår i en intrikat uppsättning följer i rasande fart och förvånat uttryck i sitt söta ansikte med in på toa när hon försöker hålla kvar n00by. Han har så hög fart att hon bara for med, glidandes i strumplästen över golvet och tröskeln.

Ljuden som kommer från toan är helt omöjliga att missta sig på. Någon får helt enkelt betala för att ha gett sig på Peters hemkokta i alldeles för hög takt.

”Öh, vasch for Erik?” sluddrar en av n00bys kompisar med en Sofiero i högsta hugg och påtagligt stinkande andedräkt. Jag tror jag har sett honom på jobbet någon gång, men helt säker är jag inte. Det är mopedåkande, lång och stor kille med halvlångt risigt hår, truckerkeps på snedden och en svag doft av oljeblandad bensin i kläderna. Han måste fan ha förprimat eller något, en så stor kille borde inte kunna bli så full på bara ett gäng Sofiero sjutvåor.

”Han pratar med Ulrik på den stora vita telefonen.” säger jag och gör en gest mot toadörren.

”Å…” killen hickar och tappar bort sig en kort stund, tar ett halv misslyckat steg åt vänster och klipper med ögonen som en uggla. ”Åfan.” säger han, sedan dyker ett flin upp i ansiktet och avslöjar av snusvatten gulnade tänder när han begriper vad jag egentligen sa. ”Jaschå, han kör långtradare hem till Ralf?” säger han och pillar upp en lösprilla som börjar glida ner och svajar som ett ungträd i storm. Jag smiter kvickt in i vardagsrummet igen för att inte hamna under om han faktiskt skulle falla som ett småländsk träd under Gudrun.

Att n00by gett upp mer råge och Peter däckat har lagt lite sordin på stämningen. Folk börjar bryta upp. Brudarna lyckas få ut sin vän från toan efter mycket om och men. Hon tycks fått moderskänslor för den illamående n00by och ville ta hand om honom. Brudarna ska vidare ut och drar med sig ett par av n00bys kompisar in mot stan och närmaste sunkiga sportsbar. Jag slår mig tacksamt ner i soffan som äntligen fått en plats ledig och klappar på en fri fläck på Peters huvud.

”Jadu Finndjävel, nu är festen snart slut.” säger jag samtidigt som den store killen och en kille till som är aningen nyktrare tar sig in på toa och lägger den vid det här laget dödsbleke n00bys respektive armar över sina axlarn och släpar med honom.

”Fett röj Mats!” säger den nyktrare av dem med ett brett leende och vinkar samtidigt som n00by kvider fram någonting om att han är i full färd med att dö och aldrig, aldrig någonsin igen ska göra något liknande. Aldrig!

Dörren går igen med ett mjukt klick och så är det tomt i lägenheten så när som på kladdiga glas, tomma burkar, flaskor med bara slatten kvar, skålar, chipspåsar och en och annan kvarglömd groggvirkedricka. Och så jag och en däckad finne förstås. Då skramlar det till ordentligt och burkar och annat rullar över golvet.

”Men faaaaan vilka fasoooooner!” skriker en uppretad Peter och gräver sig ur sitt tomburksfängelse under idoga muttrade svordomar på åtminstone två eller tre språk. Nästan för sent inser han att någon ställt hans hemkoktapava på hans lår. Med blixtsnabba reflexer får han tag på den innan den hinner falla hela vägen eller spilla något av den omsorgsfullt kokta spriten.

”Nästan alkoholmissbruk ju!” ropar han förfärat, reser sig och ställer pavan på soffbordet. Han ser sig om, klipper lite med ögonen och inser att festen är över.

”Mats!” ropar han och när jag svarar börjar han frenetiskt leta efter sin skjorta. ”Vi måste fylleäta! Jag behöver FETT!!

- Nästan inlägg -

Kapitel 4 (forts 3).

- Första inlägget -

En liten stund står vi bara där i en pinsam tystnad medan en Imperiet-låt dundrar igång på datorn bakom mig. Jag försöker förtvivlat få fram något att säga så det inte blir ett stort och elakt tyst gap i konversationen, men tungan tycks ha limmat fast mot gommen och vägrar helt att lyda medan hon står där och tycks småroat vänta på att jag ska få fram något. Vad ska man säga efter att ha gjort den absolut världssämsta introduktionen, alla kategorier, någonsin? Öppnar man en Guiness rekordbok och kollar sämst-delen kommer mitt namn stå ÖVERALLT efter den här fadäsen. Lägst torn? Mats Olsson. Sämst gehör? Mats Olsson. Minst pitt, tröttaste ögonbryn, fulaste däggdjur, tyngsta bärbara dator, största mobiltelefon, sämsta Internethastighet, långsammaste bil? Mats Olsson, Mats Olsson och Mats Olsson. Fyfan vad satans djävla patetisk jag är! Jag kan inte för allt i världen säga ens något klumpigt, sexistiskt eller korkat! Till slut har hon väl förbarmande över mitt patetiska elände till munläder och säger något själv.

”Schysst lägenhet du har.” småpratar hon neutralt till slut och tar en klunk från sitt ölglas medan jag fortsätter att försöka återfå fattningen och lossa tungan
”Eh, jo. Jag gillar den.” mumlar jag fram och sneglar efter någon slags utväg från den här skämmiga situationen. Peter halsar hemkokt ur en frostig flaska, n00by knäcker upp en Norrlands Guld och sneglar mellan datorn och Peter, letar en öppning. Ett gäng andra lösa människor befolkar min soffa och ett par tjejer är på väg in på toa. Ingen räddning någonstans. ”Den har de fem b:na…” fortsätter jag till slut.

”Fem b:na?” säger hon med visst intresse, lyfter på ett ögonbryn och tar en klunk till från sitt ölglas.

”Ja, boyta, badkar, balkong, butiksnära, bredband. Allt en lägenhet behöver.” säger jag och lyckas pressa fram ett leende till. Fan vad jobbigt, jag vill supa, inte behöva hålla reda på varje ord och fras och vara spänd som en fiolsträng för att inte göra bort mig. Inte för att jag inte redan gjort bort mig, men ändå. Ni förstår. Fruntimmer är fanimig jobbiga. Jag har gestikulerat lite när jag förklarar mina kriterier för en bra lägenhet och inser att jag har en ölflaska i handen. Den hade jag fan helt glömt bort. Jag tar en rejält klunk för att lugna ner mig.

”Heh, det är bra kategorier. Min uppfyller nog bara tre av dem, tyvärr.” säger hon och rycker på axlarna i en sådant-är-livet-gest jag känner igen från många kollegor som mer eller mindre gett upp. Samt när jag tittar i spegeln på morgonen. ”Vad dricker du?” frågar hon då och kollar på min flaska med visst intresse.

”Starobrno trefemma.” svarar jag och snurrar flaskan så etiketten blir synlig.

”Trefemma?” säger hon och rynkar på näsan. ”Smarkar det verkligen något?”

”Mer än Norrlands Guld sjutvåor.” svarar jag, rynkar på näsan och slänger en menande blick åt n00bys håll. ”Trefemmorna med tjeckiskt är faktiskt bättre än vad man tror, inte lika bra som originalen, men, men…Vad dricker du då?” hasplar jag ur mig, glad över att kunna prata om något jag i alla fall kan behärska.

”Gambrinus, det är…” längre än så hinner hon inte innan jag utstöter en slags blanding mellan ett överraskat utrop och ett stönande. En finsk soldatsång har gått igång på datorn på skrällande hög volym och Peter har nått den nivån när han brukar göra dumma saker. Han har slitit av sig sin dyra skjorta och står på mitt soffbord med bar överkropp och rockar loss till musiken, svängandes sin skorta som ett banér och ivrigt spelandes ömsom luftdragspel och ömsom luftbanjo och medskrikandes i vissa textrader. Herregud, inte nu igen! Jag är inte i närheten full nog för detta! Detta blir en katastrof! Men jag har faktiskt fel i min pessimism för en gångs skull. Med förvånandsvärd snabbhet och smidighet räddar n00by glas, flaskor och burkar från bordet när Peter hotar att sparka omkull dem och ställer dem på fönsterblecket eller golvet under bordet. Soffbefolkningen och toabrudarna verkar högeligen roade av Peters frispel och ett och annat uppmuntrande tillrop får honom att lägga in överväxeln.

”Kåååm igen Matsch!” vrålar han som en brunstig gorilla och lirar stenhård luftbanjo. ”Det är paaaarty!!”

”Är han på riktigt?” skrattar Elsa och försvinner iväg till sina toakompisar för att fnittrande studera showen.

Folk tycks komma till samma slutsats som jag och alla börjar ivrigt tömma burkar och glas. Vi ligger fan efter Peter. Finland leder på bortaplan i kvällens avdelning i världscupen i supande och vi måste lägga manken till för att hedra vårt alkoholiserade arv! Jag tömmer det sista i min ölflaska, ställer den på TVn och halvspringer in i köket för att blanda till en STARK grogg på is, det sista av juicen och ungefär hälften sprit. Kvällen är ännu ung!

- Nästa inlägg -