Kapitel 10 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag flinar lite till svar. ”Kan du äta efter att ha blivit mordhotad?”

”Ja för fan, jag känner för lite blodigt kött, men det får väl bli en pizza, ingenting annat har ju öppet nu, förutom dånken och sibylla, och jag känner fan inte för mer pommes nu.” säger Peter och sträcker på sig.

”Ja, du har väl fått mersmak på blod efter att ha tuggat den där fjortisens knotor rena.” säger jag.

Peter reser sig från stolen och rapar demonstrativt med en knytnäve mot bröstkorgen. ”I love the smell of burning fjortis-flesh in the morning.”

”Ska du lämna datorn olåst?” säger jag när han greppar jackan och tar de första stegen runt mig och börjar krångla på sig den.

”Sir, fjortis DON’T SURF!” skriker han tillbaka. ”I alla fall inte på något annat än lunajstojm. Gunga igång valkarna nu Mats, det är dags att käka!” säger han och styr stegen mot utgången. Vi kliver förbi Erik som nu har åtminstone fyra ivrigt tjattrande beundrarinnor runt sig och leende än en gång återger historien under ivriga frågor om ”Vad sa han då?”, ”Vad gjorde du då?” och ”Hur lät han då?” samt en ”Vad sa Mats när han ringde då?” och så vidare. Jag flinar lite när vi går ut.

Jag och Peter äter varsin usel pizza som gjorts på än uslare råvaror och går sedan tillbaka till jobbet för att ägna resten av den lugna kvällen åt att lägga upp citat från busringningarna i banken med roliga grejer på intranätet i sektionen för kontot som Contactcentret schabblade bort. Vi har lösenordet från en sur och arg teamleader som sa upp sig för något år sedan och cheferna tycks aldrig kolla sektionen för det kontot.

Schabblandet skedde på den tiden Torped-Olga var chef över flera konton och räknade ut att supporten hade kapacitet att svara på mer samtal. Att vi inte klarade målen på andel besvarade samtal av de inkomna redan då och att hennes siffror var baserade på ett genomsnittligt samtal och att både kontot och supporten hade mest samtal under en specifik del av dagen, det tänkte hon inte på. Inte heller tänkte hon på att hon räknat på att vi skulle ta ledningens mål för antal samtal, det vill säga hundratjugo om dagen, inte de åttio som var det verkliga genomsnittet. Att supportarna inte gärna svarade på samtal om busstider och bläddrade i tidtabeller åt folk tänkte hon inte heller på. Det tog två veckor för Contactcentret att förlora kontraktet på att upplysa om busstider på telefon efter ”förändringen” Torped-Olga föreslog.

Efter att ha läst lite vad dumma kunder sagt och flinat inser jag att det är dags att gå hem. Ännu en dag till ända.

- Nästa inlägg -

Kapitel 10 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag skickar ett referat till Erik på chatklienten. Det blir lugnt ett tag. Vi är uppenbarligen inte så roliga som fjortisarna tänkt sig. Förmodligen sänkte vi stämningen på den folkölsfesten ganska rejält – vilket i och för sig är ganska lovvärt. De bortskämda fjortisarna bör få lära sig vilket eländigt lidande livet egentligen är, så de inte får en sådan chock när de kommer ut från gymnasiet. Jag kopplar mig röd, sträcker på mig och går bort och gratulerar Erik till en lysande prestation. Ett par snygga kundtjänstartjejer står redan och lyssnar på hans historia. Jag säger ett grattis och drar mig sedan undan och låter Erik vara ifred med tjejerna. Jag tenderar bara att sabba alla situationer som involverar kvinnor i verkliga livet. Han kommer bli en legend på det här, kundtjänstartjejerna fnittrar och fäller uttalanden som ”Verkligen?”, ”Fan, vad coolt!”, ”Häftigt, vad sa han då?” och så vidare.

Jag rycker lite på axlarna och går och tar en kopp uselt surrogat för kaffe från vår automat. Jag kisar lite mot den rosaröda solnedgången och uppskattar tystnaden medan jag smuttar på min bittra och kokheta svartbruna brygd. Bakom mig gapar samtalsövervakningens lilla rum tomt och mörkt. Jag kan vara urkopplad lite nu när de inte är här. Just nu, när det är ganska lugnt, när Erik fullständigt slaktat en busringare och solen går ner och färgar de få molnen rosa, är livet inte så dumt ändå. Efter en kort stund i ensamhet och stillhet, endast då och då störd av en ringsignal på kundtjänstavdelningen bakom mig går jag tillbaka till supportsalen. Jag undviker noga att titta åt endera hållet när jag går genom korridoren mellan, där toaletterna är, så jag slipper se floskelaffischerna. Jag kliver även i rask takt förbi min egen dator och mitt headset. Jag har inte lust att logga in igen riktigt än. Istället kliver jag bort till Peter som sitter i sitt vanliga hörn, djupt nersjunken i sin stol.

Nu ser jag att han faktiskt har ett samtal. Han pekar på skärmen och flinar. Jag lutar mig framåt över hans axel och stirrar på den suddiga skärmen. Han har pratat i snart tjugo minuter.

”Ja, men du förstår, det spelar ingen roll om du är bäst av alla att dricka folköl eller om mamma ljuger och säger att du minsann är värd något.” säger Peter i mikrofonen och flinar elakt. ”Du sitter fortfarande och ringer till mig istället för att umgås med vänner. Det är rätt uppenbart att ingen tycker om dig.” han blir tyst ett tag, lyssnar på en upprörd röst i andra änden.

”Ja, men nu får du höra sanningen. Jag sammanfattar, du sitter och ringer till mig en kväll när alla andra så patetiska fjortisar är ute och dricker folköl och kräks på varandra när de försöker ha misslyckat fyllesex, men du får inte ens vara med på det, ens om du kan få pappa att köpa ut åt dig. De tar emot spriten, men inte dig. Och du umgås inte med din familj, de gick väl ut för att slippa dig och din målbrottsspruckna, feminina röst. Du kan inte ens få fulgubbarna i bastun på badhuset att röra vid dig, va? Har du några kompisar alls, förutom nallebjörnar och fantasifoster du hittat på själv? Finns det någon i hela världen som tycker om din fula uppenbarelse? Och katten springer iväg när du vill klappa den. Ja, det är rätt synd om dig, inga kompisar, föräldrar som hatar dig, låtsasvänner och jätteliten snopp utan hår. Du kanske skulle köpa pungtupé så dina klasskamrater slutar smiska dig med våta handdukar på din liljevita stjärt och gympaläraren slutar anklaga dig för att vara en flicka som smiter in i pojkarnas omklädningsrum?”

Jag blinkar till lite. Peter startar word och skriver ”Ensam busringare”.

”Jaha, du ska döda mig? Putti-nutti då! Hur då? Ska du klämma dina finnar på äcklig mass på mig? Karva i mig med det dödligaste i mammas kökslåda du får röra vid, smörkniven? Eller ska du öppna munnen och andas ut på mig? Huuu! Jag blir rääääädd.”

Jag presterar något som liknar en blandning mellan ett flin och en grimas. Peter hudflänger busringaren rätt bra.

”Du och dina kompisar? Men, hade du kompisar hade du väl druckit folköl med dem du med, istället för att sitta under korkträdet och lukta på dina begagnade kalsonger. Nej, att sitta och onanera till gamla bilder av Elvira från 91:an Karlsson kommer inte att åstadkomma en karriär, makt och en förmåga att hämnas för att någon avslöjat lite sanningar om dig och ditt liv. Var istället glad att jag inte tagit i, då hade du varit ihopkravlad i fosterställning, gråtandes bittert nu.”

Peter har fått upp ångan ordentligt och stoppar inte där.

”Nej, du ska hålla käft. Du ska sitta ner, hålla käft och fundera på om din patetiska existens – för jag vill inte kalla det du har för ’liv’ verkligen är värt att leva. Ta pappas jaktgevär som du så ivrigt pratar om och gör det enda rätta. Jag ser fram emot att läsa om de händelserna i Uppsala. Ja, det är klart jag vet vad du bor, du ringer från ett fast nummer. Du är inte bara otrevlig, osocial och avskydd, du är rejält dum också. Seså, sluta skrika med din påfrestande röst och lägg på nu innan jag ringer polisen och anmäler dig för hoten du riktar mot mig.” Peter klickar på läggpå-knappen, sträcker på sig, gäspar lite och tar av sig headsetet.

”Lunch?” frågar han mig, helt oberörd.

- Nästa inlägg -

Kapitel 10 (forts 3).

- Första inlägget -

Busringare kan förstöra vilken halvlugn och skön kväll som helst. När jag berättar för människor som inte jobbar på Contactcentret står de som frågetecken. ”Det är väl ett kul avbrott?” tycker de. Idioter. De har lyssnat på Hassan eller något annat där de ringt hundratals gånger och tagit fram de fem samtal som faktiskt blev orliga. Och tro mig, Sveriges genomsnittliga fjortis (för det är bara fula fjortisar som busringer) är INTE fullt lika rolig, innovativ och skarp som Hassan-gänget. De gånger jag haft en busringare som varit någotsånär rolig kan räknas på ena handens pekfingrar. Och då var jag alldeles för trött och sur för att kunna uppskatta det också. Det är fan att TeleNet24 ska ha ett gratisnummer. Varje fjortis med pappas gamla mobiltelefon och rykande färskt kontaktkort roar sig mellan folkölen med att ringa till oss.

Klart som fan ringer min telefon. Jag svarar och drar den vanliga hälsningsfrasen. Det KAN ju vara en riktig kund.

”Välkommen till TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag aningen släpigt.

”Öh… Eh… Hehe, ööhh… Hahaha!” hör jag i andra änden, plus en massa kvävda skratt från kompisarna om sitter bredvid. Jag skakar på huvudet och upprepar mig. Mer kvävda skratt.

”Är det ingenting jag kan hjälpa till med måste jag tyvärr avsluta samtalet.” säger jag till slut och lägger på när tolv sekunder gått. Telefonisystemet funkar nämligen så att ett samtal måste vara minst elva sekunder för att räknas som ett samtal. Låter jag det gå i tolv sekunder är jag på den säkra sidan och bättrar på min genomsnittliga samtalstid.

Min taktik för att hantera busringare är att vara stel, korrekt och oerhört tråkig, så de inte får något roligt. Ska jag lida ska fan de också göra det. Snart ringer det igen.

”TeleNet24, internetsupporten, Mats talar.” svarar jag.

”Ööööhhh… Jo!” kvävda skratt igen. Idioter. Tror de inte att man fattar?

”Kan jag hjälpa till med något?” säger jag lugnt.

”Min dator brinner!” utropas det plötsligt i andra änden.

”Då måste du nog ringa brandkåren.” svarar jag.

”Men det är eldsflammor och rök!” ropar personen i andra änden.

”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, ring 112 och få dit brandkåren, så kan de hjälpa dig att släcka.” säger jag, som om jag bad honom ringa routersupporten för att få hjälp med sin router.

”Men jag kommer inte ut på Internet när det brinner!” skriker han.

”Ja, men gör så här.” svarar jag, fortfarande lika tonlöst. ”Ring brandkåren, få dem att släcka branden, sedan ringer du din datorleverantör och ber dem reparera de delar som skadats i branden, när du fått en fungerande dator igen kan du ringa mig så hjälper jag dig att komma ut på Internet med den.”

”Men det brinner ju!” säger personen i andra änden desperat, förmodligen över att jag totalvägrar att vara rolig på något sätt och att jag inte hetsar upp mig.

”Du har fått en lösning på problemet. Välkommen åter, tack, heeeej.” säger jag och lägger på. Ett litet flin kostar jag på mig, nu har jag förstört kvällen för en busringare i alla fall. Förhoppningsvis ringer han inte igen nu. Jag kopplar mig röd och går bort till Erik som sitter och pratar med någon för att byta några ord och se vad hans strategi är.

”Ni är väl medvetna om att upprepat busringande räknas som trakasserier och kan polisanmälas?” hör jag honom säga. ”Jo, det är sant och vi har ditt telefonnummer.” fortsätter han. Han kastar en blick mot mig och ler lite elakt.

”Skrattar bäst som skrattar sist.” säger han slutligen och lägger på och kopplar sig röd. Snabbt noterar han ner mobilnumret och går sedan in i kundtjänstverktyget för mobiltelefoni och gör ett uppslag. Det tillhör en mindre mobiloperatör, ett kontaktkort. Registrerat med namn och adress också. Han skriver ner datat och flinar än mer elakt. Jag undrar vad fanken han har i kikaren.

”Lyssna på de her, Mats.” säger han, med ett helt annorlunda tonläge och en söderstockholmsk dialekt. Han höjer skrivbordet, reser på sig från stolen och rätar på ryggen för att ge tonen en djupare klang. Så ringer han upp.

”God kvell, det her er Gustav Jansson från MiniMobils huvudkontor.” säger Erik med en djup röst som verkar komma från någon annan källa än hans lekamen. ”Jag söker Petter Sjöberg.” fortsätter han. Med en snabb gest slår han på högtalarfunktionen på telefonen.

”Det är pappa.” hörs en fjortisröst ur högtalaren.

”Jaha, det er alltså din far som står registrerad på det her abonnemanget.”

”Jaa…” får han tillbaka i tvekande tonfall.

”Ja, nu er det så att vi fått in en polisanmelan från TeleNet24s Internetsupport om att det her abonnemanget anvends för trakasserier och standardproceduren er då att vi stänger av abonemmanget i ventan på polisutredningen. Vi skickar ett brev hem till Petter Sjöberg på Stavgränd 10B med information om detta. Lycka till att förklara för pappa varför abonnemanget stängts av.” Erik låter auktoritär, maler på och ger inte fjortisen någon chans att säga emot. Luckorna i hans argumentation, som att MiniMobils huvudkontor skulle ha anställda på plats vid den här tiden eller att en polisanmälan skulle gått så fort försvinner i självförtroendet det framförs med.

”Men… Nej!” hör jag fjortisen förtvivlat säga.

”Ja, nu har du ju dragit på dig det her. Det er bara att skylla sig sjelv ner man telefontrakasserar någon.” maler Erik på, obarmhärtligt.

”Nej, snälla!” ber fjortisen förtvivlat.

”Ja, det finns kanske ett sett.” säger Erik långsamt, och låter lite tvivlande.

”Vad? Vad kan jag göra?” fjortisen greppar det erbjudna halmstrået med full kraft. Hook, line AND sinker. Jag kan inte annat än bli imponerad över hur snyggt Erik grundlurar fjortisen.

”Ja, om jag får en rapport på att du inom tio minuter ringt upp TeleNet24 och ERLIGT bett om ursäkt, så kan vi kanske stryka ett streck över detta. Jag ringer dem och berettar det.”

”Ja, et ska jag göra, direkt!” nästan snyftar fjortisen fram.

”Det er bra.” säger Erik och lägger på. Jag rusar bort till mitt skrivbord och kopplar mig grön igen. Det ringer nästan omedelbart.

”TeleNet24s Internetsupport, Mats.” svarar jag och håller en tumme.

”Ja, hej…” hör jag samma fjortisröst. Bingo! ”Jag heter Kalle Sjöberg och jag ska… jag ska be om ursäkt för att jag busringt.” hickar han fram. Gråten är inte långt borta.

”Ursäkta?” svarar jag. ”Jag hörde inte riktigt?” ahh, destillerad elakhet. Så underbart!

”Jag ska be, be om ursäkt för att jag busringt!” får han fram från andra änden.

”Kan du säga det som om du menade det?” svarar jag. Och nu börjar han faktiskt snyfta högljutt och gråter fram nästa mening.

”JAG SKA BE OM URSÄKT FÖR ATT JAG BUSRINGT!! FÖRLÅT!”

”Det är bra, nu har du lärt dig din läxa, vi stryker ett streck över det här.” säger jag och lägger på med ett brett flin.

- Nästa inlägg -

Kapitel 10 (forts 2).

- Första inlägget -

Det är en ganska lugn dag och den förflyter i maklig takt. Jag tar mig tid att svara på några mail mellan samtalen. Lill-Mussolini är tydligen ledig idag, så det är lugnt på skärmen också, inga upprörda meddelanden om att man måste logga in eller klippa kunden. Ryktet går att han är så förbannad på hur helgerna sköts att han erbjudit sig att vara ledig onsdagar och istället jobba lördagar ett tag för att ”styra upp” det hela. Ett mail i min inkorg bekräftar det hela. Det anges som ”tillfällig åtgärd” för att ”optimera helgen”. Jag skrattar lite rått åt tanken på att Lill-Mussolini är så lite chef att han måste jobba lördagar han med. Lycka till med att ta hand om bakfyllesjukanmälningarna lördag morgon och att försöka ringa in ersättare för dem halv nio en helgmorgon.

Vid halv sju har det lugnat ner sig ännu mer. De flesta har gått hem, vilket inkluderar alla chefer och samtalsövervakare. Det funkar fint, vi tar de samtal som kommer och ger kunderna bra service för en gångs skull. En äldre herre är inte långt ifrån gråten när jag lyckats få igång hans krånglande ADSL efter ungefär femton minuters support. Han öser komplimanger över mig och framhåller mig som ett lysande exempel i en värld av usel support och minimalt engagemang. Jag tackar och ler lite bakom mitt headsets mikrofon. Om han bara visste hur djävla fel han har.

”Läste du mailet?” hör jag en röst över axeln när jag slutligen lägger på.

”Vilket mail?” frågar jag och vänder mig mot Erik som står och gnider naglarna mot en perfekt struken mossgrön skjorta. En snabb blick mot köverktyget på skärmen bekräftar att han har tråkigt. Fyra lediga callcenterhoror, förlåt, agenter, plus mig alldeles strax.

”Det om att Mussolini nu ska övervaka oss på lördagar också.” säger Erik och blåser lite på sina nypolerade naglar.

”Ja.” svarar jag och flinar elakt. ”Apan klättrar!”

”Apan klättrar? säger Erik undrande.

”Ja, den om småchefer…” säger jag, men inser att han fortfarande inte fattar. Jag får förklara från början. ”Contactcentret kan liknas vid ett skepp. Ett svårt läckande skepp. Först försvinner lejonen, de som sett läckan och rytit till men bara blir piskade för att de försöker varna. De hoppas överbord och simmar mot land. Råttorna, de som pipit lite för sig själva i smutsen och mörkret ger sig av när vattnet stiger i lastrummen. Det är bara apan som fortsätter att klättra i masten och ropa ’I’m the top of the world!’ när skrovet glider under ytan.”

Jag kan se hur han försöker hålla masken, men sedan kommer det ett lågt elakt skratt.

”Fan vilken bra jämförelse! Skitbra! Den måste jag berätta för…” längre hinner han inte, för Peter har rest sig och vevar vildsint med armarna i hörnet där han brukar sitta.

”BUSRINGARE!!” vrålar han över hela salen. Jag kan se hur nackar kollektivt vrids och ansikten lika kommunistiskt kollektivt bleknar. Helvete. Helvetes djävla förbannade skit.

- Nästa inlägg -

Kapitel 10 (forts 1).

- Första inlägget -

Nåja, nu är det förmiddag och jag måste äta och dricka lite och göra något innan det är dags att gå till kvällspasset på jobbet.

Efter tre koppar te och en trave ostsmörgåsar med gurka och sallad som fortfarande var fräsch efter mostrarnas påfyllning av skafferierna år jag väl mer eller mindre redo för dagen. Det är mulet och lite kallt med en svag bris som tycks tveka om den ska försöka kyla ner allting eller bara lägga av, så det blir något halvhjärtat av det hela. Av någon anledning påminner det mig om mitt liv och jag skruvar ner huvudet mellan axlarna lite mer och slår upp kragen. Det känns lite tufft då, man kan fantisera att man är en slags hemlig agent eller motståndsman på väg mot sitt öde i en säker Gestapo-fälla som dock går ändå, eftersom han måste få fram informationen. ”C’est la vie.” skulle man säga lite nonchalant och försvinna ut genom dörren, en bred mörkgrå ryggtavla som försvinner i mörkret, den gungande glödpunkten från cigaretten som händer i en mungipa det sista som uppslukas av mörkret…

Mitt liv är rätt djävla mycket noir, men på fel sätt. Motståndsmannen behöver bara gå den där vägen en gång, jag måste gå den varenda förbannade djävla morgon. Dessutom gör jag inget tufft, självuppoffrande eller ens något jag är särskilt stolt över heller, så illusionen är helt bortblåst när jag drar passerkortet och kliver in på Contactcentret. Den vanliga kakafonin av röster, ringsignaler, spring och tangentbordsknatter verkar lite stillare än vanligt, eller är det bara ett slags lugn inför det oundvikliga som motståndsmannaöde-fantasin skänkt mig, eller så är det bara lite lugnare.

Jag hänger av mig och går och tar en dator, påbörjar login och går och tar en kopp uselt automatkaffe medan jag väntar på att burkfan ska få tummen ur och låta mig starta alla de program jag behöver för att kunna jobba. Eftersom jag får ta den äldsta och uslaste maskinen i salen då jag börjar sent tar det en stund. Jag går över till Erik och hänger lite på hans renpolerade skrivbord. Han torkar av det innan han börjar varje morgon, så det är alltid renast, vilket gör det populärt att flytta till hans plats när han slutar, eller ta den plats han satt på dagen innan. Det är en helt ny variant av hela havet stormar på jobbet.

”Tjena Erik.” säger jag och sörplar lite mer av kaffet som är så uselt att det får rysningar att gå längs ryggraden och gåshud att uppenbara sig på mina överarmar.

”Mats.” säger Erik och tar av sig headsetet.

”Mycket idag?”

”Ganska lugnt, lilla lördag och lönevecka, fjortisarna dricker väl folköl och kräks på varandra istället för att gnälla om dålig ping i counterstrike.” säger Erik och ler blekt.

”Haha, schysst!” svarar jag och flinar. Det vore onekligen skönt med en hyfsat lugn dag på jobbet. ”Förresten du har inte sett Bensinmannen?”

”Bensinmannen?” säger Erik med ett frågande uttryck i ansiktet.

”Ja, din kompis som luktar bensin och har trucker-keps.”

”Jaså, Micke. Jo, han är här, tror han är på lunch nu.”

”Jaså, det är så ha heter, Bensin-Micke. Nåja, säg åt honom att hålla käft, så fort han säger det är lugnt ringer det!” säger jag med ett halv allvarligt menat flin.

Erik flinar och nickar. ”Jag har märkt det själv. Han jinxar fan allting så fort han öppnar käften.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 10 - Busringare.

- Första inlägget -

Det är tisdag och jag jobbar sent – två till elva. Egentligen är det en skittid, men idag är det nog lika bra det. Det är lite tungt i skallen efter gårdagens öl. En sak är säkert, begreppet ”en öl” är missvisande. Jag har aldrig någonsin tagit en öl som faktiskt bara varit en. Tre är väl minsta antalet någonsin. Det blev nog fem eller sex med Peter. Det blev lite sol senare på kvällen. Vi bar ut ett bord och två stolar. Vakten försökte protestera, men inte ens han kunde riktigt säga nej i solskenet, bara vi lovade att inte gå iväg med ölen så. Där satt vi och njöt av solnedgången och en och annan flicka med tunna och lätta kläder. Och öl. Just där och då var livet bra, vi pratade datorer, Internet, flickor, natur, snickeri, spritbränning, tecknande och en massa annat. Vi pratade hobbies, framtid och drömmar. Inte en gång pratade vi om jobbet, om Contactcentret, våra arbetsuppgifter, idioter till kollegor, TeleNet24 eller ens den brungrå Gestapo-byggnaden. Peter när drömmar om att snickra. Han säger att han inte riktigt tycker om datorer på samma vis längre. Det är fortfarande roligt att samla delar och bygga system och ge bort och sälja, men att sitta och slösurfa? Han har inte ro till det.

Själv hade jag orerat om att rita och skriva igen. Om att kanske försöka göra en webbcomic, eller skriva fler noveller, men att jag är lite för bitter för att skriva bra.

Skriv om det du är bitter över då, menade Peter där vi satt. Bra litteratur kommer ut lidande, opium och absinth, i den ordningen, sa han. Det blir en passion, menade han.

Jag viftade bort det hela med att jag aldrig skulle ha självdisciplinen som krävdes och att ingen skulle vilja läsa bitterhet staplat på hög, men Peter envisades och hävdade att jag skulle skita i vad andra ville läsa eller inte, jag skulle skriva ner mina känslor och avgöra sen om det blev bra eller inte.

Jag sa att jag skulle fundera på det och sköt sedan det till avdelningen för saker att göra något åt, tillsammans med min examen som det saknas några poäng på, min kondition och min vikt och nu en helt ny grej – skriva om mina känslor. Ha, som om det lär hända.

Det hade på det hela taget varit trevligt. Ingen hård jargong alls, faktiskt.

Nåja, nu är det förmiddag och jag måste äta och dricka lite och göra något innan det är dags att gå till kvällspasset på jobbet.

- Nästa inlägg -