Kapitel 10 (forts 2).

- Första inlägget -

Det är en ganska lugn dag och den förflyter i maklig takt. Jag tar mig tid att svara på några mail mellan samtalen. Lill-Mussolini är tydligen ledig idag, så det är lugnt på skärmen också, inga upprörda meddelanden om att man måste logga in eller klippa kunden. Ryktet går att han är så förbannad på hur helgerna sköts att han erbjudit sig att vara ledig onsdagar och istället jobba lördagar ett tag för att ”styra upp” det hela. Ett mail i min inkorg bekräftar det hela. Det anges som ”tillfällig åtgärd” för att ”optimera helgen”. Jag skrattar lite rått åt tanken på att Lill-Mussolini är så lite chef att han måste jobba lördagar han med. Lycka till med att ta hand om bakfyllesjukanmälningarna lördag morgon och att försöka ringa in ersättare för dem halv nio en helgmorgon.

Vid halv sju har det lugnat ner sig ännu mer. De flesta har gått hem, vilket inkluderar alla chefer och samtalsövervakare. Det funkar fint, vi tar de samtal som kommer och ger kunderna bra service för en gångs skull. En äldre herre är inte långt ifrån gråten när jag lyckats få igång hans krånglande ADSL efter ungefär femton minuters support. Han öser komplimanger över mig och framhåller mig som ett lysande exempel i en värld av usel support och minimalt engagemang. Jag tackar och ler lite bakom mitt headsets mikrofon. Om han bara visste hur djävla fel han har.

”Läste du mailet?” hör jag en röst över axeln när jag slutligen lägger på.

”Vilket mail?” frågar jag och vänder mig mot Erik som står och gnider naglarna mot en perfekt struken mossgrön skjorta. En snabb blick mot köverktyget på skärmen bekräftar att han har tråkigt. Fyra lediga callcenterhoror, förlåt, agenter, plus mig alldeles strax.

”Det om att Mussolini nu ska övervaka oss på lördagar också.” säger Erik och blåser lite på sina nypolerade naglar.

”Ja.” svarar jag och flinar elakt. ”Apan klättrar!”

”Apan klättrar? säger Erik undrande.

”Ja, den om småchefer…” säger jag, men inser att han fortfarande inte fattar. Jag får förklara från början. ”Contactcentret kan liknas vid ett skepp. Ett svårt läckande skepp. Först försvinner lejonen, de som sett läckan och rytit till men bara blir piskade för att de försöker varna. De hoppas överbord och simmar mot land. Råttorna, de som pipit lite för sig själva i smutsen och mörkret ger sig av när vattnet stiger i lastrummen. Det är bara apan som fortsätter att klättra i masten och ropa ’I’m the top of the world!’ när skrovet glider under ytan.”

Jag kan se hur han försöker hålla masken, men sedan kommer det ett lågt elakt skratt.

”Fan vilken bra jämförelse! Skitbra! Den måste jag berätta för…” längre hinner han inte, för Peter har rest sig och vevar vildsint med armarna i hörnet där han brukar sitta.

”BUSRINGARE!!” vrålar han över hela salen. Jag kan se hur nackar kollektivt vrids och ansikten lika kommunistiskt kollektivt bleknar. Helvete. Helvetes djävla förbannade skit.

- Nästa inlägg -