Kapitel 9 (forts 2).

- Första inlägget -

När jag klickar bort samtalet och registrerar ärendet i det sirapssega systemet står Bengt där med ett papper i handen.

”Vi ska gå igenom din statistik.” säger han snorkigt.

”Jaha.” säger och och kopplar mig röd så jag inte ska kunna få några samtal. Ett meddelande från trafikövervakningen dyker upp ganska snart på skärmen.

”VArför är du RÖD???!!!!!111++!?!” helt otroligt. De har till och med problem att hålla inne shifttangenten när de skriver.

”Min chef vill prata med mig.” svarar jag raskt.

”det får noita sen!!!111!” får jag till svar, men ignorerar det och vänder mig istället mot Bengt som ser nervös ut, med flackande blick och blekare hud än vanligt. Det redan sträckta skinnet spänns mer när han försöker sig på ett snabbt leende, något som ser mer ut som en grimas i mina ögon. Han lägger upp papperet på skrivbordet och markerar min statistik med en grön överstrykningspenna. Eftersom jag varit sjuk är det mest noll hela vägen.

”Ja, du har ju inte tagit tillräckligt med samtal.” säger Bengt. Grattis, du vann just VM i mest uppenbara avslöjande någonsin, alla kategorier. ”Som du vet ska man ta etthundratjugo samtal om dagen för att nå målen.” Jag slänger en blick på papperet, eftersom alla andras statistik också står där. Den som hade mest är Peter, men åttiosju. Lycka till med att uppnå de målen. Jag håller dock ganska mycket käft med vad jag tänker om målen i allmänhet och Bengt i synnerhet.

”Du får ta ordentliga tag idag så du når målen.” säger Bengt tonlöst, får tag på sitt papper och börjar gå iväg, men stannar halvvägs, vänder sig om och viskar konspiratoriskt.

”Du vet inte vem Mikael Sundblad är?” frågar han bejdande. Är inte det Trendluder nummer ett eller två, undrar jag för mig själv. Jag reser på mig och kollar runt. Ingen av dem verkar vara här idag.

”Jag ser honom inte.” säger jag lakoniskt och riktar mig mot datorn och ignorerar den tvekande Bengt, som ett tag väntar på mer hjälp, men sedan ger upp och hastar iväg mot nästa person han kan känna igen. Själv håller jag mig röd ett tag till, trots att det poppar upp både ett och två ilskna meddelanden från samtalsövervakningen helt i CAPS. Det blir Bengt som får ta skiten för detta tänker jag småsint och flinar lite

Till slut måste jag koppla in mig igen och telefonen ringer naturligtvis omedelbart. Hade det inte varit kö hade samtalsövervakningen inte varit så blodigelaktig. Nu står Bengt borta vid Peter, som kränger av sig sitt headset och tittar surt på Bengt.

”VälkommentillTeleNet24ssupport.” hasplar jag ur mig utan att andas efter att jag tryckt på svaraknappen, fortfarande med blicken på Peter och Bengt.

”Är det så dags att svara nu? Jag har fått vänta minst TJUGO minuter! Hur behandlar ni era kunder egentligen?!” hör jag en upprörd röst med Stockholmsdialekt halvskrika ut. Jag plockar upp telefonstatistikrutan.

”Du fick vänta tre minuter och fyrtiosju sekunder, vilket jag naturligtvis beklagar, vi jobbar så snabbt vi kan.” svarar jag. Han måste ha fångat bristen på engagemang i min röst, min ursäkt tar ingen som helst skruv, han blir snarare än mer upprörd.

”Du ska inte skriva mig på näsan, kunden har alltid rätt!” brölar han. ”Mitt ADSL fungerar inte!”

”Okej.” svarar jag och ignorerar vad han sagt. Jag vet att 98% av alla kunder har helt i helvete fel. ”När började problemen.”

”Igår.”

”Okej, gjorde du något särskilt då, eller dog det bara?” frågar jag vidare.

”Det bara dog.” svarar han.

”Okej, sitter du vid datorn nu? Jag skulle vilja kolla om du får en IP-adress…”

”Var inte nedlåtande med mig! Jag är nätverkstekniker!” om jag hade en tia för varje person som påstod att de var nätverkstekniker skulle jag kunna dricka mer tjeckiskt öl varje dag och stå ut med det bättre.

”Okej, kan du ta fram din IP-adress bara?” säger jag släpigt.

”Du får guida mig, jag jobbar på servrar, inte på hemdatorer.” säger han. Som om kommandotolken är så djävla annorlunda på 2003 Server än på XP eller 2000.

”Start, kör, skriv CMD, ceasar, martin, david och tryck enter.” säger jag. Det är ingen idé att försöka utlämna detaljerna, den är killen kan garanterat ingenting.

”Jaha, nu dyker det upp en svartvit ruta, hur ska det hjälpa mig?” säger han, fortfarande otrevligt, fast rösten är mer tvekande nu, han har tappat fotfästet lite.

”Nu skriver du ipconfig.” s’ger jag och bokstaverar omsorgsfullt. ”Sedan enter. Vad får du upp för IP-adress då?”

”192.168.0.2” svarar han.

”Har du kopplat in en router?” frågar jag, fast jag redan vet svaret. Det där är en intern IP-adress som bara routrar delar ut.

”Vad har det med saken att göra? Det är ert ADSL som inte funkar!” biter han tillbaka.

”Om du har kopplat in en router kan vi inte hjälpa dig.” svarar jag.

”Hörnu, din inkompetenta lantis!” skriker han tillbaka. ”Jag kan de här grejerna, det är inte min utrustning det är fel på!”

”Jag kan pinga ditt ADSL-modem härifrån.” svarar jag. ”Lyser snabel-a-lampan?” fortsäötter jag, ignorerandes hans förolämpningar.

”Ja, den lyser, men det funkar i alla fall inte! Nu får ni fan fixa det här! Vad har ni för slags service egentligen?! Jag ska fan berätta för mina vänner.”

”Det är inte fel på uppkopplingen, verkar det som. Koppla ur din router och försök igen, funkar det inte då kan du ringa igen. Adjö.” säger jag och lägger på, mitt i en strid och intensiv ström av upprörda svordomar. Som om jag bryr mig om han berättar för sina Stockholmsvänner hur usel TeleNet24s support är? Alla supportar är värdelösa, alla kundtjänster suger, det är inte annorlunda någon annanstans, eftersom Internetleverantörerna ser sålda abonnemang som inkomstkälla men support och kundtjänst som en kostnad som inte har med intäkterna att göra – fast, inte rörlig, som man ska dra ner på så mycket som möjligt.

När jag loggar ärendet ser jag att han ringt två gånger innan och försökt få hjälp med sin router. Vilken fullkomlig jubelidiot. Så många vänner att berätta hur uselt TeleNet24 är kan han ju inte ha om han inte har någon vän med grundläggande kunskap som kan hjälpa honom, det är ju fan inte SVÅRT att konfigurera en router med ett ADSL. När jag loggar ärendet märker jag att någon står snett bakom mig igen. Rena djävla dejá vu. Det är Andersson som ser ovanligt pigg och glad ut, han ler nästan. Har han sagt upp sig, eller vad är det som kan ha gjort honom så glad?

”Är du klar? Kan jag få prata lite med dig?” säger han.

- Nästa inlägg -