Kapitel 8 (forts 6).

- Första inlägget -

När jag vaknar sitter mostrarna och fnittrar framför min TV. Det står juice, alvedon och vatten på nattduksbordet igen. Och några välsignade geléhallon till. Jag sätter mig upp i sängen och hasplar i mig samliga vätskor. På med morgonrocken och sedan kliva barfota in i vardagsrummet. Det märks att de dammsugit, det fastnar inte en massa skit under fotsulorna. Mostrarna sitter i soffan iklädda morgonrockar med ansiktsmasker och målade tånaglar. De har varit på systembolaget och införskaffat omoraliskt jäst druvdryck, minsann. Både rött och vitt står uppkorkat på mitt numera mindre fläckiga soffbord och Mostrarna har varsitt av mina knappt använda enorma vinglas med en stor slurk vitt i. Jag tror faktiskt jag fick de glasen i födelsedagspresent av Moster Margit någon gång för länge sedan.

Jag kastar en blick mot fönstrena. Redan mörkt? Vafan? Jag måste ha sovit i timtal.

”Åh, är mosters eeeegen lilla älskling vaken nu?” säger Moster Berit med bäbis-röst. ”Hur mår du?”

Jag känner efter lite. Inte så tokigt, betydligt bättre än i morse i alla fall. ”Bättre, men inte bra.” säger jag för att skörda in lite sympatipoäng och hänger en aning med huvudet.

”Stackars liten.” säger Moster Berit medan Moster Margit reser sig och ger mig en kram. Djävlars, jag hade glömt bort hur mänsklig närhet känns. Fan, det väcker ett begär efter mänsklig närhet som legat slumrande. Det liksom värker i musklerna efter den. Fan.

”Gå nu och duscha så ordnar jag och Berit lite vickning.” säger Moster Margit och släpper mig. Hennes tonfall tillåter inga protester, inte ens för mig som redan tvättat mig en gång idag.

”Släng t-shirt och kalsonger i tvättkorgen.” säger hon efter mig.

”Jag har ingen tvättkorg.” svarar jag tillbaka, med huvudet vridet mot vardagsrummet och naturligtvis öppnar badrumsdörren på min nakna fot när jag inte ser. Aj. Jag har fan simultankapacitet som en enögd, packad, MANLIG bäver.

”Jo, numera.” svarar Moster Margit och smuttar på sitt vinglas som hon tagit upp från bordet.

”Ö?” säger jag, välartikulerad och intellektuell ut i fingerspetsarna som vanligt. Mycket riktigt, där står en tvättkorg i flätad vidje med rejäla trähandtag. Snygg, betsad ljusbrun. Jag försöker titta på den över axeln medan jag står och pissar gult och starkt rakt ner i vattnet, vilket naturligtvis får effekten att jag pissar på kanten och utanför, eftersom Herr Karlander vrids till höger med mig och därmed pissar snett som fan. Jag suckar och torkar upp det med lite toapapper. Normalt skulle jag bara skita i det, men man kan ju inte låta det vara när det är så fint i övrigt. Mostrarna gör städfascist av mig!

Efter en lång och skön dusch och med nya underkläder och iklädd min morgonrock kliver jag ut i vardagsrummet igen. Mostrarna har dukat upp en kall buffé med rostbiff, potatissallad, ruckolasallad, tre sorters kex, baguette, salami, ölkorv, åtminstone fem olika sorters ädelostar och vin och vatten.

Det är riktigt gott och jag känner hur hungern river till i tarmarna och jag låter på tvättäkta Preussisk-protestantiskt manér maten tyska mun. Om jag stoppar in en massa kan Mostrarna inte ställa en massa dumma frågor utan att vara otrevliga, manérfascister som de är.

Efter måltiden diskar de upp och plockar undra, ger sedan mig en kram var och försvinner. Lägenheten känns tom när den fortfarande doftar av värmeljus, deras parfymer och grumme grönsåpa.

Jag sitter till långt in på natten framför datorn och surfar dumma videos innan jag går och lägger mig igen framåt småtimmarna. Imorgon är det en ny dag.

- Nästa inlägg -