Kapitel 8 (forts 6).

- Första inlägget -

När jag vaknar sitter mostrarna och fnittrar framför min TV. Det står juice, alvedon och vatten på nattduksbordet igen. Och några välsignade geléhallon till. Jag sätter mig upp i sängen och hasplar i mig samliga vätskor. På med morgonrocken och sedan kliva barfota in i vardagsrummet. Det märks att de dammsugit, det fastnar inte en massa skit under fotsulorna. Mostrarna sitter i soffan iklädda morgonrockar med ansiktsmasker och målade tånaglar. De har varit på systembolaget och införskaffat omoraliskt jäst druvdryck, minsann. Både rött och vitt står uppkorkat på mitt numera mindre fläckiga soffbord och Mostrarna har varsitt av mina knappt använda enorma vinglas med en stor slurk vitt i. Jag tror faktiskt jag fick de glasen i födelsedagspresent av Moster Margit någon gång för länge sedan.

Jag kastar en blick mot fönstrena. Redan mörkt? Vafan? Jag måste ha sovit i timtal.

”Åh, är mosters eeeegen lilla älskling vaken nu?” säger Moster Berit med bäbis-röst. ”Hur mår du?”

Jag känner efter lite. Inte så tokigt, betydligt bättre än i morse i alla fall. ”Bättre, men inte bra.” säger jag för att skörda in lite sympatipoäng och hänger en aning med huvudet.

”Stackars liten.” säger Moster Berit medan Moster Margit reser sig och ger mig en kram. Djävlars, jag hade glömt bort hur mänsklig närhet känns. Fan, det väcker ett begär efter mänsklig närhet som legat slumrande. Det liksom värker i musklerna efter den. Fan.

”Gå nu och duscha så ordnar jag och Berit lite vickning.” säger Moster Margit och släpper mig. Hennes tonfall tillåter inga protester, inte ens för mig som redan tvättat mig en gång idag.

”Släng t-shirt och kalsonger i tvättkorgen.” säger hon efter mig.

”Jag har ingen tvättkorg.” svarar jag tillbaka, med huvudet vridet mot vardagsrummet och naturligtvis öppnar badrumsdörren på min nakna fot när jag inte ser. Aj. Jag har fan simultankapacitet som en enögd, packad, MANLIG bäver.

”Jo, numera.” svarar Moster Margit och smuttar på sitt vinglas som hon tagit upp från bordet.

”Ö?” säger jag, välartikulerad och intellektuell ut i fingerspetsarna som vanligt. Mycket riktigt, där står en tvättkorg i flätad vidje med rejäla trähandtag. Snygg, betsad ljusbrun. Jag försöker titta på den över axeln medan jag står och pissar gult och starkt rakt ner i vattnet, vilket naturligtvis får effekten att jag pissar på kanten och utanför, eftersom Herr Karlander vrids till höger med mig och därmed pissar snett som fan. Jag suckar och torkar upp det med lite toapapper. Normalt skulle jag bara skita i det, men man kan ju inte låta det vara när det är så fint i övrigt. Mostrarna gör städfascist av mig!

Efter en lång och skön dusch och med nya underkläder och iklädd min morgonrock kliver jag ut i vardagsrummet igen. Mostrarna har dukat upp en kall buffé med rostbiff, potatissallad, ruckolasallad, tre sorters kex, baguette, salami, ölkorv, åtminstone fem olika sorters ädelostar och vin och vatten.

Det är riktigt gott och jag känner hur hungern river till i tarmarna och jag låter på tvättäkta Preussisk-protestantiskt manér maten tyska mun. Om jag stoppar in en massa kan Mostrarna inte ställa en massa dumma frågor utan att vara otrevliga, manérfascister som de är.

Efter måltiden diskar de upp och plockar undra, ger sedan mig en kram var och försvinner. Lägenheten känns tom när den fortfarande doftar av värmeljus, deras parfymer och grumme grönsåpa.

Jag sitter till långt in på natten framför datorn och surfar dumma videos innan jag går och lägger mig igen framåt småtimmarna. Imorgon är det en ny dag.

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 (forts 5).

- Första inlägget -

”Nå, Mats.” säger Moster Margit efter en stund, då jag slafsat i mig lite mat under hennes ogillande blickar över mitt dåliga bordsskick. Jag kan uppföra mig om jag vill, jag vill bara inte i mitt eget hem. Sådetså. Småsint så det förslår, men när man bara kan vinna små segrar, då blir man småsint så man i alla fall kan vinna lite ibland.

”Just det.” fyller Moster Berit i. Jag inser att nu blir det korsförhör. Jag kan liksom höra ljudet av stålskodda blänkande ridstövlar mot ett hårt stengolv, knarrandet av läderkoppel och doften av billigt tyskt rakvatten bakom mig när Gestapo böjer sig framåt för att med löjlig tysk brytning säga ”Vii havv vajs to majk jo tallk, Herr Olsson!”

”Va?” säger jag och torkar munnen med handens baksida istället för att använda den nyinköpta och snyggt vikta pappersservetten vid tallriken sida.

”Äter du rätt? Motionerar du?” säger Moster Berit och ser uppfodrande på mig.

”Om pommes är basen i kostpyramiden, ja, annars nej.” säger jag och skakar på huvudet. Jag undlåter mig ett snett, sarkastiskt flin. ”Springer gör jag när jag har bråttom. Och till skillnad från de flesta har jag vett att ge mig iväg i tid, så jag inte behöver stressa.” Jag stressas nog på jobbet, jag har inte behov av mer stress, varken av att ha bråttom eller att ha Mostrarna nagelfara mitt liv, eller snarare brist på detsamma. Men det säger jag inte. ”Jag har aldrig tyckt om att lyfta tunga saker bara för att ställa ner dem på samma ställe igen.” avslutar jag istället för att säga allt det jag tänker.

”Hm, vi borde ordna upp ditt liv!” säger Moster Berit och pumpar ivrigt med en arm för att understryka sitt uttalande. ”Motion, spa, organisk giftutdrivande diet, massage och regelbunden tarmsköljning. Fluffiga morgonrockar, härligt varmt vatten, mjuk massage och PREUSSISK DISCIPLIN!” säger hon och reser sig halvt upp och pumpar med båda armarna med utskjuten haka, sammanbiten min och hög volym ur sin smala hals mot slutet.

Jag är lite orolig nu. Menar hon allvar eller skämtar hon? Man vet aldrig riktigt med Mostrarna. De skrattar båda hjärtligt, men jag kan inte riktigt skaka bilden av mig i en fluffig vit morgonrock, knappt synlig i varma ångdimmor, utsträckt på en marmorbänk med morgonrocken uppvikt och min blekfeta röv i vädret och ett infernaliskt bronsrör som djupt intryckt för in vätska i mitt tarmsystem i en alldeles för rasande takt. Ljudet är som när jag har riktig rännsket, bara åt andra hållet. Aj.

”Vad nu, uppskattar du inte tarmsköljningar?” säger Moster Berit mellan skrattsalvorna. Min grimas måste ha avslöjat mig.

”Nej!” säger jag med eftertryck, som får de bägge att börja skratta igen. Men vafan är så roligt? Undrar jag irriterat för mig själv men säger återigen ingenting.

”Hur går det med kärleken då Mats?” säger Moster Berit efter ett tag, medan Moster Margit får en affärsmässig min och halar upp sin stora filofax och börjar sortera kvitton från inköpen under morgonen.

”Hmph.” fnyser jag igen. ”Det gör det inte.”

”Ingenting på gång alls?”

”Du känner mig, jag är populär som en binnikemask ungefär.” säger jag med ett snett, sarkastiskt flin.

”Säg inte så! Det finns säkert massor där ute som skulle uppskatta…” säger Moster Berit protesterande.

”…en ful, fet, dryg, låginkomsttagare med dåligt självförtroende och grundmurad övertygelse om sin egen romantiska och sexuella oförmåga?” avbryter jag henne. ”Kanske ’där ute’, men fan inte här inne hos mig i alla fall.” säger jag och bitterheten skiner igenom mer än jag tänkt.

”Men du är ju snäll.” säger Moster Berit med en oroad rynka mellan ögonbrynen. Hon anar hot mot gammelmosterheten och små bebisar att skämma bort i framtiden.

”Ja, snälla killar får stå och se på när de häftiga svinen får tjejerna. Sedan får de ställa upp och svälja sin sexuella frustration när tjejerna ska tröstas när de häftiga svinen varit svinaktiga mot dem. Sedan lämnas de som rännstenshundar när nästa gråvarg stryker förbi. Nice guys finish last, och jag är en av de lägsta rännstenshundarna.” fortsätter jag bittert.

”Jag tror du har fel, du har kvalitéer någon kommer se en dag!” säger Moster Margit och avslutar diskussionen på sitt vanliga sätt.

I mitt sinne far en rad från Lokes ”Vackra människors sång” förbi – ”när varje ord av uppmuntran känns mera som ett hån” – djävla bra låt, egentligen. Representerar mig rätt bra.

”Jaja.” säger jag. ”Jag ska nog sova lite till.”

Sängen är ombäddad med nya, fräscha lakan och underlakanet fasciststräckt. De har tänkt på allt. De vet att jag sover bättre med fasciststräckt lakan. Jag ångrar min negativa bitterhet lite, de har gjort mycket för mig. Jag häver ur mig ett hest ”Tack!” mot köket innan jag lägger mig igen, njuter av doften av nytt linne i sängen, såpadoft och syre från den nya krukväxten i fönstret och vädringen. Det är kyligt i rummet och renheten känns oändligt bra. Snart sover jag gott.

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag ligger där och plaskar lite och funderar så smått på att dra lite i draggen. Draggen själv vill dock inte vara med nu när jag har feber, den hänger där slappt, djupt inkrupen i sitt utrymme av skrynkligt skinn. Inte ens tankar på Salma Hayek insmord i honung kan få fart på honom idag. Lika bra det kanske, badrumsdörren är tunn och jag är inte säker på att dammsugaren skulle kunna dölja alla ljud. Och man vet aldrig när Mostrarna stänger av den heller. Jag suckar och försöker tänka på annat. Efter ett tag driver hjärnan bort. Jag sover inte, men tidsuppfattningen försvinner i det varma vattnet, tills det knackar skarpt på dörren.

”Upp ur badet. Det är lunch!” hörs Moster Margits röst. Ingen idé att försöka protestera, då upprepar hon i skarpare ton så benen ens förvandlas till gelé. Man vet att hon vinner till slut, så det är ingen mening att protestera eller tala emot, det slutar ändå med att man sitter där och är tyst och skäms medan hon omsorgsfullt skuldbelägger en för ens felaktiga attityd. Man sparar tid och skuldkänslor på att lyda direkt.

”Kommer.” säger jag tillbaks och kliver upp, tömmer karet och duschar snabbt av mig oljor och skum. Det är skönt att ta på sig rena kläder som inte är elektriska som den genomsnittliga uppfinningen av Nikola Tesla efter att ha frotterat sig hyfsat torr med en ren, torr, väldoftande och fluffig handduk. Normalt brukar den vara halvfuktig och lukta ganska surt.

Med t-shirt, kalsonger och morgonrock kliver jag ur badrummet och in i köket. Utan glasögonen är det lite svårt att se vad de gjort först, men efter att ha satt mig ner på anvisad plats ser jag att de grävt fram ett par av mina ljusstakar ur någon låda någonstans och köpt värmeljus. Mitt på bordet står en stor skål med fetaostsallad, en tallrik med stekta kycklingbitar och en skål med tsatsiki. Bredvid ligger grova baguetter och naturligtvis ett litet fat med en pyramid av körsbärstomater.

”Varför körsbärstomater?” stönar jag halvt för mig själv.

”Det är gott och nyttigt.” svarar Moster Berit och skickar bröd.

”Det går ju inte att äta dem.” svarar jag, skickar brödet vidare och skakar på huvudet.

”Det går det visst.” menar Moster Berit och med kobraliknande rörelser spetsar hon blixtsnabbt en av tomaterna på sin gaffel. Hon rör sig så fort att det knappt går att se, men det är samma pumpande handrörelse som alltid. ”Se?” säger hon innan hon stoppar tomaten i munnen med uppenbar njutning.

”Hmph.” säger jag till svar och försöker åstadkomma samma sak, med effekten av att tomaten jag siktat på far iväg i mach 3 ungefär, över Moster Margits axel, rikoschetterar mot köksfönstret för att sluta någonstans bakom diskstället. Jag mumlar några svordomar knappt hörbart och tar sedan nästa tomat med fingrarna.

”Usch vilket bordsskick.” säger Moster Margit ogillande.

”Alternativet är värre, det såg du själv nyss.” svarar jag lakoniskt.

”Du får lära dig att ta tomater ordentligt och dela dem med kniv om du inte kan spetsa dem.” svara Moster Margit och har därmed avslutat diskussionen.

”Hmph.” säger jag igen men himlar sedan med ögonen och fortsätter att äta under tystnad.

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 (forts 3).

- Första inlägget -

Sängfan skakar. Av någon anledning befinner jag mig, med säng, kudde, täcke och allt på ett turkiskt pansartåg. Det är som en scen ur Lawrence av Arabien, förutom att jag försöker hålla mig kvar på en säng som glider fram och tillbaka på det glatta taket på en skakande passagerarvagn och med arga turkar som med mausergevär i händerna klättrar upp från flatbäddsvagnen med sandsäckar för att få tag i mig. Ångvisslan tjuter konstant och skakandet blir värre.

Då vaknar jag. Det är Moster Margit som står och skakar i min axel. Tjutandet är Moster Berit som far med min dammsugare över golvet i hallen.

”Upp med dig Mats!” kommenderar hon och jag lyder, fortfarande förvirrad av febermardrömmen. Moster Berit jagar mina nakna fötter med dammsugaren så jag måste trippa fram mot hallen, driven av en ond dammsugare och en ännu ondare Moster Margit.

”Ner i badkaret med dig!” säger Moster Margit och föser mig framför sig som om jag vore boskap och stänger badrumsdörren bakom mig. Det enkla klicket när den tunna trädörren går igen låter i mina öron som en tung gammaldags stålgallerdörr som med ett öronbedövande och ekande slammer slår igen bakom en livstidsdömd.

Badkaret är fyllt med ångande varmt vatten med en försvarlig krona av badskum ovanpå. Oljor och salt är det nog i också, om man ska döma av lukten. Sickna fjollerier, suckar jag och kränger av mig t-shirt och kalsonger. Först då lägger jag märke till att min kökspall står intill badkaret. Två av mina ölglas, det enda fyllt med isvatten och det andra med apelsinjuice, också det med rikligt med is, står på pallen. Bredvid dem två alvedon och några geléhallon. Fan, geléhallon! Cracket i lösgodisvärlden, helt omöjliga att motstå. Totalt djävla beroendeframkallande är de. Jag petar på ett av hallonen. Det är lite torrt och gammalt, precis som det ska vara. Fan. Jag undertrycker en hostning och kollar mig instinktivt efter handduk, så jag ska slippa blöta ner hela lägenheten när jag kliver ur. En ny handduk hänger där den gamla brukade hänga. Ny som i jag har fan aldrig sett den förut. Vafan? Jag viftar avvärjande mot den. Whatever, är den där får den stå ut med att bli blöt när jag behöver torka mig.

När jag vänder mig om ser jag att det ligger kläder och skit på toalocket. Detta är fan värre än de där äckliga rufsmattorna på toalocken som var så populära i första hälften av åttiotalet, ni vet sådana där som fruntimmer satte dit för att det var snyggt och eftersom de inte förstod att en kissnödig fyra- eller femåring inte kan hålla upp locket och hålla i den samtidigt. Jag höll fan på att bli kastrerad av en sådan där minst två gånger. Det är min morgonrock, som är ovanligt fluffig och doftar svagt av sköljmedel. Under ligger ett par kalsonger och en t-shirt, likaledes mjuka och doftande. Jag vill nästan vrida på huvudet och se var kameran är i den här reklamscenen för något fjantigt tvättmedel eller sköljmedel, men sedan inser jag att jag är naken och INTE åtta månader gammal, alltså är det inte en reklam. Jag snörvlar, snyter mig så det ekar mellan de nakna väggarna och pissar sedan gult och stinkande med mannen i vänsterhanden medan jag kliar mig med högerhanden lite överallt. Toaskålen är renskurad. Jag tittar mig runt och inser att hela badrummet är renskurat och golvet moppat. Nu när jag snytit mig förnimmer jag en svag doft av gulsåpa. Jag mår fortfarande kass, men att ha sovit har hjälpt en hel del. Jag lägger tillbaka kläderna på toalocket och kryper med ett litet, litet leende ner i badkaret, sväljer med visst besvär ner alvedonen, tuggar i mig de underbara geléhallonen och dricker sakta upp vattnet och juicen. Bakom dörren kan jag höra hur mostrarna rumstrerar runt i mitt sovrum och i hallen. Håhåjaja, vad hittar de nu på?

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 (forts 2).

- Första inlägget -

”Nu ordnar vi allt!” fortsätter Moster Berit och pekar med hela handen i ett ivrigt pumpande av armen från armbågen och nedåt. Av någon anledning får jag vibbar av en rätvinklig pistong i en ångmaskin som löper amok.

”Just det.” menar Moster Margit och pekar mot sängen med pondus. ”Gå och lägg dig igen så ska vi ordna saker och ting här.”

Man säger inte nej till Moster Margit. Jag ler ett blekt leende, mumlar ett tack och vänder på klacken och kryper ner i sängen igen. Det tar ett tag innan jag somnar och jag kan se och höra dem dividera där ute i hallen.

”En sådan terror!” utropar Moster Berit och vevviker sina vinkelräta armar.

”OR-GA-NI-SA-TION. Organisation, bästa syster.” svarar Moster Berit. Moster Margit vill dock inte höra det på örat och då hon är den enda som Moster Berit inte kan prata ner till en liten våt darrande fläck sveper hon in i vardagsrummet och för sig har ljud av glädje illa gömt bakom frustration.

”Men! Åh! Ojoj!” utropar hon. ”Mats, vad har du gjort med dina krukväxter?” säger hon förtvivlat och jag kan höra henne rycka i de torra bruna löven så det fnasar om det på en död planta inne i vardagsrummet.

Med en ansträngning lyfter jag huvudet från kudden och ropar hest tillbaka ”Ni vet mycket väl att jag är för krukväxter vad Pol Pot är för kambodjaner!”

”Fy!” ropar Moster Margit och jag släpper ner mitt huvud i kudden igen, njuter av dess mjukhet och hur det underlättar för mina trötta halsmuskler. ”Ja, men det är sant ju.” mumlar jag för mig själv.

”Kolla detta!” hör jag Moster Margit säga. Det klirrar av metall mot porslin. De har hittat min samling tekoppar och rör runt bland dem.

”Vår existens har fått en fördjupad mening, man blir nästan religiös.” svarar Moster Berit.

”Nu måste vi ha en plan.” Jag kan höra hur det prasslar i papper när Moster Margit får fram sin bautasize filofax.

”Städa, handla, tvätta…” fortsätter hon.

”Laga mat, dekorera om lite!” utropar Moster Berit.

”Absolut. Nya gardiner kankse?” Nu börjar jag bli lite trött, men jag orkar inte riktigt protestera. Jag sluter ögonen och försöker utesluta deras pladdrande röster.

”Och tvätta och ta hand om Mats också.” hör jag Moster Margit säga.

”Ja, det också förstås… Vad ska vi handla för mat?”

”Något lätt och flärdfullt. Inget bondskt. Och körsbärstomater!”

Precis innan jag somnar in hinner jag undra varför körsbärstomater är så djävla populära? De går inte att spetsa på gaffeln, de går inte att lufta upp med gaffelns börja yta och man får inte ta dem med händerna. Precis som kräftor är de ett minusspel. Det går åt mer energi att få in dem i munnen än kroppen får ut av dem. Rena bantarmaten. Dessutom sprutar de så fort man får dem i munnen… Hehe, spruta så fort man får dem i munnen… ZzzzZzzz…

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 (forts 1).

- Första inlägget -

Fan, en fläskig Fittbritt! Hon kommer älgande mot mig så valkarna skumpar som i slow motion innanför den storblommiga klänningen. Jag kan känna stanken av sur svett och ännu surare humör. Hon har en nätverkskabel i högsta hugg och en galen blick i ögonen under det gråstripiga håret. Hon tänker strypa mig med nätverkskabeln! Hon hatar mig! Jag vänder mig om för att springa ifrån henne, från de där hypnotiserande böljande fläskvalkarna. Men det är fullt med svarta telefonkablar på marken. Deras spiraler vrider krullar sig runt mina nakna fötter, jag snubblar, halkar och stapplar, får inte upp farten.

Då dyker Sune upp från ingenstans och slår mig i huvudet med ett ADSL-modem. Det gör ont! Aj! Med ett vasst hörn och vida rallarsvingar slår han modemet i huvudet på mig. Knack, knack, knack! Han höjer armen för att svinga till igen, jag försöker böja på huvudet, men Fittbritt har hunnit fram och lagt nätverkskabeln om min hals och börjar dra åt. Jag kan inte röra mig. Jag kvider i desperat dödsångest när jag inte kan andas och Sune sänker armen för att slå in modemet femton centimeter in i min hjärna.

Då vaknar jag med en desperat inandning och sätter mig upp i sängen. Jag har andats in för djupt och fått kall luft ner i lungorna och en hostattack byter ut. Jag hostar upp stora mängder slemmigt snor som jag tvingas svälja ner eftersom jag inte har någonstans att spotta det. Fyfan vad illa det smakar. Fyfan överlag. Vilken djävla febermardröm! Jag kommer inte ihåg detaljerna längre, men det var djävligt mycket ångest, det känner jag. Det är därför jag aldrig kommer att knarka. Jag misstänker alldeles för hårt att den enda behållningen jag skulle få är något som liknar mina febermardrömmar. Påslakanet har trasslat in sig i mina febersvettiga fötter. Jag trasslar loss dem, lägger mig igen och ska precis somna om när det återkommer ljud. KNACK, KNACK, KNACK! ekar det i min lägenhet. WTF? Det hinner knacka igen innan jag inser att det faktiskt knackar på dörren. Vad i helvete? Jag tittar på väckarklockan. Snart nio på morgonen. Vem fan kommer och knackar på nu?

Med ett stön kliver jag ur sängen, sväljer lite saliv som känns brännhet och tjock som sirap i halsen och får på mig gårdagens (och numera även förrgårdagens) kalsonger och t-shirt och stapplar fram mot dörren. Jag låser upp och öppnar.

”Heeeeeeeej Mats!” hör jag hurtigt från andra sidan.

”Heeeej Mats!” ekar en andra röst, nästan lika olidligt hurtigt. ”Är du sjuuuuuk?”

Moster Margit. Och Moster Berit. Herregud, inte NU! Perplex tar jag ett steg bakåt, och det tar se som en inbjudan. Rejäla stövlar med klack kliver över min posthög och snart står de bägge innanför min dörr. Moster Berit är en smal kvinna med långt, rakt blont hår som ser ut som om det kommer direkt från en schampooreklam. Man bara väntar sig att hon ska knycka på huvudet så håret flödar i en mjuk rörelse och säga något i stil med ”Nya garnison med fruktglass, för att ditt hår är värt det!” Hon har putande läppar, höga kindben, gröna ögon och täta ögonfransar i ett hjärtformat ansikte. Just nu hänger hon av sig en lång svart rock under min hatthylla och rör lite på axlarna med en grimas. Moster Berit är några och fyrtio och ser ut som trettio, MAX. Inte en rynkjävel har hon någonstans.

Moster Margit är lite grövre byggd än Moster Berit. Hon är lite äldre och är lite rynkigare och har lite glesare hår och måste ha mer smink runt de blå ögonen för att fransarna ska se täta ut. Hon är kantigare och bredare och lite kortare än Moster Berit. Å andra sidan har Moster Margit pondus som få. Hon har en djup och klangrik röst som kommer ut magen och får barn, hundar, släktingar och kommunpolitiker att ställa sig i givakt och säga ”Ja Moster!” så fort hon uttalar sig med sin mjuka röst. Moster Margit har stil och världsvana. Hon hade eget företag, byggde upp det från ingenting, tjänade storkovan och sålde det sedan. Hon är den i släkten med pengar, men också den i släkten med stil och världsvana. Hon vet hur hon använder sina pengar med smak och klass. Undantaget som bekräftar regeln bland nyrika vulgariteter antar jag. Hon går alltid klädd i dyra, smakfulla och klassiska kreationer. Lite som konsultskan, bara mindre kontor. Nu hänger hon av sig en goretexjacka och vänder sig mot min patetiska uppenbarelse som blir så mycket mer patetisk i hennes närvaro.

Moster Berit är sjukskriven på halvtid för ryggproblem och arbetslös resten av tiden. Moster Margit har tjänat så pass bra att hon sålt sitt företag och gått i pension. Båda har hur mycket tid som helst att flänga runt i det flärdfulla livet light, som de brukar säga. Oftast på Moster Margits bekostnad. De ägnar en hel del av tiden åt att lägga sig i alla kusinernas liv, hjälpa morfar och i allmänhet vara precis överallt hela tiden. Och nu är de här. Jag kommer ALDRIG bli av med dem. Jag kommer inte ens orka protestera.

”Morfar ringde och sa att du var sjuk.” säger Moster Berit menande och ger mig en kvick kram. ”Stackars liten!” Jag vill protestera att jag slutade vara liten för åtminstone tio år sedan, men orkar inte.

”Han sa att du inte hade en enda matbit i huset och svalt i ensamhet.” fortsätter Moster Margit med sin klangfulla röst som inte lämnar något utrymme för protester. ”Så då rycker Mostrarna ut.”

”Du fyller ju snart år…” inflikar Moster Berit. ”Så du ska få en födelsedagspresent av oss. Vi ska ordna allting, städa och handla och laga mat så du kan bli frisk ordentligt!” fortsätter hon, entusiastisk som ett litet barn och klappar i händerna vid utsikten att få ta över mitt liv helt och styra upp det, om än bara för en kort tid.

- Nästa inlägg -

Kapitel 8 - Släkten är värst.

- Första inlägget -

Jag vaknar upp med svalget ordentligt igenmurat och en näsa som inte verkar vara en del av min kropp överhuvudtaget. Jag stapplar förvirrat upp i halvdunklet, snubblar över mina byxor, försöker svära och inser att jag inte ha någon röst. Fan. Jag tar mig till slut in i badrummet och tittar mig i spegeln medan jag försöker andas genom tjockan i halsen. Jag ser hemsk ut. Blek, med mörka ringar under ögonen, knullrufsfrisyr i mitt plockepinn till hår och med gurglande ljud ur min igenslemmade hals. Jag är fan sjuk på riktigt, hinner jag tänka innan jag hostar upp en storslemklump. Jag snyter mig så det ekar mellan de våtrumstapetklädda väggarna och böjer mig framåt samtidigt som jag vrider på kallvattnet för att dricka lite vatten och fukta min uttorkade hals. Stort misstag. Det bränner och svider och gör ont som satan! Jag får kämpa för att trycka ner den sista minimala klunken halvkallt vatten. Jag rosslar och spottar mer snor ut halsen. Fyfan, det smakar illa.

Det enda som är bra i det här lilla sjukdomshelvetet är att jag kan sjukanmäla mig med gott samvete. Och eftersom jag var sjuk igår räknas den som karensdag och jag får full sjuklön idag. Jag ler faktiskt lite i ena mungipan när jag går in i sovrummet igen och grabbar tag i väckarklockan och för den otäckt nära mitt ansikte för att kunna se vad den säger. Jag orkar inte leta reda på glasögonen och ta på mig dem. De är säkert jätteflottiga efter gårdagens fylla också. Man missar bågarna när man ska rätta till dem när man är full, så glasen blir alldeles nerflottade. Efter en stunds rafsande bland smutstvätten på golvet lyckas jag hitta min trådlösa telefon. Slå in numret till Contactcentrets sjukanmälanstelefonsvarare.

”Hej och välkommen till Contactcentrets sjukanmälan. Tala in ditt namn, din avdelning, din teamleader och anledningen till att du är sjuk. Glöm inte att du måste ringa igen imor[piiip]”

Det är då fan att de inte ens klarar av att tala in ett meddelande på en telefonsvarare utan att fucka upp det fullständigt.

”Mats Olsson, supporten, Bengt. Ont i halsen.” säger jag och överdriver rosslandet så mycket jag kan barafäör att djävlas. Jag har sätt den bruna burken från början av åttiotalet de har till det här, den raspar och fräser mycket nog för att det ska vara svårt att urskilja vad som talats in på den, om jag rosslar blir det ännu värre. Varje liten hämnd mot företaget är guld värd.

Jag tar på mig gårdagens kalsonger och andas tungt av ansträngningen att böja mig ner och rota fram dem. Jag har nog feber. Jag är trött, men går ändå och sätter mig framför datorn och slår på den. Solen har börjat gå upp över en ganska molnig himmel och det luktar fräscht som det bara kan göra en morgon med sol efter en natt och en dag av regn. Inte för att jag känner mycket med min igenmurade nästa och bara den lilla vädringsglipan i fönstret öppen. Min dator drönar i kapp med fågelkvitter från ett träd i närheten av mitt fönster och jag ryser i kall feberfrossa. Jag borde gå och lägga mig igen.

Något blinkar på skärmen. Jag klickar på MSN-meddelandet från ”Gammgubbn”

”Hej Mats! Uppe så tidigt?”

Det är morfar som skriver. Han är uppe klockan fem varje morgon, vardag som helgdag. Att ha blivit pensionär har inte stoppat honom från att behålla sina LO-medlemsvanor att gå i demonstrationen första maj och kliva upp klockan fem varje morgon. Ibland ångrar jag bittert att jag gav honom min gamla dator i födelsedagspresent och lärde honom använda Internet när jag var student. Han ringer och frågar saker stup i kvarten, som när han hade laddat mer porrfilm och spelat den i winamp och senare spelade musik på datorn för att imponera på någon frireligiös släkting som var på besök från långt norrifrån. Naturligtvis dök porrfilmen upp i spellistan, och han hade ingen aning om hur man fick bort den. Det slutade med att han i desperation ryckte ut strömsladden för att få tyst på eländet. Nu har han säkert porrsurfat och fått massa spyware igen och vill att jag ska fixa det åt honom.

”Hej morfar. Jag ska snart lägga mig igen, jag är sjuk.” svarar jag efter en stund. Det dröjer ett tag medan jag kollar mail och forum. Inget intressant har hänt, förstås. Sedan kommer svaret från morfar – han är inte så snabb med pekfingervalsen.

”OMG! L O L… STFU!”

Vafan? Var har han lärt sig det där? Vet han ens vad det betyder? Ähvafan, jag är för trött och sjuk för att bry mig.

”Haha, jag måste sova nu.”

Precis när datorn stänger ner efter en stund ser jag svaret kommer.

”Har du mat så du klarar dig?”

Sedan stänger datorn ner. Typiskt morfar att tänka på mat det första han gör när han hör jag är sjuk. Han var ett litet barn under trettiotalets nödår och upplevde ransoneringen under kriget. Mat kommer alltid i första rummet för morfar. Jag lommar in till sovrummet, droppar kalsongerna och går och lägger mig igen. Det dröjer inte länge innan jag sover.

- Nästa inlägg -