Kapitel 8 (forts 1).

- Första inlägget -

Fan, en fläskig Fittbritt! Hon kommer älgande mot mig så valkarna skumpar som i slow motion innanför den storblommiga klänningen. Jag kan känna stanken av sur svett och ännu surare humör. Hon har en nätverkskabel i högsta hugg och en galen blick i ögonen under det gråstripiga håret. Hon tänker strypa mig med nätverkskabeln! Hon hatar mig! Jag vänder mig om för att springa ifrån henne, från de där hypnotiserande böljande fläskvalkarna. Men det är fullt med svarta telefonkablar på marken. Deras spiraler vrider krullar sig runt mina nakna fötter, jag snubblar, halkar och stapplar, får inte upp farten.

Då dyker Sune upp från ingenstans och slår mig i huvudet med ett ADSL-modem. Det gör ont! Aj! Med ett vasst hörn och vida rallarsvingar slår han modemet i huvudet på mig. Knack, knack, knack! Han höjer armen för att svinga till igen, jag försöker böja på huvudet, men Fittbritt har hunnit fram och lagt nätverkskabeln om min hals och börjar dra åt. Jag kan inte röra mig. Jag kvider i desperat dödsångest när jag inte kan andas och Sune sänker armen för att slå in modemet femton centimeter in i min hjärna.

Då vaknar jag med en desperat inandning och sätter mig upp i sängen. Jag har andats in för djupt och fått kall luft ner i lungorna och en hostattack byter ut. Jag hostar upp stora mängder slemmigt snor som jag tvingas svälja ner eftersom jag inte har någonstans att spotta det. Fyfan vad illa det smakar. Fyfan överlag. Vilken djävla febermardröm! Jag kommer inte ihåg detaljerna längre, men det var djävligt mycket ångest, det känner jag. Det är därför jag aldrig kommer att knarka. Jag misstänker alldeles för hårt att den enda behållningen jag skulle få är något som liknar mina febermardrömmar. Påslakanet har trasslat in sig i mina febersvettiga fötter. Jag trasslar loss dem, lägger mig igen och ska precis somna om när det återkommer ljud. KNACK, KNACK, KNACK! ekar det i min lägenhet. WTF? Det hinner knacka igen innan jag inser att det faktiskt knackar på dörren. Vad i helvete? Jag tittar på väckarklockan. Snart nio på morgonen. Vem fan kommer och knackar på nu?

Med ett stön kliver jag ur sängen, sväljer lite saliv som känns brännhet och tjock som sirap i halsen och får på mig gårdagens (och numera även förrgårdagens) kalsonger och t-shirt och stapplar fram mot dörren. Jag låser upp och öppnar.

”Heeeeeeeej Mats!” hör jag hurtigt från andra sidan.

”Heeeej Mats!” ekar en andra röst, nästan lika olidligt hurtigt. ”Är du sjuuuuuk?”

Moster Margit. Och Moster Berit. Herregud, inte NU! Perplex tar jag ett steg bakåt, och det tar se som en inbjudan. Rejäla stövlar med klack kliver över min posthög och snart står de bägge innanför min dörr. Moster Berit är en smal kvinna med långt, rakt blont hår som ser ut som om det kommer direkt från en schampooreklam. Man bara väntar sig att hon ska knycka på huvudet så håret flödar i en mjuk rörelse och säga något i stil med ”Nya garnison med fruktglass, för att ditt hår är värt det!” Hon har putande läppar, höga kindben, gröna ögon och täta ögonfransar i ett hjärtformat ansikte. Just nu hänger hon av sig en lång svart rock under min hatthylla och rör lite på axlarna med en grimas. Moster Berit är några och fyrtio och ser ut som trettio, MAX. Inte en rynkjävel har hon någonstans.

Moster Margit är lite grövre byggd än Moster Berit. Hon är lite äldre och är lite rynkigare och har lite glesare hår och måste ha mer smink runt de blå ögonen för att fransarna ska se täta ut. Hon är kantigare och bredare och lite kortare än Moster Berit. Å andra sidan har Moster Margit pondus som få. Hon har en djup och klangrik röst som kommer ut magen och får barn, hundar, släktingar och kommunpolitiker att ställa sig i givakt och säga ”Ja Moster!” så fort hon uttalar sig med sin mjuka röst. Moster Margit har stil och världsvana. Hon hade eget företag, byggde upp det från ingenting, tjänade storkovan och sålde det sedan. Hon är den i släkten med pengar, men också den i släkten med stil och världsvana. Hon vet hur hon använder sina pengar med smak och klass. Undantaget som bekräftar regeln bland nyrika vulgariteter antar jag. Hon går alltid klädd i dyra, smakfulla och klassiska kreationer. Lite som konsultskan, bara mindre kontor. Nu hänger hon av sig en goretexjacka och vänder sig mot min patetiska uppenbarelse som blir så mycket mer patetisk i hennes närvaro.

Moster Berit är sjukskriven på halvtid för ryggproblem och arbetslös resten av tiden. Moster Margit har tjänat så pass bra att hon sålt sitt företag och gått i pension. Båda har hur mycket tid som helst att flänga runt i det flärdfulla livet light, som de brukar säga. Oftast på Moster Margits bekostnad. De ägnar en hel del av tiden åt att lägga sig i alla kusinernas liv, hjälpa morfar och i allmänhet vara precis överallt hela tiden. Och nu är de här. Jag kommer ALDRIG bli av med dem. Jag kommer inte ens orka protestera.

”Morfar ringde och sa att du var sjuk.” säger Moster Berit menande och ger mig en kvick kram. ”Stackars liten!” Jag vill protestera att jag slutade vara liten för åtminstone tio år sedan, men orkar inte.

”Han sa att du inte hade en enda matbit i huset och svalt i ensamhet.” fortsätter Moster Margit med sin klangfulla röst som inte lämnar något utrymme för protester. ”Så då rycker Mostrarna ut.”

”Du fyller ju snart år…” inflikar Moster Berit. ”Så du ska få en födelsedagspresent av oss. Vi ska ordna allting, städa och handla och laga mat så du kan bli frisk ordentligt!” fortsätter hon, entusiastisk som ett litet barn och klappar i händerna vid utsikten att få ta över mitt liv helt och styra upp det, om än bara för en kort tid.

- Nästa inlägg -