Kapitel 7 (forts 4).

- Första inlägget -

"Hej." svara n00by med släpig, entonig röst och stirrar förbi mig.

"Vad hände?" jag går fram till n00by och ställer mig framför honom.

"Jag gick efter Sune. Han gick in på Peder Huszars kontor, du vet det på hörnet med fönster och besöksstolarna man sjunker ner så mycket i så man sitter i underläge hur stor man än är..." säger n00by och skakar på huvudet.

"Ja, det är ju personalchefen. Han har nog valt ut de stolarna själv så han kan känna sig stor när han löneförhandlar." säger jag.

"Precis." svarar n00by. "Jag försökte vara saklig... Jag sa till Huszar att jag ville byta några ord med honom och Sune i en arbetsrelaterad fråga. De skickade iväg Bengt. I alla fall, jag sa att jag inte trodde att Bengt skulle ha något förtroende eftersom han inte riktigt sköter jobbet..." n00by suckar och ser helt förstörd ut.
"Vad sa de då?"

"Sune såg besvärad ut, men Huszar sa något i stil med att ledningen minsann hade ett helikopterperspektiv jag inte hade, och att jag skulle lämna ledningens jobb åt dem och sköta mitt eget efter bästa förmåga, så skulle allt fungera så mycket smidigare." n00by hostar lite och sjunker ihop lite till. Han ser ut som ett mossigt halvt vindfälle i sin gröna skjorta, som vid det här laget förlorat sin nystrykna lyter. Utan tvekan har n00by vevat med armarna ordentligt idag. "Han var väldigt nedlåtande, tyckte jag, så jag blev lite arg."

"Ajdå." säger jag med eftertryck. "Du sa saker man inte får säga."

"Jo." svara n00by och sluter ögonen som för att samla lite styrka och blockera ut var han befinner sig innan han slår upp dem igen och fortsätter. "Jag berättade hur det var. Vad Bengt gör på helgerna när ingen ledning finns här, hur han svarar, sätter kunden på hold och lägger på efter tolv sekunder så det registreras som ett samtal. hur han säger till alla att det är driftstörningar, hur han tittar på filmer på arbetstid... Jag var arg, det bara flög ur mig."

"De blev inte direkt glada kan jag tänka?" säger jag och skakar på huvudet.

"NEJ!" utropar n00by. "Huszar blev kall som den djävla fisk han här och stirrade på mig med sina utstående djävla grodögon och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, min negativa attityd var helt fel för det företag jag valt att arbeta på. Som om man någonsin hade valt att jobba här om man hade några alternativ!" n00by har nu blivit upprörd igen, han är röd om kinderna och vevar med armarna. "Han sa att jag borde tänka över min attityd ordentligt, för det här är ett företag med högt i tak där man inte slänger småsinta anklagelser runt sig. Sedan sa han att hans rekommendation till mig om jag ville ha en framtid inom företaget är att se till att ha en positiv attityd och inte vara så bakåtsträvande och förändringsovillig! Mig! Jag som alltid varit tjänstvillig, jag som alltid kommit i tid, jag som aldrig varit sjuk!" Jag är tvungen att torka bort lite saliv n00by spottar på mig när han upprört utstöter sina citat mot slutet.

"Fyfan." säger jag bara. Jag vet hur det är. Nu är han ute i kylan, har fått den omedelbara bestraffningen och kommer få den framtida.

Just då kommer Lill-Mussolini runt hörnet och får syn på oss.

"Vad är det här för djävla slöande? Varför är ni inte inloggade? Det är kö!" ryter han med ilsken blick. Förmodligen har han skickat ett dussin arga meddelanden till mig och gått på jakt när han inte fick några svar.

"Håll käft." säger n00by tillbaka och viftar avfärdande mot honom. Djävlar vilken timing Lill-Mussolini hade där, precis när n00by bryr sig absolut minst om allting vad företaget är och innebär, då kommer han och ska hävda sig och bevisa att han är något, trots att han är så kort.

"VAD SA DU?!" ryter han, högröd i ansiktet och med ögonen stående ut ur sina hålor.

"Att du ska hålla käft." svarar n00by igen. "Jag mår inte bra. Jag tror jag går hem."

Jag känner adrenalinet pumpa tillsammans med ångesten genom mitt blodsystem. Hjärtat klappar och blodet rusar.

"Jag med." piper jag slutligen fram.

"Så kan ni inte göra!" utropar Lill-Mussolini upprört.

"Jo." svarar n00by lakoniskt. Sedan, som på en given signal, tränger vi oss förbi honom genom korridoren och går mot kapprummet medan han står och låter käkarna mala och andas högljutt, oförmögen att svara något.

- Nästa inlägg -