Kapitel 6 (forts 8).

- Första inlägget -

Det är väl en femtio mail kvar i min egen inbox när jag till slut suckar och bara vill skita i resten. Det är säkert bara gnälliga mail från Torped-Olga i alla fall. Nu när hon inte är chef över något har hon tagit på sig att ”vara spindeln i nätet”, vilket i klartext betyder att hon vidarebefodrar mail som kommer från TeleNet24, gärna med lite extra gnäll när det gnälls från TeleNet24. Våra chefer är nämligen katalysatorer, eller i alla fall motorvägar för skiten från TeleNet24 till oss. Det är ingenting som stannar där, inte. Fåse, nästa mail är från Torped-Olga. Någon har sagt till en kund att avtalet gäller och att han måste vänta tre månader innan hans ADSL kan avslutas, och det sades enligt kunden på ett oerhört snorkigt och otrevligt sätt. Kunden måste ha varit en skicklig Nintendo-spelare en gång i tiden, han har tagit sig igenom en massa levels på TeleNet24 och lyckats komma fram till en slutboss, Farmor Anka. Farmor Anka heter egentligen Elsa och är rätt nära pensionsåldern, men sitter som ”Manager, Customer Relations” på TeleNet24. Hon kallas Farmor Anka eftersom hennes enda färdigheter tycks vara att vara snäll mot teknikavdelningens Knatte, Fnatte och Tjatte och bli totalt überhispig om hon kommer i kontakt med en missnöjd kund. Kunden har lyckats ta sig fram till Farmor Anka och skälla ut henne, hota med Sverker Olofsson och att berätta för alla han känner hur kasst TeleNet24 behandlar sina kunder. Ha, som om han känner någon mer än sin loppiga innekissande hund, och knappt det! Ingen kan ju vilja umgås med en människa som är så dum i huvudet att någon måste vara snorkig mot honom för att han ska förstå att när han skriver sin namnteckning på ett avtal betyder det faktiskt att han måste följa sagda avtal. Håhåjaja. Vore det inte för kunderna vore det här jobbet inte så dumt. Och cheferna förstås. Och TeleNet24. Och felefonerna. Och den usla lönen. Men vore det inte för de grejerna vore jobbet rätt bra i alla fall.

Farmor Anka skriver att vi måste vara ödmjuka men bestämda med kunderna och förklara hu det ligger till. Försök förklara för en skrikande idiot som måste ha i plånboken vad han inte hade i huvudet, du, Farmor Anka. Torped-Olga har forwardat mailet och skrivit med STORA CAPS att så här får det absolut inte gå till, hon blir alldeles mörkrädd. Jag spänner ena mungipan i en föraktfull grimas och deletar mailet med en blandning av en fnysning och en grymtning. Nu kan jag inte riktigt sitta och läsa mina egna mail längre, jag bör nog svara på lite dumma kunddjävlars mail också. Två trendluder och jag in till sent på natten. Vilket underbart prospekt. Efter ett par timmar tittar Peter in med en penna och ett anteckningsblock i högsta hugg.

”Vadnu då?” säger jag och snurrar på Anderssons väloljade stol så jag vänds mot honom. ”Har du blivit satt på något huvudsak-att-tiden-går-jobb i brist på skrivbord och telefoner?”

”Nejdu!” säger Peter och ler triumfatoriskt. När han kliver in i hålan faller ljuset på hans ansikte på ett grymt sätt och avslöjar de mörka ringarna under ögonen, de slappa kinderna och de håglösa ögonen obärmhärtigt. Inte ens leendet som pryder hans ansikte just nu kan dölja det. Jag kan höra hans ord från ångestbastun igår, om hur oändligt trött han var eka i mitt inre.

”Jag gör ett litet experiment!” säger han med ett skrockande och en finsk svordom åt ett av Trendludren som dristat sig att vända sig om och se vad som pågår. Trendludret återgår fort till sitt.

”Experiment?” säger jag, utan egentligt intresse. Jag är lite för trött jag med, om man ska vara ärlig.

”Jag går runt och ser upptagen ut. Hitintills har ingen reagerat.” säger Peter konspiratoriskt och kluddar på sitt anteckningsblock. Jag sträcker lite på nacken för att se vad han egentligen antecknar. Det är en primitiv teckning av en Lahti-kpist som peppar Torped-Olga ordentligt så det skvätter blod. Trevligt värre.

”Du är fan helt sjuk.” säger jag med ett flin och skakar på huvudet.

”Japp, det förnekar jag inte!” svarar Peter med ett lika brett flin och försvinner sedan iväg. Jag undrar om han inte gick hem, för jag ser inte till honom mer den dagen.

Jag och Trendluder Ett och Två fortsätter att svara på mail tills det är dags att gå hem. Jag är noga med att röja bort kaffekoppar och skräp från Anderssons plats innan jag går. Han var ju faktiskt schysst som lät mig sitta bra idag.

- Nästa inlägg -