Kapitel 6 (forts 7).

- Första inlägget -

Tillbaka framför datorn sitter jag och petar näsan en stund och får ut en grov och kladdig klimp och rullar den mellan tumme och pekfinger till lämplig konsistens innan jag smetar av den under en av stolarna där den inte syns. Jag gäspar av understimulans och vänder blicken mot datorskärmen.

Håhåjaja, jag är tillbaka och kan känna hur stresshormonerna rör sig runt i magen. Jag öppnar min egen mailkorg och stirrar en stund på de fyrtio eller femtio olästa mailen. Det är ett bra sätt att slippa jobba lite. Fåse, information om prenumerationerna, man får inte säga att vi ska skicka ut starkare signaler på det digitala tv-paketet för att bli av med kunden. Stackars djävlar, det var ju det bästa sättet. Lite skit från TeleNet24 om att vi varit otrevligt mot någon, en ny rutin för att hantera människor som kräver att få tala med chefen. Den nya har ingenting med någon chef alls att göra. Vi ska ta skiten själva, inte låta den sippra upp. Men vi får inte heller låtsas vara chefer åt varandra. Vi får inte citera avtalet för kunden längre heller, sådant ska vi hänvisa till en chef (som vi inte får hänvisa till enligt det förra mailet) eller TeleNet24s legal department, som har varken telefonnummer eller mailadress. Det mailet avslutas med en skarp order att aldrig någonsin ge ut nummer till chefer, beslutsfattare, tekniker eller avtalsskrivare, de ska få göra sitt jobb utan att störas av kunder. De som faktiskt KAN göra något åt riktiga problem får inte störas med dem. Jag ler lite sorgset när jag läser det. Utanför Anderssons håla hängen en floskelaffisch med texten ’Tänk på att varje krona av din lön kommer från kunden.’ Det gäller uppenbarligen bara oss, inte de som inte behöver ha direktkontakt med kunden.

Det bevisar väl återigen min devis att ’kunden i centrum’ bara är riktigt djävla skitsnack. Ju längre från slutanvändaren eller slutkunden du är, desto högre lön och status har du, desto bättre arbetsmiljö, chefer, arbetstider och flexmöjligheter har du. Man har sämst lön, minst varierande arbetsuppgifter och får mest skit ju närmare slutidioten man är. Förlåt, slutkunden är det ju förstås.

Fåse, här är ett mail om att Contactcentret nu sponsrar ett basketlag och därmed fått säsongsbiljetter som man kan beställa genom den gemensamma kalendern i Outlook för den. Av ren nyfikenhet går jag in i den kalendern och kollar. Samtliga tillfällen resten av året är redan bokade av Vice VD. Jaha, det borde man ju ha anat. Att vanligt patrask på golvet skulle få använda den som mailet antyder var ju alldeles för mycket att hoppas på.

Sedan ett mail om att vi nu ska börja merförsälja och vända kunder åt TeleNet24. Kunder som ringer in ska vi försöka sälja på TeleNet24s ärkesopiga säkerhetspaket för fyrtionio kronor i månaden, eller snabbare ADSL, eller ett uppringt Internet att ha som backup. Om kunden vill säga upp ska vi försöka övertyga dem att inte göra det. Håhåjaja. Målet är att varje callcenterhora, förlåt, agent, ska göra en vändning och en merförsäljning om dagen och vackra men ospecifierade priser utlovas till alla som uppfyller ospecifierade kriterier. Wee, jag kan verkligen känna entusiasmen flöda inför denna nya utmaning. Eller kanske inte.

Återigen ett mail till från ledningen. Vår samtalstid är för lång. Supportsamtal ska vara under två minuter i genomsnitt, annars kommer man inte upp i minst hundra samtal om dagen, vilket är minimum enligt ledningen. Så vi måste korta ner samtalstiden. Vafan? Förra mailet innehåller en order och mål som innebär att man måste sitta och dividera med idioterna, nu ska man lägga på för dem. Den här organisationen är fan som en guldfisk, den minns inte en sekund vad den gett för order, den ger nya efter det och skiter glatt i att de är omöjliga att uppfylla samtidigt. Och ja, jag vet att Mythbusters motbevisat att gulfiskar skulle ha tresekundersminne, men det finns fan inte någon metafor att ersätta den med, ok?

- Nästa inlägg -