Kapitel 7 (forts 3).

- Första inlägget -

Dagens första samtal är en rabiat skåning med så bred dialekt att han knappt går att förstå. Antingen är han från en inavlad håla där de inte haft kontakt med omvärlden på ett tag, eller så är han själv inavlad och har talfel. Efter ett tag på Contactcentret brukar man lära sig att förstå de mest underliga dialekter, alltifrån kriminell söderstockholmska, förbi pitebondska som går i extra sakta slow motion, genom riktigt världsfrånvänd jamtska, ner till kallt slirande gnällbältessmåländska och gapande lavinartad göteborgska. Men skånskan är alltid värst. Och den här karlen är fanimig det värsta jag hört. Han gormar, svär och skriker om vartannat och jag får inte en syl i vädret. Något om en räkning, tror jag. Och namnet ”Peautrieuck”

Patrik är Bengts favoritpseudonym. Killen är i alla fall smart att aldrig uppge sitt eget namn när han blåljuger kunder rakt upp i ansiktet. Efter ett par minuters skrikande lyckas jag få ur kunden ett personnummer i alla fall. Jag sätter kunden på ”hold” och lyssnar på hans tunga flåsande medan inte kan höra mitt lågmälda svärande. Det finns naturligtvis ingenting noterat på kunden. Jag begraver huvudet i händerna och sliter förtvivlat i min rufsiga lugg med fingrarna. Jag mår alldeles för dåligt för det här och jag mådde dåligt redan innan.

Med en djup suck kopplar jag mig röd på ”ärendehantering” så jag inte kan få några samtal och ”råkar” klicka på lägg-på-knappen istället för ”hold”-knappen. Jag noterar ner i kundens ärende att han pratat med Patrik, att Patrik lovat något och att jag satte kunden på hold och försökte få tag i Patrik, men inte lyckades. Samt att när jag kom tillbaka hade samtalet brutits, kanske la kunden på i frustration över att behöva vänta? Vattentätt. Jag brukar inte råka ut för att ”samtalet bröts” men en del av mina kollegor har mystiskt hög frekvens av tekniska problem och samtalsbrott. Kunder som skriker och djävlas orkar man inte med i längden, då händer sådant, tänker jag lakoniskt för mig själv och går grön för att ta nästa samtal.

”TeleNet24, det är Mats.” svarar jag entonigt två oktaver över mitt naturliga tonfall och utan att andas eller ta pauser.

”Hej, jag har fått en räkning av er på trettio kronor…” Nej. Inte det. TeleNet24 säljer ”fin-fin fritid”-abonnemang där man ringer gratis till en hel massa andra idioter. En del av avtalet är en fast avgift på femton kronor i månaden. Om man går över till ett annat förval utan att säga upp avtalet hos TeleNet24 fortsätter räkningarna på femton kronor, eller om man har faktura varannan månad, trettio kronor, att komma som, tja, brev på posten. Helt lagtligt, eftrsom det står i avtalet, men inte särskilt etiskt eftersom förvalet inte ska ha extra avgifter som måste sägas upp. Kunden blir uppringd av Telesnor, Felia eller Stele2 eller någon annan efterbliven telekomoperatörs inhyrda säljare som garanterar att de tar hand om allting bara kunden säger ja i telefonen. Sedan fortsätter TeleNet24s räkningar att komma, med stor harm och många upprörda känslor som ska tas ut på oss telefonluder som följd.

”Aha.” avbryter jag henne. Det låter som en tant på kanske fyrtio år. De som kan vara absolut segast och djävligast. ”Har du haft förval hos TeleNet24?”

Hon är lite ur balas när jag avbryter och går på offensiv.

”Ja, men vi har bytt för några månader sedan…”

Med rutin fortsätter jag att avbryta henne, tar kundnummer och får fram hennes detaljer.

”Det funkar så här, man måste säga upp avtalet till oss också…” säger jag och biter mig i läppen, hårt. Nu kommer stormen.

”Jaha, det visste jag inte. Kan jag göra det nu?” säger hon med ångerköpthet i rösten. Vafan?

”Javisst, jag kan stänge nu direkt om du vill.” svarar jag pressat.

”Tack så mycket!” säger hon med lättnad. ”Då betalar jag räkningen då så är det klart.”

Jag håller på att trilla av stolen. Inte nog med att hon varit lydig och låtit mig avbryta och styra hela samtalet, hon är också trevlig och helt resonlig.

”Nej, det ska du inte behöva, jag stänger och tar bort räkningen.” säger jag och känner mig storsint över den makt jag har. Jag kan efterskänka hundra kronor per räkning. De som sitter fullt på faktura kan efterskänka hela tvåhundra, men bara för att TeleNet24s personal blev dränkta i ärenden när de försökte kontrollera allt själva.

”Åh, tack så mycket, vilken service!” säger människan vänligt. ”Adjö då.” så lägger hon på.

Jag sätter mig på ärendehantering och ler lite, för första gången idag. Jag plockar bort räkningen, stänger kontot och skriver en lång och utförlig ärendelogg i det långsamma systemet. På så vid behöver jag inte koppla in mig igen. Jag får ett ”Vad tar sådan tid?!1” från samtalsövervakningen, svarar att jag ärendehanterar och sätter mig sedan på tekniska problem och går på dass. Det går alltid att skita lite sur vätska till.

När benen domnat bort och den gamla tidingen läst för andra gången kliver jag upp, tvättar händerna och stiger ut från toan. En skugga står lutad mot väggen intill toan, en skugga med tydliga drag av n00by.

”Hej n00by!” säger jag och vinkar. Han vänder blicken mot mig och av någon anledning går en svettkall rysning genom min överkropp.

- Nästa inlägg -