Kapitel 12 (forts 1).

- Första inlägget -

Väckarklockan piper ilsket och länge innan den lyckas dra mig ur min djupa sömn. Med resignation slår jag ner en köttig hand på den för att få ner knappen och få det infernaliska ljudet att tystna. Jag kan höra hur plasten knarrar under trycker och ler lite i ena mungipan. Hämnden är ljuv.

Leendet försvinner dock snabbt. Huvudet är tungt, axlarna spända och nacken värker. Med zombiefart får jag på mig byxor, t-shirt och tröja från i nattas, jag orkar inte bry mig att rota i den numera underliga blandingen av fascistpreussisk ordning och inknölade skrynkelknyten som är min garderob drygt en vecka efter mostrarnas framfart.

Jag tar bussen till jobbet idag, att sova de tjugo extra minutrarna var värt guld. Ungefär samtidigt som jag drar upp den fula gråmålade dörren slår en molande huvudvärk till. Fortfarande med ögonen halvslutna kliver jag fort genom kundtjänstarsalen. Jag vill inte bli igenkänd, vill inte få en massa tekniska frågor just nu. Jag har precis klivit in i supportsalen när jag nästan blir nersprungen av Andersson som i hög fart kommer bärandes på en platt skärm.

”Mats! Som en gåva från gudarna!” säger Andersson med ett leende som ser underligt malplacerat ut i hans annars så av hopplöshet markerade ansikte och häver över skärmen i min famn och försvinner iväg. Vad fanken nu då? Förvåningen får mig att spärra upp ögonen och inse att jag haft dem halvslutna sedan väckarklockan ringde. Jag står och tvekar lite med skärmen i famnen. Vad ska jag göra nu? Som tur är dyker Andersson upp igen, kånkandes på en dator den här gången.

”Häng med Mats!” säger han entusiastiskt och sätter iväg mot en närbelägen dörr som brukar vara stängd men nu är öppen.

”Va? Vad händer?” säger jag förvirrat och försöker att inte få VGA-kabeln intrasslad i fötterna när jag halvspringandes och med skärm i famnen försöker hinna ifatt Andersson som verkar ha fått dubblad fart i samma paket som entusiasmen och leendet.

”Har inte Sune berättat?” säger han och försvinner in genom dörren med mig hack i häl. Jag har inte varit här bakom innan, det är en liten halvsal till med några skrivbord och stora fönster.

”Berättat vad då?” säger jag och ställer ner skärmen på samma skrivbord som Andersson ställer ner datorn.

”Förbannade hordjävla kabeldragare! Han borde straffknullas med grovsalt! MED JOD!!” hör jag ett vrål från under skrivbordet och Roger Svensson dyker upp från under bordskivan, röd i ansiktet, med ett halvdussin nätverkskablar i ena handen. ”Det kommer ta ett tag, de har dragit nätverkskablarna helt fel i golvet, Andersson.” säger han till Andersson, som nickar allvarligt. ”Fortsätt kånka ni, jag ska försöka vara klar när ni är det.” fortsätter han och droppar ner på alla fyra igen för att krypa in under skrivbordet och kämpa mer mot kablarna.

”Vi fortsätter då!” säger Andersson och nickar och sätter iväg med god fart igen, med mig på slängen.

”Fortsätter med vadå?” frågar jag desperat, mer förvirrad än någonsin.

”Vi flyttar backofficegrottan hit och ska få lite fler datorer.” svarar Andersson.

”Jaha, men borde inte jag logga in?” frågar jag osäkert, även om jag mycket hellre släpar utrustning än sitter i telefonen idag.

”Sa inte Sune det?” säger Andersson aningen frånvarande. ”Du ska sitta på backoffice med mig resten av den här och hela nästa vecka, åtta till sjutton. Vi måste ta tag i mailen och ÄNTLIGEN får vi resurserna!”

- Nästa inlägg -

Blockad!

Lite intressant är det ändå, företaget där jag jobbade och som boken handlar om har blockerat blogspot. Filtret gäller dock bara de anställda, inte cheferna, och min tracker skvallrar om tre-fyra besök från företaget i veckan. Sitter någon chef i hemlighet och håller med? Går man hit och retar upp sig en gång i veckan över hur otacksam jag är? Eller är det bara någon tekniskt kunnig människa som går runt filtret? Vad tror ni?

Kapitel 12 - Mail, mail, mail.

- Första inlägget -

Jag ligger och nannar gott under täcket när mobilfan ilsket börjar ringa. Jag försöker futilt ignorera den, i hopp om att det bara var någon tillfällig knäpp, att skrället inte är riktigt slugt på alla kretsar, att det inte riktigt är alla getter på gärdet och att den bara hävt ur sig en ringsignal. Naturligtvis kommer det ett polyfoniskt oljudshelvete igen. Och ytterligare ett. Jag ger upp, svär högljutt och slänger täcket åt sidan. En signal till hinner skrället få ur sig innan jag får fram den ur byxfickan på golvet och svarar.

”Mmnscholschon?” får jag sömdrucket ur mig.

”Mats! Sune här, stör jag?”

”Mhn?” får jag ur mig och lyckas öppna ena ögat på glänt, få tag i väckarklockan och föra den väldigt nära mitt ansikte så jag ska se vad fan den står på. Halv tio. Vafan? ”Jag låg och sov…” får jag ur mig. Borde inte han fatta det, när jag jobbat natt?

”Du är ju schemalagd att jobba från åtta idag, vet du.” säger han i skarpare tonfall.

”Men jag sover ju…” får jag ur mig. ”Jag jobbade ju natt… Ska inte börja förrän fjorton idag.”

”Det är inte vad som står på schemat.”

”Det var fjorton igår…” svarar jag förvirrat.

”Om det var det så har det ändrats. Du skulle ha varit här klockan åtta i morse. Du får hålla dig uppdaterad med schemat, det här duger inte!” säger Sune förmanande medan jag försöker få rätsida på saker och ting.

”Men jag jobbade ju natt, jag måste få sova…” får jag ur mig.

”Jaja, du får skynda dig, var här till efter lunch klockan ett.” säger Sune kort och lägger på, utan att säga hej då.

Jag suckar, ställer om väckarklockan och återvänder till sängen. Två minuter senare sover jag tungt igen.

- Nästa inlägg -

Kapitel 11 (forts 7).

- Första inlägget -

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” säger jag trött och gnuggar i mina ögon med en hand och fortsätter att nypa i min obefintliga näsrot.

”God kväll, Arne Karlsson, biografägare, här. Dig har jag nog inte talat med innan, trevligt att göra en ny bekantskap hos er.” hör jag en seriös och myndig röst i andra änden.

Biograf? Sa inte Janne något om det tidigare i natt? Det rörs ihop lite i huvudet medan jag tar upp hans konto i systemet, jag är så förbannat trött.

”Tack detsamma, hej hej. Vad kan jag hjälpa dig med då?” säger jag och försöker skumögt läsa loggen på kontot. Den är lång, lång, lång, men de minimala bokstäverna flyter ihop på den usla skärmen och jag känner hur blicken går i kors.

”Jag har ett litet problem med mitt webbkonto hos er.”

”Jaha, vad för slags problem?” undrar jag och försöker få ögonen att inte glida igen.

”Mer specifikt är det en fil jag har problem med.” fortsätter han med samma tonfall och pondus, dock utan att vara trevlig eller nedlåtande.

”Vad för slags fil är det?” undrar jag och kväver en gäspning.

”Det är en fil ni placerat på mitt webbkonto som jag inte kan bli av med. Jag finner den besvärande och skulle vilja ha den bortplockad.”

”Okej… Vi brukar inte placera filer på kundernas webbkonton…” försöker jag konfunderat. Vad fanken menar han?

”Kanske inte, men i det här fallet finns det en fil på mitt konto som jag inte vill ha där. Den är inte stor, men den tar ju ändå upp plats på det webbutrymme jag betalar för. Jag betalar ju för tio megabyte, inte nio komma niohundranittiofem megabyte, är du med så långt?” fortsätter han.

”Ja, alltså…” längre än så hinner jag inte innan han avbryter mig.

”Du får gå in på kontot, inga protester om lösenord, vi har varit igenom detta några gånger. Du har mitt tillstånd att logga in på mitt FTP-konto så du kan se vad problemet gäller.”

Ingen idé att protestera här märker jag. Med tanke på hur lång loggen är har någon gett med sig innan, skulle jag tro. Vi ska egentligen ljuga och säga att vi inte kan se lösenorden, vilket vi egentligen inte kan heller, men vi kan alltid skicka ut nya lösenord. Klicka på en knapp, så dyker lösenorden upp på ett worddokument med kundens adress, redo att skrivas ut och skickas. Jag suckar ljudlöst och tar fram lösenord och knappar in mig i ett explorerfönster. Webbkontot är tomt.

”Jag kan inte se någon fil här?” säger jag osäkert.

”Finns det inte en fil, som heter en massa konsonanter, ungefär fem kilobyte stor?” säger han uppfodrande.

”Jo, men…” säger jag, men kommer inte längre.

”Just det!!” utropar han triumfatoriskt. ”Den filen har NI lagt där, och den vill jag inte ha.”

”Ja, men…” stammar jag fram ”Den filen hör ju till webbkontot. Det är en linuxlösning, filen håller reda på ditt konto och access till det och…” jag blir förstås avbruten igen.

”Jag har hört de ursäkterna förut! Det här är mitt webbkonto, jag betalar för det, ni ska inte ha några filer på det!! Jag betalar för tio megabyte, inte för tio megabyte minus fem kilobyte!!” nu börjar han bli lite upprörd.

”Men det är inte en fil jag kan ta bort.” säger jag desperat. ”Och även om jag kunde skulle kontot inte funka utan den…”

”Den ursäkten har jag också hört förut. En hos er fick teknikerna att ta bort filen, och vips, så straffade någon mig med att inte ha access till kontot SOM JAG BETALAR FÖR!!” han höjer rösten och låter riktigt arg nu. Vafanken? Har han ingen kontakt med verkligheten alls?

”Ja, men ftp-accessen slutar att funka utan filen…” försöker jag.

”Är det verkligen rimligt att jag ska behöva stå till tjänst med webbutrymme jag BETALAR FÖR till era tekniker för att de inte kan komma på en annan lösning? Är det rätt? Är det? Va?” spottar han fram. Jag drar upp axlarna om huvudet och kvider inom mig. Det här kommer nog inte gå bra…

”Nej, men…” försöker jag, futilt. Karlen har hetsat upp sig och låter inte mig få en syl i vädret.

”Det är eran inkompetens som gör att jag får dras med en fil jag inte vill ha på ett webbutrymme jag betalar för!” utropar han indignerat. ”Hur vet jag att ni inte använder den filen för att spionera på mig va? Jag kanske inte vill bli spionerad på! JAG KRÄVER ATT NI TAR BORT FILEN!” ryar han vidare, allt mer upprörd och i allt högre röstläge.

”OM NI INTE TAR BORT FILEN OCH SLUTAR SPIONERA PÅ MIG OMEDELBART KOMMER JAG ATT KONTAKTA POLISEN!!” skriker han för full hals medan jag i mitt stilla sinne undrar var han gjorde det logiska hoppet till att vi spionerar på honom.

”Jag tror inte polisen prioriterar filer på webbkonton som inte går att ta bort…” försöker jag börja ett resonemang som ska kunna leda fram till att vi inte behöver bry oss om filen och att jag kan ge honom tio megabyte extra som kompensation för de fem kilobyte han förlorar, men jag hinner inte längre.

”JAG RINGER NARKOTIKATIPSET!! JAG SÄTTER EN PATRULL POLISER MED AK-4:OR PÅ ER!!” vrålar han för full hals. Ungefär där inser jag att jag är för trött och för underbetald och underuppskattad för sådant och lägger på. Jag kan känna adrenalitet rinna genom min trött kropp och skapa en underlig blanding mellan skräckblandad aggresivitet och stor sömnighet.

”Biomannen, va?” säger Janne och skakar leendes på huvudet.

”Ja jag tror det…” säger jag, kopplar mig röd och loggar ärendet så gott jag kan.

”Han är inte alltid rolig. Hotade han med polisen som vanligt?”

”Ja…” säger jag skakigt och försöker skaka tröttheten ur huvudet. Hjärnan känns som hårt packad bomull.

”Du ser inte riktigt kry ut. Pys hem du, det är bara lite mer än en timme kvar i alla fall. Jag loggar ut dig när det är dags.” säger han med en knyck på nacken.

Normalt skulle jag artigt protestera och få honom att truga ett par gånger, men nu är jag bara tacksam. Jag nickar och ler, kränger på mig jackan och är snart på väg hem genom en helt öde stad där neonskyltar och upplysta reklamposters tillsammans med gatlampor är det enda som punkterar ett tyst mörker.

- Nästa inlägg -

Kapitel 11 (forts 6).

- Första inlägget -

”Javisst.” säger Janne och stannar med ett leende. Jag flåsar ikapp, om och tar mig till dörren och drar passerkortet. ”BÄÄÄP!” svarar kortläsaren negativt så det ekar i det stenklädda trapphuset. Frustrerat Drar jag kortet igen och igen. Snabbt, baklänges, åt fel håll, bara halvvägs, upp och ner igen blixtsnabbt ett antal gånger. ”BÄÄÄP, BÄÄÄP, BÄÄÄP, BÄÄBÄÄBÄÄBÄÄBÄÄP!” svarar den hånande.

”Stig åt sidan.” säger Janne och föser bort min frustrerade och fnysande gestalt. ”Lått en nattninja ta hand om detta.”

Som om det vore en dans tar han fram sitt passerkort, stryker det sakta mot utsidan av en av jeansens fickor med utstuderade, överdrivna kampsportsrörelser, och drar det sedan med en vevande rörelse med hela armen genom läsaren.

”Kai-yaaah!” skriker han.

”BÄÄÄP!”

”So you think you can defeat me, the CHOSEN ONE!” vrålar Janne och fortsätter röra läpparna som I en dåligt synkad Hong Kong-rulle, samtidigt som han vevar vildsint med armarna stående endast på ett ben. Så vevar han ner armen med passerkortet med stor hastighet.

”BIIIP!”

”Sådär, stig in.” säger han med ett triumfatoriskt leende och drar upp den fula gråmålade dörren.

Det kan vara bristen på sömn och den sena, eller snarare tidiga, timmen, men jag håller på att skratta ihjäl mig.

”Chosen one?” får jag fram mellan skrattanfallen.

”Tja, nattens riddare, ninja, chosen one… Alla funkar.” säger Janne och tar en kopp automatkaffe och slår sig ned.

”Glöm inte att stänga av mobilen och logga ett ärende.” säger han med en blinkning när börjat läppja sitt kaffe.

Jag får ordning på mobilen, loggar ett ärende i systemet och återgår till att slösurfa forum och annat, men den intressanta delen av Internet är inte så intressantstor som man skulle kunna tro, i alla fall om ögonen håller på att falla igen om och om igen.

Jag måste göra något, så jag inte somnar sittandes här. Jag reser på mig och går och vevar med armarna för att få igång blodcirkulationen lite.

”Du Janne?” säger jag efter att ha haft honom gloendes på mig med ena ögonbrynet höjt.

”Mmm?” svarar han.

”Du har jobbat här ett tag va?”

”Fyra och ett halvt år.”

”Hur står du ut?”

”Natten är inte så illa. Inga chefer som gläfser dig i hälarna, ingen övervakning, inga direkta krav och mycket ledig tid. Vi jobbar ju sju dagar och är lediga sju dagar…” svarar han, bekvämt tillbakalutad i stolen och läppjandes på sitt kaffe.

”Ja, men jag menar… På företaget, på livet… Du kommer ju ingenstans.”

”Vad är det som säger att det inte är lika illa någon annanstans?” säger Janne med ett leende.

”Va?” säger jag konfunderat, avbruten i min tankekedja.

”Folk jagar lycka, springer från punkt A till punkt B, stressar fram i livet och tror att om de bara får ett bättre jobb, mer lön, köper den fina bilen, hittar den rätta, skaffar vackra barn, köper den rätta villan, hinner ha båt i skärgården, då, då kommer de äntligen att bli lyckliga. De fattar inte att riktig lycka är att sänka sina standarder tills man har allt man egentligen vill ha.”

”Det där var djävligt zen och skit.” svarar jag med ett leende. ”Är alla nattare så filosofiska?”

”Antingen det eller galna. Men det är en tunn skiljelinje.” svarar Janne. ”I alla fall, jag är lite grand som malarna. Jag tycker mer om att ligga och suga på en sten än flänga runt i akvariet och vifta på stora böljande fenor som är snygga men rätt värdelösa.”

”Så du bryr dig inte om vad du gör på jobbet, om det gör någon skillnad, om du betyder någonting eller om ditt företag skapar något du kan vara stolt över?” säger jag. ”Och du har ingen ångest över att du gör saker du skäms över varje dag?”

”Nej, det är ett jobb, man jobbar för pengarna, ingenting annat.”

Jag öppnar käften för att försöka prestera något svar, men då ringer telefonen.

- Nästa inlägg -