Kapitel 12 (forts 2).

- Första inlägget -

”Resurserna?” säger jag frågandes.

”Du är resurserna just nu.” svarar Andersson och räknar på ena handens fingrar antalet datorer och skärmar. ”Men det ska bli fler om ett tag. Vi ska få en hel backofficegrupp som ska stödja firstline och svara på alla e-mail ordentligt och i tid.” fortsätter han medan vi kopplar in varsin dator. Den Andersson håller på med är visst helt ny, den jag pluggar in kablar i känner jag igen som Anderssons egen från häromdagen. Behagligt tangentbord med låg slammernivå, minns jag.

”Det ska bli jag och två till från början, när vi får fram mer folk och det blir lite mer stabilt på telefonsidan så ska det bli två till.” Andersson knatar iväg, fortfarande med mig som liten kolvagn efter loket.

”Är det någonsin stabilt på telefonsidan?” mumlar jag, halvt för mig själv.

”Nej…” erkänner han. ”Men idag tänker jag vara glad. Det här är i grunden ett bra beslut, nu måste vi kämpa för att gå igenom det och säkra våra egna resurser.”

”Optimistjolle.” tycker jag med ett flin.

”Det är en fråga om företagspolitik, Mats. Man måste vara förslagen och alltid ha ryggen fri, annars sitter det ett halvdussin dolkar i den.”

”Ja.” svarar jag. ”Ge dem en lillfingernagel och de tar handen, armen och biter ett gott stycke kött ur bröstkorgen din. Och menar att det är en helt naturlig del av att ha ett arbete.”

”Jobb har du sökt och jobb har du fått!” ekar Andersson Sunes favorituttalande och skrattar. Jag kan inte låta bli att skratta med. Det är skönt att i alla fall en chef fattar lite hur man känner. Jag och Andersson står och flinar i kapp när Erik kommer förbi, förmodligen för att börja på niopasset. Han stannar till och tittar in i backofficehålan och ler ett blekt och aningen nervöst leende mot oss. Ringar under ögonen och färglös hy skvallrar om en natt med sömnproblem. Han har berättat om dem, hur han kliver upp och städar golvbrunnen eller beskär sina blommor när han inte kan sova. Han vet inte riktigt vad som kommer först, behovet att göra sådant eller sömnlösheten. Lite hönan och äget.

”God morgon.” säger han hyfsat muntert. ”Här var det glatt!”

”Top of the mornin’ ta ye!” säger Andersson och lyfter över en gammal crt-skärm som stått kvar sedan trendludrens mailande, i min famn.

”Varför är tjocka människor alltid så glada?” fortsätter Erik med en röst som har ett liten strykning av avundsjuka. Jag gör en grimas, men Andersson verkar inte ta illa upp, han greppar vällevnadstecknet kring midjan med bägge händerna och tittar ner på det.

”Grönsaker är tråkiga och gör dig sur. De enda en riktig karl äter är friterade lökringar och potatischips.” flinar han.

”Nej, nej!” fortsätter jag. ”Tjocka människor är inte glada, de är ledsna de också, de är bara inte arga.”

”Inte arga?” säger Erik frågande medan Andersson tar en av de lastgamla burkarna trendludren suttit med.

”Ja, eller jo, de blir arga de också, men de rensas ut.” säger jag och börjar knata ut, förbi Erik, med skärmen i famnen. Både Andersson och Erik ser frågande ut.

”Ja, arga tjocka människor får slaganfall och dör, så man ser inte så många av dem. Beniga människor överlever, så man ser fler av dem.”

Andersson och Erik stirrar klentroget på mig, sedan bryter breda flin fram som solen efter en regnig natt.

”Var fan får du allt ifrån Mats?” säger Andersson och skrockar. Erik bara skakar på huvudet och försöker dölja sitt leende.

”Tomtar på loftet!” svarar jag säkert. ”De har berättat ALLT!” fortsätter jag och kånkar iväg med skärmen mot den nya backofficegrottan.

- Nästa inlägg -