Kapitel 12 (forts 3).

- Första inlägget -

”Har jag någonsin påstått något annat?” säger jag och ryggar tillbaka när Roger dyker upp från under skrivbordet vildsint klippandes i en nätverkskabel med en avbitartång.

”De djävlarna har lagt en kabel utan intern fiber i golvet! Tom plast!” vrålar han upprört och fortsätter att klippa i den tomma kabeln i ett försök att antingen hitta fiber någonstans eller avreagera sig. Plast flyger hur som helst åt alla håll. Snart lugnar han sig dock. ”Jag ska sätta i en riktig kabel sån blir det nät här med.” säger han flåsandes till Andersson och försvinner iväg, lämnandes oss ståendes i en mindre hög av plastringar.

Anderssons flin bleknar dock bort och ersätts med en grimas några nivåer surare än hans vanliga uppsyn och jag måste vända mig om och se vad som förstört hans glädje så. Mycket riktigt, i dörröppningen till den splitter nya backofficesalen kontaminerar Torped-Olga området med sin närvaro. Klädd i en kort kjol, högklackade skor som klickar olycksbådande mot golvet, som tyska gestapostövlar ungefär och en alldeles för urringad och nästan genomskinlig topp med sådant där ryschpysch som ingår i traditionella ziegenarkläder, som var så populära för några år sedan kliver hon in till oss. Med ett strålande leende som skiner som en färsk härdsmälta i Tjernobyl ser hon sig med överdrivna rörelser omkring.

”Vad FIIIIINT ni får det!” utbrister hon entusiastiskt. Hennes flickaktiga uppträdande och klädsel är så mycket falskare i och med att man vet att hon är en bra bit över trettio men absolut inte vill erkänna det. Kråksparkarna kring ögonen är inte riktigt helt igenspacklade, trots uppenbarliga och idoga försök.

”Hm, ja, jovisst…” mumlar Andersson och försöker att inte möta hennes blick, förmodligen eftersom det skulle föra hennes väl exponerade byst i siktlinjen.

”Jo, Andersson, kan jag få prata lite med dig?” säger hon sockerlent, en ton som får mig att tänka på dagen-efter torkade spillfläckar man fasntat med strumporna i. Hennes halvföraktande blick åt mitt håll talar sitt tydliga språk att det är mer att hon vill ha bort mig än att hon vill ha Andersson för sig själv. Det ska väl dryftas chefssaker, och det kan ju inte komma en erkänt negativ och motvalls ”medarbetare” till godo, det vore ju att indirekt godkänna och belöna den negativa attityden, och sådant går ju inte för sig, gubevars.

Andersson harklar sig besvärat, men låter henne inte få hela segern. Även när han måste ge med sig vet Andersson att det är sund taktik att inte låta fienden få hela bytet. Torped-Olga tror väl att han sak ge mig order att gå och koppla in mig på telefonen, men det gör han inte. Andersson är hyvens.

”Jaja, Mats, du får ta och sätta upp datorn i hörnet där, det finns nät på min ena dator, så du kan ju börja svara på mail så länge.” Torped-Olgas omedelbart ihopsnörpta min och sura blick åt mitt håll låtsas han inte om alls.

Jag gör som han säger jag, slår igång en dator och spetsar öronen för att försöka tjuvlyssna medan jag kopplar in gammburken vi precis burit hit. Torped-Olga pratar i mjukt, mumlande tonfall som tyvärr går ihop med drönandet från den startade datorn, så jag hör mest Andersson, och knappt det. Till slut ger jag upp och inser att jag får ta att få ett referat av honom sedan. Jag ger mig på mailen istället.

Fåse nu, hur står min flickvän ut med min minimala penis och otillräckliga tryck i spermasprutet eftersom jag inte använder det fantastiska mirakelmedlet som miljoner andra män? Tja, hade jag en kanske jag skulle fråga. Väx en eller två kupstorlekar utan plågsam operation? Jag tittar ner på mina fettuttar, låtsas att det är bröstmuskler och kisar lite, men inser att jag inte vill ha större bröst ändå. Bort med det. Änkan efter en framgångsrik och korrumperad Nigeriansk regeringstjänsteman vill göra affärer med TeleNet24s support ser jag. Jag kanske skulle forwarda det till Torped-Olga?

Någon har forwardat ett spam med spoofad e-mailadress till oss och ber oss i skarpa ordalag skärpa oss eftersom det inte var till honom. Jag känner mig på hyfsat humör, så han får ett ganska utförligt svar om hur spoofade e-mailadresser funkar och om hur han kan skydda sig mot spam.

Plötsligt märker jag att jag kan höra Torped-Olga, hon måste ha höjt rösten och tonen ganska rejält. Inte lika sockersöt längre?

”Ja, men nu har ledningen beslutat så, och du ska lämna ledningsarbete åt ledningen, det är bara att anpassa sig!” säger hon skarpt åt en surmulen Andersson som står med armarna i kors och axlarna uppdragna på var sida om huvudet, så han ser ut som oflyttbar tjocknackad tjur.

Andersson öppnar munnen för att svara, men Torped-Olga ger honom inte chansen utan vänder på klacken och nästan halvspringer iväg, ovillig eller rädd, eller varför inte både och, att förklara sig.

När hon försvinner ut ur rummet är det som luften går ur Andersson, hållningen säckar, axlarna dyker nedåt och framåt och blicken riktas mot en obestämbar punkt på golvet framför honom istället för mot horisonten som för några minuter sedan. Den vanliga Andersson är tillbaka, och det bådar fanimig inte gott.

”Fan, Mats.” säger han när jag närmar mig.

- Nästa inlägg -