Kapitel 6 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag får ständigt resa mig och springa till Trendluder ett, två och tre:s Tjernobyl-strålande skärmar, kisa och försöka läsa mailen de vill svara på, för att ge dem hjälp. De har beslutsförmåga som en medelnickedocka ungefär, och där får jag stå, böjd över deras gelédoftande innekalufser och anstränga mina ögon för att läsa vad som kommit. Jag mumlar högt på ett mail…

”Kära inkompetenta Kalle Anka-bolag…” Jaha, det satte ju standarden på det mailet. Se där, en människa som vet att använda gamla hederliga förolämpningar. Han jämför oss med saracener, jannissarer, ifrågasätter våra hundraprocentiga människoläktträd och antyder att diverse håriga och fyrfota klövdjur ska ha varit inblandade. På ett mycket vältaligt sätt menar han också att vår kollektiva intelligens är lägre än den hos ett exemplar av nyss nämnda håriga fyrfota klövdjur. Det är nästan lite synd att vi inte bryr oss, för den är killen har ändå lagt ner tid och själ i att försöka utjämna för all den djävulskap vi ställt till med på hans ADSL-uppkoppling och på hans webbkonton.

”Alltså…” säger Trendluder två, som tagit mailet med en ton som bevisar med en gång att han knappast förstått hälften av vad det innehöll. ”Vad i hela friden svarar man på det?”

Jag hostar lite. Stackars små Trendluder, det här blir nog första kontakten med verklighetens helvete för dem.

”Du hittar första frågan du kan svara på i mailet och svarar på den.” säger jag släpigt. ”Annars hinner du inte svara på hundra mail, och gör du inte det är du inte lönsam.” mitt tonfall är definitivt och uppgivet med avsikt för att inte lämna plats till en massa dumma kontrafrågor.

”Men… Måste man inte svara på alla frågor?” säger killen osäkert och blicken flackar under den till orubblighet hårsprayade indieluggen. Tonfallet var tydligen inte nog för att få ut ur systemet de floskler de fått höra under introduktionen om att hjälpa kunder och hålla hög servicegrad. Cheferna kan snacka, men de klagar inte på en om kvalitén är låg, men djävlar vad skit det kommer om kvantiteten är för låg.

”Nej, du är inte här för att ge service. Tar du för mycket tid får du bara skit från vår eminenta ledning.” min röst dryper av elak sarkasm. ”Du kommer få skit från kunderna också ändå, så svara bara på första frågan.”

”Vadå!?” utropar killen lite desperat. ”Det är ju ’Är det inkompetens ni säljer, ty det verkar vara den enda varan ni har i större lager.’, inte kan jag väl svara på det? Och vad fan betyder ’ty’?”

”Det betyder ungefär ’därför’. Och ja, svara att vi inte säljer inkompetens, vi säljer ADSL, mobil, webbkonton och fast telefoni.” svarar jag släpigt, inte utan en viss tillfredställelse över Trendludrets vånda.

”Men fan, torrt ju! Inte schysst!” säger Trendludret förtvivlat.

”Det är så det är här. Contactcentret anställde dig inte för att vara blöt.” svarar jag och höjer på ett ojämnt färgat ögonbryn.

”Nej, med torr menade jag…” replikerar Trendludret.

”Jag vet vad du menade.” avbryter jag skarpt. ”Jag försökte vara lite rolig, vilket uppenbarligen var rätt bortkastat.” snäser jag och går bort till Anderssons stol och sätter mig med en tung duns och en än tyngre suck för att markera att samtalet absolut är över. Ibland blir jag så trött på dessa obstinata tonåringar som tror de kan eller vet något överhuvudtaget, när det enda de klarar av är att vara Trendluder på heltid. Finns det inget parti som kör på retroaktiv abort som politiskt mål? Det vore ytterst ändamålsenligt ibland. Bara att säga att tyvärr, du har inte uppfyllt kraven på att vara en samhällsanpassad individ, det blir retroaktiv abort på dig, snorunge. Bang! Bang, bang, bang, bang! Och så ett par handgranater, en automatkanon och en fälthaubits på det. Jag flinar elakt för mig själv i ondsint tillfredställelse innan jag inser att jag själv knappast skulle uppfylla mina egna kriterier och skulle skjutas en rosenskimrande morgon. Ävafan, byt ut sista cigaretten mot ett par dumlekolor, eller ännu hellre en back tjeckisk bärs så är jag nog på ändå på hela idén, tänker jag och vänder fokus mot skärmen och nästa mail.

Efter en stunds svarande försvinner ett av Trendludren iväg hem, klagandes på ryckningar i ena ögat och en fruktansvärd huvudvärk. Jag gissar att orsaken är lika delar desperation över verkligheten, omogen brist på arbetsdisciplin och den katodstrålande skärmen från 1896, förlåt, 1996. Vi andra tre sitter kvar och jobbar på så gott det går under morgonen och förmiddagen tills Sune Cawe dyker in med andan i halsen och jagad blick.

”Mats! Bra!” utropar han med desperation i rösten. ”Du får följa med här, TeleNet24 vill ha ett möte och få åsikter från någon som suttit ett tag på supporten.”

”Jag ska precis gå på lunch.” svarar jag lakoniskt och gestikulerar mot väggklockan som visar ett jämt. Jag har ingen lust alls att sitta och le falskt och ljuga för TeleNet24s aningslösa idioter just nu.

”Det får du ta senare, det här är VIKTIGT!” halvskriker Sune Cawe och hans röst går upp i en stressdriven falsett mot slutet. Jag biter ihop, skär tänder och sluter ögonen hårt för att stänga ute det skärande ljudet av hans falsett.

”Jaja, skrik inte på mig bara.” svarar jag uppgivet.

- Nästa inlägg -

Uppdateringar

Som vissa av er säkert märkt är det tunnsått med uppdateringar. Jag håller på att flytta från Irland till Sverige och det tar mycket tid och kraft. Normala uppdateringar borde börja komma igen så fort jag har en rutin i Sverige.

Kapitel 6 (forts 1).

- Första inlägget -

Roger svär efter Sune, grimaserar och kliar sig i huvudet för att sedan försvinna iväg till helpdeskrummet och komma ut med en urgammal dator under varje arm.

”Ni kommer få riktigt gamla härken, herregud i fjäderskrud.” säger han skuldmedvetet. ”Outlook 2000, NT4 och mindre megahertz än det här stället har vettiga chefer. Ni får sitta inne i backofficehålan, stolar får ni raida fram själva, lek hela havet stormar eller något.” säger han med ett fnysande och försvinner med datorerna in bakom Andersson.

Pliktskyldigast samlar jag ihop de som förutom jag inte har någon arbetsplats. Tre killar, alla går fortfarande på gymnasiet. Mognadsnivån och det självständiga tänkandet är inte direkt på topp här och jag skulle gissa att de inte är IQ-reserven heller. Man ser direkt på frisyrer och alldeles för dyra märkeskläder att det är tre apor som slaviskt följer gruppen och varje modetrend som kan tänkas dyka upp. Trendluder. Sådana som är de tuffa killarna i skolan effektivt fryser ut de som inte följer varje liten trend lika bra som dem. Eller värre. Bah.

”Öh, ja…” säger jag och kliar mig i håret. Vafan skulle Sune sätta mig som hobbychef över tre dumpuckade trendluder som ser ut som om de gjutits i samma form allihop för? ”Har ni svarat på mail förut?” säger jag efter en stunds tystnad.

”Alltså, hemma mailar jag en del.” säger Trendluder nummer ett.

”Det här är inte hemma.” svarar jag rappt och lite elakt.

”Ehm…” säger han och vänder bort blicken.

”Jag får visa hur ni gör i outlook då. Det är lite process då det ska arkiveras och loggas. Ni får fråga om ni behöver hjälp med svaren.” säger jag efter att ha låtit Trendludret våndas lite i den skämmiga tystnaden som uppstår när jag inte bryr mig om att fylla tomrummet med något skitsnack. ”Målet brukar vara hundra till hundratjugo mail svarade på om dagen.” säger jag till slut och nickar allvarligt för att understryka att jag inte skämtar. Jag kan se hur de flämtar efter luft och bleknar lite när de undrar hur fan man svarar på så många mail på en dag. Jag får väl visa dem knepen.

”Du.” säger jag och pekar på Trendluder nummer två. ”Skaffa stolar till oss.”

”Men… Hur?” får jag tillbaka i tvekande tonfall.

”Ta några i fikarummet.” säger jag och har redan tankar åt annat håll.

”Men de är ju hårdare än elitgymnastens rumpa!” häver han ur sig halvt förtvivlad och får skrattsalvor och menande kommentarer från Trendluder ett och tre. Han blir lite röd och slinker iväg för att hämta stolar. Det är visst fler här som noterat elitgymnasten, hon som kan knyta skorna med raka ben och som bara jobbar här tills hon får ett sponsorkontrakt eller något och kan ägna sig åt gymnastiska övningar på heltid.

Efter en stund har Trendluder ett, två och tre lastgamla NT-burkar med sjuttontums CRT-skärmar man kan sola sig i strålningen från och sitter på varsin stenhård stol i intetsägande kontorsfuru och diverse fläckar från ketchup medan jag sitter på Anderssons dator med två stora TFT-skärmar. ”Ta den du, Mats.” sa Andersson. ”Jag blir nog sittande i möten med TeleNet24 hela dagen.” Andersson är inte fullt lika ersättningsbar som oss telefonluder, då han är den enda med kunskap om TeleNet24s tekniska lösningar och processer, och det märks i hans fullt fungerande kontorsstol vars sits inte lutar åt något håll alls och hyfsade skärmar. Det är inte lyx, men det är fungerande grejer i alla fall.

Jag förklarar för Trendluder ett, två och tre hur det går till när man svarar på mail. Jag visar dem hur man lägger upp den gemensamma maillådan och hur man drar mail från den till svarat-lådan och skriver svaret i fönstret som dyker upp då och hur man klickar bort visual-basic-felmeddelandet som dyker upp på grund av den usla kodningen av scriptet som ger en ett svarsfönster. Jag visar dem hur man loggar varje mail snabbast möjligt i TeleNet24s hopplöst trögrodda ärendehanteringssystem. Medan de försöker logga in på de urgamla burkarna kollar jag maillådan. 2785 nu, rätt mycket spam bland dem. Jag drar upp ett mail och svarar på det. Någon som ville veta priserna på uppringt Internet. Ett av Trendludren behöver hjälp att lägga upp maillådan, det gick visst inte att komma ihåg tolv minuter gamla instruktioner. När jag återvänder till datorn är det ungefär fyrahundra mail i lådan, det äldsta fyra dagar gammalt. Vad i helvete? Var har de tagit vägen? Så ser jag att det ligger lite mer än tvåtusenfyrahundra mail i en mapp som heter ”Gammalt arkiv”. Nu har Sune Cawe varit framme och rest en Potemkin-kuliss till. Vårt Contactcenter låter minsann inte mailen ligga inte, trots att vi får mer betalt per samtal än per mail.

- Nästa inlägg -

Kapitel 6 - Besök.

- Första inlägget -

Det regnar ett pissande, elakt duggregn som får allt att kännas fuktigt och klibbigt och ger luften tunga allergi- och svettframkallande egenskaper. Det är en dyster och gråvarm vårmorgon som med oroväckande omen ramar in min långsamma marsch till arbetet. Det är tyngre än vanligt att gå till jobbet, ångesten som flammade upp igår har inte riktigt lagt sig. Den gräver och växer sig starkare ju närmare jobbet jag kommer, och när jag drar upp den fula gråmålade dörren är det knappt jag kan ignorera den. Jag hälsar förstrött på tjocka Lisa i receptionen som stor med alldeles för hårt knuten kravatt och av syrebrist och nervositet rödblommigt ansikte ovanför den via blusen. Vafan nu då? Undrar jag förstrött innan jag får vidare in mot supportsalen. Mycket folk här, är det någon utbildning på gång?

Jag kliver in i supportsalen och stirrar misstroget omkring mig. Fan ta moster och vaniljkakor! Det är smockfullt med smör och sirap på. Till och med det usla skrivbordet som inte går att hålla på en höjd är upptaget. Kreti och pleti är här, folk jag inte sett på ett halvår, folk som retat Mini-mussolinisarna som lägger schemat och inte fått några timmar på hur lång tid som helst, nya som inte ens fått konton riktigt än. Vad fan är fel? Mitt i det hela står Roger Svensson, allas vår helpdeskmeiser och vevar förtvivlat med armarna och ropar på Sune Cawe som desperat försöker smyga iväg från kaoset längs en vägg, något Roger vägrar låta honom göra.

”Sune! Vi har slut på telefonilicenser! Hör du mig?! Vad ska jag göra?” ropar Roger upprört och vevar vilt på armarna och en RJ-45-kabel som har oturen att vara placerad i hans vänsterhand.

Jag får syn på Andersson som med kuvad hållning tittar ut från sin backofficehåla. Snabbt styr jag stegen dit och lyckas hinna före de två eller tre som desperat försöker komma före så de kan ställa någon fråga.

”Andersson!” säger jag och flåsar efter språngmarschen, samtidigt som jag slänger en elak och segerlysten blick mot n00bys truckerkepsbärande och bensindoftande kompis som kom tvåa i jakten på Anderssons tid.

”Mats.” säger Andersson och suckar.

”Vad är det som händer? Varför är hela stans population av artonåriga, hyfsat IT-kunniga och mycket desperata ungdomar här?”

”TeleNet24 är på besök.” svarar Andersson. ”Ledningen har kallat in extra personal.”

”Åfan.” säger jag och låter blicken svepa över den överfulla salen. ”Potemkinkulisserna är uppe.” Jag vet inte om Andersson förstår den historiska referensen, men han fattar vad jag menar. ”Var ska jag sitta?” säger jag sedan och rycker på axlarna.

”Ingen aning. Vi har inga licenser till telefonisystemet i alla fall. Roger håller på att gå upp i limningen. Ingen berättade förstås för honom om det här. Det är flera stycken som inte kan ta samtal eftersom vi inte har tillräckligt med licenser i telefonisystemet och de inte kan starta sina klienter…” säger Andersson.

”Så mycket folk…” säger jag och rycker på axlarna.

”Ja, nu är allt så bra, så bra.” säger han med en desperat suck och ser ut att vara nära att brista i gråt.

Andersson är en sådan ångestkatalysator ibland och jag klarar inte riktigt mer av den varan just nu, så jag lämnar honom att omringas av två eller tre aningslösa telefonluder som desperat försöker få svar på sina frågor. Med några kliv är jag borta vid Sune och Roger. Roger orerar fortfarande för fullt och Sune tycks huka sig i stormen och det rycker nervöst i både mungipa och ögonvrå. Jag kan inte riktigt låta bli att flina åt hans utsatta situation och väntar i åtminstone tjugo sekunder innan jag börjar prata så Roger måste tystna.

”Var ska jag sitta? Vad ska jag göra om det inte finns telefonilicenser?” säger jag med viss otålighet.

”Uhm… Alltså, vi måste visa…” stammar Sune, inte riktigt i chefsläge efter Rogers avhyvling än.

”Ska jag sitta på mailen kanske…?” säger jag till slut och ger honom en perfekt utväg. Inte för att jag vill hjälpa honom, men annars kanske han sätter mig på tidningsprenumerationsgruppen med att öppna uppsägningskuvert eller något annat mongojobb.

”Ja! Mailen!” kvider Sune lyckligt. ”Hur många är det i korgen just nu?” säger han till närmaste kille.

”Fåse…” säger killen, jag vet fan inte ens vem det är. ”2673, det äldsta är fem veckor gammalt.” säger han med saklig ton och återgår sedan till att surfa buzz igen. Inte så mycket samtal per person när de är så här många. Jag kan se hur Sune bleknar och ryckningen i mungipan blir värre.

”Samla ihop de som inte har licenser, svara på mail.” säger han till mig och vänder sig sedan till Roger. ”Fixa arbetsplatser till dem.” säger han och smiter iväg, kvick som en vessla när han ser hur Roger drar efter andan. Han är halvvägs ut ur salen när Roger får fram sitt ”Men hur i helvete…”

- Nästa inlägg -

Information och forum.

- Första inlägget -

Kapitel 5 är slut och kapitel 6 (med en god dos jobbmisär) börjar på måndag. Jag flyttar från Irland till Sverige i slutet av månaden och det är inte omöjligt att uppdateringarna blir aningen eftersatta då.

För övrigt tycker jag ni ska titta in på Contactcenters forum eller kontakta mig om ni har något att säga om boken.

Mail: adler@adlerkorps.com
MSN: vonadler@hotmail.com (använd INTE den här för mail)
Yahoo!: vonadler.bom
ICQ: 20936057

/Adler

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 5).

- Första inlägget -

Under tystnad njuter vi av blåbärssaften. Jag kan verkligen känna hur otroligt trött jag är. När jag blinkar går det i ultrarapid och ögonlocken liksom klibbar fast där nere, det tar en fenomenal ansträngning att få upp dem igen. Och då har jag inte ens klämt i mig en fet pizza än. Håhåjaja. Jag låter blicken svepa över Peters smutsiga kök. Det är ett ganska litet rum med högt i tak och ett enda fönster på gaveln. Ett halvrangligt köksbord i mörkt fanérträ och tre helt unika stolar med varierande slitagehistoria utgör de enda möblerna. Den fasta inredningen består av en diskbänk, lite arbetsyta i vitfanérad spånplatta som är fuktskadad här och där och svällt lite, skåp i samma material och med samma problem som arbetsytorna, en halvgammal spis, en hyfsat modern kyl, allt på väggar i babyblå färg. Peter är ingen ordningsfascist i sitt kök. Linoleumgolvet har både smulor och damm och kommer extrautrustat med små bruna fläckar här och där. Disken tornar upp sig och tycks hela tiden hota att rasa ner i en lavin av porslin, glas och intorkade obeskrivligheter. I taket sitter en plafondlampa som bara har en av tre glödlampor igång och därför inte förmår att producera mer än ett matt, klent ljus som knappast förmår skingra mörkret som börjar tätna utanför fönstret.

”Har du sett den nya?” säger Peter och rycker mig ur mina funderingar över köket. Jag vänder blicken mot honom där han sitter och tömmer sitt saftglas från det sista av dess innehåll.

”Vilken nya?” frågar jag.

”Nya kinesiska kampsportsfilmen. Du vet, den däran där de hoppar runt och dansar på vattendroppar och slår ihjäl varandra tusen år före kristus, typ.” fortsätter Peter, reser sig och går bort till diskbänken där han suckar djupt över den astronomiska högen med disk. En stund försöker han hitta någonstans att ställa sitt kladdiga saftglas, men har ingen större framgång. Med ett par väl valda svordomar ger han upp och ställer glaset på en smutsig tallrik på köksbordet istället.

”Jag tror du just beskrev dem allihop.” säger jag och gnuggar mina trötta och blodsprängda ögon.

”Det är någon ung brud som är i centrum av alltihop och så…” försöker Peter.

”Du kokar fortfarande inte ner det.” flinar jag.

”Vafan, de är samma sak allihop i alla fall.” säger Peter frustrerat och sätter sig ner igen.

”På tal om film…” säger jag och klipper med mina trötta ögon.

”Ja?” svarar Peter och försöker få loss en gaffel från en tallrik på bordet.

”Du vet hur en massa filmer har någon gammal cyniker…”

”Visst.” svarar Peter och nickar för att visa att han lyssnar medan han sitter tillbakalutad och drar i en av sina polisonger som han brukar.

”Och jorden måste räddas. Eller i alla fall staden. Och cynikern har en av de vitala bitarna till maskinen, eller är den enda som vet vägen in i borgen eller vafan som helst…”

”Klassisk klyscha.” nickar Peter.

”Och i varenda film så tänker cynikern om och kommer med och hjälper den unga hjälten att rädda världen.” säger jag med en grimas. ”Någon gång skulle jag vilja se en film där cynikern skiter i stan eller världen eller vad fan det nu är som ska räddas. Och när världen går under, när det är en myckenhet gråt och tandagnisslan, då ska han stå på en kulle och le lite skadeglatt över alltihop, fårat ansikte upplyst av undergångseldarna underifrån.” jag flinar elakt när jag avslutar min bittra lilla monolog.

Det är tyst ett tag innan Peter drar sig lite i en polisong och skakar på huvudet.

”Du är fan inte riktigt slug på en enda fläck, Mats.” säger han och skrockar. ”Det är därför jag inte niivar dig, det är alldeles för roligt att höra vad du hittar på för helknarkat nästa gång.”

Jag flinar tillbaka och efter en stunds småprat kommer pizzorna. Efter att ha hällt av det värsta flottet som flyter ovanpå osten äter vi under tystnad. Det är en underbar känsla att bli riktigt fettmätt efter en dag av bakfylla, ångest och bastu. Det tar nog inte mer än fem minuter att äta upp alltihop, men Peter är ändå färdig före mig.

”Ett riktigt telefonluder kan inhalera sin pizza på ett andetag.” säger han flinandes och petar tänderna med gaffeln han lyckats bända loss från den gamla och smutsiga tallriken på bordet. Jag tar tillfället i akt att sprutlackera Peters toalett innan jag drar, då jag vet att jag inte klarar en halvtimmes promenad med så mycket fett på så mycket vatten på så mycket alkohol. Sedan säger vi adjö och jag beger mig hemåt för att sova. Imorgon är det en ny arbetsdag som börjar klockan nio, ve och förbannelse.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 4).

- Första inlägget -

Vi samlar ihop våra saker och under ivriga diskussioner om vad i hela friden vi ska beställa för pizzor beger vi oss upp till Peters lägenhet igen.

”Jag kan fan inte förstå vad du har emot champinjoner!” säger Peter och skakar på huvudet.

”De är väldigt äckliga.” svarar jag med defensiv ton.

”Vafan, det är helt vanlig svamp.”

”Jag äter ingenting som växer på pungar och gödselstackar.” replikerar jag.

”Jamen du då! Med din djävla frukt på en pizza!”

”Ananas är gott, till skillnad från pungsvamp.” säger jag gravallvarligt, men kan inte hålla mig så länge utan börjar flina.

Peter ger upp, suckar och himlar med ögonen när vi kliver in över hans tröskel. Jag är nära att halka på en väldigt olägligt placerad skruv och svär över skrotet överallt.

”Svär inte över gamla datordelar, de behöver kärlek de med.” säger Peter och plockar upp ett moderkort från hedenhös och vrider lite på det innan han gäspar och lägger tillbaka det på samma ställe.

”Du får ringa till Pizzapalatset.” säger han.

”FAN HELLER!” ropar jag upprört tillbaka. ”Telefoner är onda. Du får ringa!”

”Telefoner är bara SÅ nittonhundratal. Jag är en tvåtusentalspojke.” repliker Peter. ”Niiiven eller telefonen Mats, ditt val.”

”Sax påse sten?” försöker jag.

”Visst. Bäst av tre.” svarar Peter och biter ihop i koncentration. Nu är det viktiga grejer, manlig kamp med mycket på spel.

Jag försöker så gott jag kan, men Peter producerar sten två gånger i rad på mina saxar, så med i skam hängande huvud är det jag som får hala upp min lastgamla mobiltelefon och ringa Pizzapalatset.

”En salamicappricosa och en oxfilé- färsk tomat, vitlökssås och ananaspizza tack. Cola och Cola Light till.” säger jag i ett enda ord, i absoltut superfart och med ett tonläge från ultraljud. Ungefär lika snabbt rabblar jag Peters adress för hemkörningen och lägger sedan på och andas ut med en lång suck. Fan vad jag hatar telefoner sedan jag började jobba på Contactcentret.

Medan vi väntar de 45 minuterna innan pizzorna dyker upp producerar Peter två glas med hemmagjord blåbärssaft.

”Mormor plockar och kokar fortfarande.” kommenterar han kort när vi slår oss ner i köket och smuttar på den söta djupblå drycken.

- Nästa inlägg -

Kapitel 5 (forts 3).

- Första inlägget -

Vi reser på oss från våra nersjunkna ställningar på träbänkarna i bastun och slår av aggregatet. Peter trycker upp den av värme- och fuktsatta gnisslande och gnyende dörren och en våg av kyla och fräschhet sveper in som en befriande ängel. Luft som inte luktar kokhett trä, varm granit och ångande svett, luft som är mindre än sextio grader varm. Jag skyndar förbi Peter ut i den underbara kylan. Det är som att dricka svalt, kristallklart vatten när man är riktigt, riktigt törstig. Jag andas in djupt, känner den relativt kalla luften virvla djupt ner i mina lungor och får förstås en horribel djävla hostattack av det. Fan, det känns som om lungdjävlarna håller på att komma upp igen. Jag viker mig näst intill dubbel och det dansar röda fläckar framför mina ögon. Peter går förbi och ger mig en rejäl flat lusing på ryggen.

”Ta dig samman Mats!” säger han och slänger sin handduk på en av bänkarna längs väggen och kliver in i den ena duschen utanför bastun. Jag ser efter hans förbannade tatuerade arsel och önskar både det och de intrikata mönstren som löper på hans skinka upp till svanken och hela vägen upp till ena axeln åt varmare trakter till. Peters arsel bryr sig dock föga om min ondsinta blick och önskan om ett otrevligt öde för det och försvinner tillsammans med resten av honom in i duschen. Efter en stund tar jag mig faktiskt samman. Hostningarna övergår till kvidanden och sedan till väsande inandningar. Jag torkar tårarna ur ögonen, skakar på mitt röddimmiga huvud och kliar mig sedan frenetiskt. Svetten har hunnit börja torka och det kliar något djävulskt över hela kroppen. Satan då, det är som en halv miljard djävla kackerklacksdjävlar eller något annat äckligt kryp kröp över skinnet mitt! Jag slänger handduken åt helvete och kliver in i den andra duschen själv och drar på vattnet på max tryck och med hög värme. Det varma vattnet är ingenting på min rosenröda, ångande hy efter en så lång bastu. Stötarna när dropparna landar känns mer än hettan i dem.

Jag sluter mina bakfylletrötta ögon, lutar mig mot våtrumsväggen och låter det varma vattnet forsa över mig. Jag ler lite och njuter av känslan. Det går till och med att hålla Peters falska skrålande på den norska nationalsången, av allt djävla skit han skulle kunna gnola på, ute. Jag vet inte riktigt hur länge jag står där, tiden flyter ihop och slutar att vara riktigt mätbar när man har varmt vatten rinnande över sig och pannan lutad mot en gammal våtrumstapet. Mmmmm…

”Fan Mats! Pizza!! TUMMEN UR, perkele!!” vrålar Peter och jag rycker till ordentligt, skrämd halvt från vettet. Som om vrålandet inte vore nog för att väcka mig ur min underbara dvala under det gudagivet varma vattnet har Peter snurrat till sin svettfuktiga handduk och snärtar till mig med den på bästa mellanstadiemanér.

”Jaja, för FAN!. Håll din djävla finnestinkande handduksdjävel från mig!” ryter jag, grabbar tag i duschkobran, lyfter ner den och vrider på kallaste och sprutar i den riktning Peter försvann. Jag flinar sadistiskt och tillfredställt när ett gällt avgrundsskrik som från en tolvårig flicka på uppåttjack bekräftar att jag träffat rätt och fått min hämnd. Jag slår av vattnet och kliver ur duschen. På väg mot den andra, torra handduken och mina kläder kliver jag förbi en huttrande och ivrigt svärande Peter som desperat och febrig iver famlar efter sin egen torra handduk.

Det är efter en stunds frotterande och klädpåtagande som hans lågmälda svärjande och förbannande avtar så pass mycket att jag vågar jag initiera en konversation med honom. Han borde ha lugnat ner sig lite grand nu i alla fall.

”Vilken pizzeria ska vi köra på?” säger jag och vänder mig mot Peter som håller på att dra på sig sina byxor.

”Fan ta dig, din Stalinist! Han krympte till ett litet lila russin, fan!” säger Peter med indignation och gestikulerar mot sin ljumske innan han knäpper bältet.

”Han kan behöva lite vila.” avfärdar jag nonchalant Peters protesterande. ”Nå?”

Peter muttrar någon svordom till och kliar sig demonstrativt i skrevet innan han svarar. ”Mama Maria?”

”Menar du Mama Moria med dvärgpizzorna?” säger jag och fnyser med förakt i tonen. ”Aldrig!”

”De är goda!” säger Peter i försvarande ton.

”Ja, djävla borgarpizzor med mozarella och skit. Stora som tefat.” svarar jag. ”Sådant man beställer och äter med vitlöksbröd och lite schysst rödvin tillsammans med en potentiell sängkamrat om man är dålig på att laga mat.”

”Dina potentiella sängkamrater är uppblåsbara och tillverkade i gummi Mats, de äter inte!” replikerar Peter.

”Som din mamma då!” svarar jag omedelbart och vi flinar bägge två åt de onekligen ganska snygga replikerna och hastigheten med vilken de levererats.

”Okej, Pizzapalatset?” säger Peter slutligen när han flinat klart och försöker att med fingrarna lägga sin stora lugg rätt.

”Helt okej.” svarar jag alltmedan jag skiter fullständigt i mitt eget fuktiga och spretande hår och gäspar stort.

- Nästa inlägg -