Kapitel 6 (forts 5).

- Första inlägget -

”Andersson, skulle du och jag kunna ta en lunch nu och diskutera lite privat? Jag bjuder.” säger Herbert och försvinner iväg med Andersson under lågmält samtal, säkert om Torped-Olgas senaste tilltag och hur de ska begränsa effekterna.

”Peter! Lunch på mackerian!” säger jag högt samtidigt som jag styr stegen mot Sunes kontor för att få tag i min riktiga tröja. Peter är hack i häl. Förvånande nog är även konsultskan hack i häl. Vart ska hon?

”Jo, jag får nog sitta på mailen så jag kan ta lunch jag med.” svarar Peter med en axelryckning.

”Kan jag hänga på?” frågar konsultskan. ”Jag är ju inte från stan och kan inte lunchställena här?”

Jag stannar i ren förvåning och Peter går in i mig med en tung duns.

”Vafan, du kan inte stanna mitt i vägen, din djävla betonggris!” utropar Peter upprört och rättar till sin indielugg som hamnat snett. ”Tummen ur nu, jag vill ha mina riktiga kläder.” fortsätter han med kommenderande ton och stoppar in pekfingret i munnen och åstadkommer en kindplopp för att illustrera ljudet som ska till när jag får tummen ur.

”Ehm, tja… Jovisst…” svarar jag förvånat medan Peter byter om och trycker mina kläder i famnen på mig. ”Vi är väl inte de som är dem.” fortsätter jag samtidigt som jag får av mig skjortan, rycker på axlarna och med visst besvär kränger på mig min egen t-shirt och tröja över min svettiga och blekfeta överkropp.

”Tack, vad bra.” säger konsultskan och ler. Min hjärna har så smått gått igång igen med nytt intag av syre ungefär samtidigt som vi passerar Torped-Olga, Vice VD, Sune och Ballong-mannen som fortfarande står i en desorganiserad och aningslös klunga utanför mötesgrottan.

”Eva, vi hade tänkt bjuda på braklunch på ’MatåVin’ nu…” ropar Vice VD med desperation i rösten i ett försök att förhindra att hon försvinner utanför deras kontroll. Konsultskan stannar inte utan ropar bara tillbaka ”Ojdå, jag som redan lovat bort mig, det får bli en annan gång, tack ändå!” medan hon i hög fart, med smattrande klackar mot golvet och mig och Peter i något slags halvförvånat släptåg som försöker komma i kapp försvinner iväg mot utgången. Hjärnan har startat med många sura puttranden som en fuktig gräsklipparmotor efter den långa syrelösa och understimulerande vistelsen i mötesgrottan så nu börjar jag fatta. Konsultskan är till och med smartare än jag trott. Hon har insett att hon inte kommer få en chans att tala med oss utan att vi har en chefs blick spänd i oss och har tagit saken i egna händer. Hur ska detta sluta?

Vi sprintar nedför trappan lämnandes skarpa ekon efter konsultskans stålskodda klackar i trapphuset och försvinner ut ifrån den brungrå gestapo-byggnaden. Anförda av Peter som marscherar mekaniskt med spänt malande käke och matgalenskap i blick skyndar vi oss mot Bröderna Bengtssons Mackeria. Det är inte långt dit och jag ser hur konsultskan nästan omärkligt höjer på ett ögonbryn när vi kliver in. Mackerians sittavdelning är inte särskilt pretantiöst. Bröderna Bengtsson inriktar sig mer mot ta-med-köparna och de två borden är omaka om än hyfsat rena.

”Ojoj. Vad ska man äta?” säger konsultskan och stirrar mot menyn ovanför de grova bröderna vid disken.

”Ta en rejäl smörgås.” säger Peter. ”Det ska jag. Med en alltför stor mängd kladd. För mycket är alltid bättre när det kommer till mat.”

”Om du inte känner för paltkoma-mat så har de riktigt schyssta sallader. Jag kan rekommendera chilibiffsalladen med fetaost och vitlöksyoghurt. Om du tycker om vitlök.” fortsätter jag tvekande.

”Ja, men då tar jag den. Ta vad ni vill ha ni, jag bjuder som tack för lunchtipset.” svarar konsultskan och halar upp ett företagskreditkort. Egentligen borde jag och Peter protestera halvlamt och tvinga henne att truga en eller två gånger innan vi accepterar generositeten, men vi är alldeles för bittra och otrevliga människor för att hålla oss till artigheter. Bjuder någon, då tar vi tacksamt emot.

”Inte illa!” utropar Peter med ett brett leende. ”Jag tar en grov super med hälften kräftröra och hälften currykyckling. Häv på ordentligt med majonnäs också!” säger han nästan triumferande.

”Jag tar en ljus super med kycklingcurryröra och tonfiskröra. Jag vill ha lite sallad, majs och svartpeppar på.” beställer jag. Man måste passa på att fläska på nu när det är, om än indirekt, TeleNet24 som bjuder.

Konsultskan höjer på ett ögonbryn flera gånger till den lunchen. Först när vi får mackorna och salladen, förmodligen över storleken på portionerna. Bröderna Bengtsson gör rejäla grejor, det är en av anledningarna till att det här är mitt favoritställe, trots sunkig inredning, plastbestick och tystlåtna bröder bakom disken. Sedan höjer hon ett ögonbryn igen när hon smakar på en av de små chilikryddade köttfärsbiffarna som i stor mängd ingår i salladen. Det är nämligen fetaost i dem snarare än i salladen.

”Otroligt vad gott!” utropar hon förnöjt när hon testar den vitlökstunga grekiska yoghurten. Jag och Peter grymtar något slags svar och gör som äkta Preussisk-Protestantiska kushade ungdomar skall göra, låter maten tysta mun och är glada över att mat finns just nu. Dessutom äter vi i otrolig, genomstressad takt. Konsultskan har nog bara kommit en tredjedel genom sin portion när vi är klara och dränerar det sista ur våra läskburkar. Konsultskan ser sin chans att börja en konversation när vi sitter med varsin plastmugg kaffe som förmodligen stått sedan i morse men ändå smakar oändligt mycket bättre än automatkaffet uppe på Contactcentret.

”Vad tycker ni om outsourcing?” säger hon, förmodligen i ett försök att få igång en konversation och koka ner den till detaljer, omedveten om vilken pandoras ask hon öppnat.

”Outsourcing…” svarar jag direkt. ”Är vår tids största och med idiotiska paradox.”

”Va?” säger hon förvirrat. Jag himlar med ögonen, en otrevlig dissning av hennes förstånd, det inser jag, men det har blvit en slags reflex efter mer än ett år på Contactcentret.

”Alltså, det finns ingen som helst affärsnytta med outsourcing.” fortsätter jag.

”Inte? Varför tror du inte det?” säger hon och höjer på ett ögonbryn.

”Därför att hela tanken med outsourcing är felaktig. För att göra en bra outsourcing måste du veta exakt vad du vill ha och kunna avtala det bra Du måste bygga upp en organisation kring det hela som ser till att partnerföretaget uppfyller kontrakten och inte bara reser potemkin-kulisser genom att fiffla med siffror och blåljuga. Tanken är ju att man ska outsourca det man inte kan och inte riktigt vet vad man vill med, och fokusera på kärnverksamheten. Däri ligger paradoxen, för att göra en riktig outsourcing måste du vara bra på det du outsourcar, men du ska outsourca det du inte är bra på?” jag har vänt mig mot konsultskan och talat lugnt och sakligt.

”Hm, jag har inte tänkt i de banorna innan…” erkänner konsultskan. Jag misstänker att hon gör ett par omställningar i huvudet om hur pass intelligent och medveten jag är.

”Man outsourcar inte heller sådan man inte är bra på, man outsourcar sådant man inte vet vad det är riktigt, sådant ingen vill göra, det vill säga det lägsta och sämsta bland de arbetsuppgifter ett företag har. Allt snack om kunden i centrum, och kunden är viktigast och kundtjänsten ansiktet utåt är rent och skärt skitsnack, för ju längre från slutkund du är, desto högre lön, högre status, mindre arbetsbelastning och mindre enformigt arbete har du. De som varje dag har direktkontakt med slutkunderna är alltid de som har sämst arbetsförhållanden på ett företag.”

”Jag vet inte om du har helt rätt där…” försöker konsultskan protestera. ”Jag känner till outsourcingprojekt där kunden visste precis vad de ville ha och sparade pengar på outsourcingen.”

”Visst.” svarar jag. ”Men det är när de vill skära ner på servicegraden men inte våga göra det själva, då specificerar de ett avtal som de vet innebär en försämring. Den är så stor att de sparar pengar fast de ska betala det andra företagets vinst och fasta kostnader också, förutom sina egna. Alla är vinnare, utom slutanvändaren och den stackars djävel som sitter i telefon och får ta skiten för alla försämringar, förstås.” säger jag med ett uppgivet leende och läppjar på mitt kaffe.

”I kort…” tar Peter över och säger. ”…kan man jämföra outsourcing med prostitution. Det är inte lika bra som riktigt, frivilligt sex, och det kostar fan så mycket mer, men det är töm och glöm.” han flinar ett elakt flin. ”Det är därför vi kallar oss callcenterhoror. Det är oss det töms och glöms över.”

”Ojdå, ni verkar ganska pålästa.” säger hon efter att ha lyft ordentligt på ett ögonbryn åt Peters kommentar medan hon försöker pilla i sig det sista hon orkar av den enorma salladen.

”Jag läste mycket om outsourcing på högskolan. Skrev examensarbete om det.” svarar jag.

”Va? Har ni läst på högskola?” säger hon med ännu en ögonbrynshöjning.

”Fyra år.” svarar jag och sörplar kaffe.

”Två och ett halvt.” säger Peter och sörplar ännu högre.

”Och jag som trodde ni var typ avdankade vaktmästare och sådant…” säger konsultskan med ett skuldmedvetet leende. ”Ni har intressanta åsikter, även om jag inte håller med er i riktigt allt. Men vad säger ni om supporten då, helt off the record, vad skulle man kunna göra för att minska mängden samtal och öka servicen?”

Nu öppnade hon en ny pandoras ask. Och jag skakar lätt på mitt nu nerböjda huvud med ett leende i mungiporna medan Peter drar stort efter andan. Det kommer vara konstruktivt, men det kommer också att vara en flodvåg. Och ingenting av det kommer att bli genomfört, eftersom konsultskan kommer att försvinna innan hon fått fram det till TeleNet24s ledning som är de enda som kan pressa vårt Contactcenter att faktiskt göra något istället för att bara prata om och förhala det.

- Nästa inlägg -

Kapitel 6 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag märker något som rör sig bakom mig och skymtar Peter över ena axeln. Han är iklädd exakt samma skjorta och slips som jag, även om hans billiga skjorta sitter lite bättre än min. Vi ser ut som affärsmän från Taiwan eller något, som kommer i exakt samma kläder. Med surt ihopbiten min sätter sig Peter bredvid mig och fyller därmed den sista stolen vid bordet. Han är säkert sur för att hans plan att komma i nätbrynja, hängslen, öststatsofficersmössa och alldeles för stora byxor på nästa kundmöte har gått om intet. Ibland undrar jag om inte Peter är lite halvgay på ett par fläckar ändå, någonstans. Peter räcker mig ett block och en penna och ritar sedan upp tre stycken tre gånger tre-rutor på sitt och börjar fylla i floskler. Det är möte utan mening och dags för floskel-vm för cheferna och corporate bullshit bingo för mig och Peter. Jag följer hans exempel och skriver mina tre brickor.

Synergi-konsultera-management
Utilisera-restrukturera-processera
Informationsflöde-flexibilitet-outsourcing

Extrahera-mervärde-spetskompetens
Dynamiskt-innovativt-stålbad
Extra resurser-fokus-win win situation

Disciplin-kundglädje-service
Rak kommunikation-i röret-marknadsfönster
Lansera-koka ner-kanalisera

Det blir en rätt bra bricka med floskler, nu gäller det bara att se vem av mig och Peter som kan få tre bingo först. Man ringar in det någon säger – det kan vara i plural eller annan tidsform, det spelar ingen roll. Förloraren får bjuda vinnaren på en öl, det är standardinsatsen.

”Här har vi Peter Nyman och Mats Olsson, två av de på supporten som varit längst hos oss.” säger Sune och pekar leende mot mig och Peter. Jag ser hur konsultskan nästan omärkligt hissar upp ett nötbrunt ögonbryn och lägger halvt misstroende huvudet på sned när hon ser att vi har exakt samma skjorta och exakt samma slips med exakt samma knut.

Herbert ler brett och tar tag i en pekpinne bakom ryggen med bägge händer och tycks väga lite på tåspetsarna. Jag får lite intryck av en mellanstadielärare som har kommit till sitt favoritämne och bara väntar otåligt på att klassen ska bli tyst.

”Jag är ju Herbert Malmquist, men det vet ni ju redan, ni har ju pratat med mig i telefon eller fått mail av mig förut.” säger han och släpper sedan pekpinnen med ena handen och gör en yvig gest gentemot managementkonsultskan med sin långa, beniga arm som får gesten att se ut som om han vore en lastkran som ska lyfta den korta och kurviga konsultskan.

”Det här är Eva Svensson från FarckBatitSunWaterHouse, tidigare WaterHouse…” fortsätter han.

”Njaeh, vi heter Blopp numera.” säger konsultskan mjukt och ler ett perfekt och bländvitt konsultleende. Djävlar vad förtroendeingivande människan är. Röst, klädsel, ord, utseende, allt stämmer. Hon kan nog ångvälta hela busslaster med styrelser, tekniker och surgubbar till chefer, fast på ett mjukt sätt som de tycker om. Vore det inte för att syret redan börjat ta slut och skjortan är spänd som ett trumskinn över magen och VM i företagsfloskler is about to begin skulle jag nog till och med uppskatta det här.

”Jaså?” svarar Herbert aningen förvirrat. ”Ja, det svänger fort i speedway.” säger han sedan med ett än bredare leende.

”Hrm.” harklar sig konsultskan åt Herberts kommentar, hon vet lika bra som alla andra i rummet att det är svårt att hålla reda på alla uppköp och namnbyten i konsultbranschen, men hon måste väl protestera lite milt att Herbert inte vet från vilken konsultfirma den dyra konsultskan kommer. ”TeleNet24 planerar ju att lansera nya tjänster.” säger konsultskan och tar över lite. ”Jag är här för att se över kommunikationsflödena och se hur vi kan skapa ett scenario där supporten kan förse slutkunderna med mer service med samma resurser.” Ja! Kommunikationsflöden, det är en på corporate bullshit bingo-brickan.

”Jag håller det för möjligt, eller till och med sannolikt at vi kan få en win win-situation ur det.” svarar vår Vice VD med ett förgyllt blymyntsleende. ”Vi är tacksamma för den här chansen att ha någon med utifrån-perspektiv se över verksamheten lite.” Haha! Win win-situation, en till på brickan. Jag kan se hur Andersson himlar med ögonen där han sitter med samma korslagda armar och nedböjda huvud som innan. Han vet att det är skitsnack, vår ledning kommer göra allt för att hålla sanningen från konsultskan. Hon skulle ju kunna föreslå åtgärder som skulle minska samtalsmängden och därmed inkomsterna.

”Jag tror det är av yppersta vikt att vi tar ett helhetsgrepp på den här frågan.” säger Sune för att inte bli utlämnad. Fan, jag kan se hur Peter ringar in ett ord till och skriver ”BINGO!” på sitt papper, tittar på klockan och noterar ner klockslaget.

”Ja, det var ju därför vi bad att Mats och Peter skulle vara med.” säger konsultskan med ett leende och jag kan se Vice VDs sura min mot Sune nu när han gett TeleNet24 ammunition för att krig för att få prata med någon av oss utan att ledningen är med och kontrollerar vad vi säger.

”Ehm… Jo, men deras tid är ju begränsad, de har andra uppgifter också…” försöker Sune och kliar sin plötsligt svettiga nacke där Vice VDs blick borrar in sig. De nervösa ryckningarna är också tillbaka. Att låta TeleNet24 prata med någon av oss utan att ledningen är med är en katastrof i deras ögon. Tänk om vi var ärliga?! Hemska tanke.

”Om man ska jobba på flera fronter samtidigt behövs det i alla fall ett minimum av resurser. Med tanke på hur fint verksamheten har verkat flyta idag tror jag inte den skulle påverkas negativt av lite hjälp från Mats och Peter.” säger Herbert med ett leende och har därmed dängt ledningens potemkinkulisser i huvudet på dem. Det här var ju faktiskt lite roligt. Jag skulle skratta om jag inte såg att Peter skrev ”BINGO!” igen. Fanskap.

”De framtida vinsterna överväger ju med största sannolikhet de smärre förlusterna.” fortsätter konsultskan smidigt och ler.

Det är då Torped-Olga ser sin chans.

”Vi kanske skulle bilda ett litet projekt här? Jag har ju lite extra tid just nu och kan ta hand om det. Har vi en hos oss som kan se om det finns resurser just nu så kan vi ju genomföra det smidigt för båda parter och extrahera de extraresurser som behövs samtidigt som vi dynamiskt och innovativt ser till att spetskompetensen finns kvar i verksamheten när den behövs.”

Jag kan höra hur Herbert och Andersson liksom hickar till i kör. De hatar Torped-Olga lika mycket båda två och vet att om hon är med blir det bara bajs av alltihop. Men innan någon av dem har hunnit få en syl i vädret är konsultskan framme, ivrig att på sitt mjuka vis ångvälta VD och Vice VD. ”Ja, men det låter ju som en jättebra idé, om resurserna finns.”

”Öhm…” säger Herbert och ser olycklig ut. Andersson har bara begravit ansiktet i händerna och säger ingenting, Peter sitter med sammanbitna käkar och stirrar rakt framför sig med pennan i högsta hugg och jag har svårt att hålla mitt flin till bara ena mungipan.

”Ja… Jo…” börjar Vice VD och hans blick flackar, han kan inte placera den på Torped-Olgas säckiga och väl urringade byst och inte på konsultskans eller Herberts blick heller. ”Tja… Det kanske skulle vara lämpligt.” säger han till slut och låter blicken glida mot VD, som mer eller mindre förvånat tittar upp under sin blonda lugg. ”Jo, det kan väl vara bra.” säger han till slut och släpper uppmärksamheten från mötet igen. Nåja, de har i alla fall sett till att inget farligt kommer TeleNet24 till godo, bajs är inte farligt, nämligen. Och Torped-Olga har lyckats manipulera till sig en projektledartjänst.

När mötet till slut börjar upplösas är det inte en sekund för tidigt. Peter hade bättre ord bättre placerade och vann bingon och jag måste köpa honom tjeckisk öl. Då har jag i alla fall en ursäkt att köpa till mig själv också. Jag har redan nickat till två gånger i min svettfuktiga skjorta när Vice VD väl säger att vi ska ta en sen lunch. Det kan fan inte finnas många syremolekyler kvar i mötesgrottan nu. Vi tränger oss alla mot utgången och den svalkande, underbart doftande syrerika luften där utanför. Vår VD försvinner snabbt iväg med något stirrigt i blicken och en mumlad ursäkt. Verkar som det var lite för länge att koncentrera sig för honom, han har ju uppmärksamhetsspann som en normal femåring när det inte är att hota sina anställda eller spela golf.

- Nästa inlägg -

Kapitel 6 (forts 3).

- Första inlägget -

”Du måste komma ihåg att säga rätt saker Mats, inget negativt gnäll, det här är VIKTIGT!” fortsätter Sune och orden kommer så fort att de snubblar över varandra och den skärande falsetten är där mot slutet. Jag mumlar något jakande svar, feg som jag är, fast en överväldigande majoritet av mig vill göra uppror, släpigt säga att jag tänker säga vad jag tycker. Men det är som vanligt, fegheten och auktoritetsrädslan har bildat koalitionsregering över mig och mitt liv, och de håller inga nya val och styr diktatoriskt med iskall järnhand.

”Kunde du inte ha satt på dig några schyssta kläder idag? Det här är ju VIKTIGT!” beklagar sig Sune och halvspringer stressat fram och tillbaka. Jag ser ner på mina khakichinoos, min collegetröja och min t-shirt. Helt och rent och betydligt bättre ur affärssynpunkt än vad de flesta brukar ha på sig på det här stället. Jag svarar ingenting eftersom Sune fortsätter att mala på. Normalt skulle jag faktiskt ha varit glad över ett möte, det är en chans att slänga lite förtäckta gliringar man inte riktigt kan klaga på och framförallt är det en stund ifrån telefonen. Idag är jag dock ifrån telefonen i alla fall, så det här är ingen fördel.

”Ingen fara, jag skaffade lite grejer på lunchen, Contactcentret är inte så dumt, vet du!” fortsätter Sune triumfatoriskt och får fram ett paket med genomskinlig plast. En vit skjorta och en slips i ett. Hundra kronor på den billigaste butiken i centrum. ”Ta på dig de här.” säger Sune och försöker låta auktoritär. ”Men svettas inte ner den, och spill för fan inte, du får lämna tillbaka den när vi är klara.”

Jag stönar inombords. Precis som i sagan, flickan får lämna tillbaka klänningen när balen är över. Håhåjaja. Jag kränger av mig collegetröja och t-shirt och tar på mig den vita skjortan. Naturligtvis är den för liten. Medium. Det funkar väl över axlar och bröstkorg, även om det spänner lite när jag rör på armarna, men över magen vill det sig knappast. Jag känner mig som en militärsäng som bäddats med fascistiskt sträckta lakan. Det känns och ser ut som knapparna när som helst ska ge vika och flyga i mach 5 iväg för att med enorm kraft skära genom tyg, kött, ben och stenvägg och gud nåde den som råkar stå i vägen för dessa billiga knappformade projektiler när fördämningarna till slut brister. Jag inser att jag måste hålla en hand på magen hela tiden när jag sitter ner för att inte blekfet hy och min sparsmakade bruna raggarsträng ska synas genom gliporna mellan knapparna.

”Kom igen nu!” utropar Sune stressat och mer eller mindre skjuter mig framför sig medan jag försöker få den fula slipsen att sitta någorlunda under kragen. Skjortkragen är egentligen alldeles för smal för en slips, trots att skjortan sålts med och en del av slipsen sticker ut där bak. Sune driver in mig i mötesrummet och jag blinkar mot mörkret och den kvava, utandnings- och svettluktande luften där inne.

Mötesrummet är ett oventilerat och fönsterlöst rum, liksom för att garantera minimalt med syre för de personer som ska tryckas in där. En stor whiteboardtavla med en större mängd icke-fungerande pennor till täcker ena långväggen och ett stort ovalt bord i intetsägande kontorsfuru dominerar golvet. Det är en grotta i vilken pigga människor kommer in och på något magiskt vis förvandlas till frustrerade, gäspande och svettiga troll som kommer ut med flackande blick och spända grimaser som förmodligen ska likna leenden.

Det första jag ser när mina ögon vant sig vi det skumma ljuset inne i mötesgrottan är att Ballongmannen sitter i, eller snarare fyller upp ett hörn med sina svällande bilringar och svettiga armhålor. Han ett block i handen och är tydligen relegerad till sekreterare idag. I hörnet bredvid sitter Torped-Olga. Hon är en kanske trettioårig kvinna med för djup urringning, alldeles för plastigt leende och den största inkompetensen något mänskligt skal lyckats rymma. Som tur är slipper vi henne för det mesta numera. Hon är chef, men inte chef över någonting, eftersom hon sabbar allt hon kommer i närheten av. Hon är en mästerlig manipulerare och lyckades övertyga ledningen att TeleNet24 var så nöjda med henne som kontaktperson att de bara ville ha kontakt genom henne. Det tog ett halvår innan det hela uppdagades när Andersson visade ledningen mail från TeleNet24s teknikavdelning han fått, där de klagade på hur dum Torped-Olga var, hur hon lovade runt och höll tunt och inte visste ett dugg om support eller tekniken bakom Internet-leverans. Att sparka eller degradera henne vore dock att erkänna att det var ett misstag att befordra henne och ledningen begår aldrig misstag, så hon får fortsätta att vara chef över ingenting, springa runt och lägga näsan i blöt och ibland vara budbärare när ledningen inte vågar leverera ofördelaktiga beslut till personalen själva. Hon kallas Torped-Olga eftersom hon sänker allt hon träffar utan undantag. Allting hon rör vid blir till skit, i en slag omvänd och alldeles för verklig Kung Midas-saga. Den enda eskorten vår jobbkonvoj har är Andersson som då och då med trött stämma ställer sig med armarna i kors och förklarar i korta ordalag hur det egentligen fungerar. Då brukar hon ge sig av och försöka torpedera något annat istället. Jag har dock en otrevlig känsla av att hon arbetar sig närmare någon i ledningen igen och kommer få en ny tjänst ”som passar hennes kompetens bättre” som det brukar heta. Eftersom supporten håller på med sådant ledningen inte förstår så lär det bli vi som torpederas igen. Egentligen borde jag inte bry mig, men jag fruktar det ändå.

Bredvid Torped-Olga sitter Andersson med huvudet nerböjt och armarna i kors. Sedan kommer VD, Vice VD och Sune Cawe, som just slår sig ned. Jag kommer i ett ögonblick av insikt på att jag har mer högskoleutbildning än samtliga chefer i rummet tillsammans. VD har varit chef för frukosten på stadshotellet innan och Vice VD har inte tagit studenten – han började som telemarketer och jobbade sig uppåt. Ballongmannen, vår contactcenterchef, har läst två år personalvetenskap men inte riktigt klarat alla tentor. Andersson har kört lastbil och sedan lärt sig teknik på egen hand och Sune Cawe tror jag har gjort ett års systemvetenskap i ryggen. Tre år på fem personer, jag har läst fyra år själv. Det är lite lustigt. Egentligen borde jag bli upprörd över snedfördelningen, men det tjänar ingenting till, så jag dunsar istället ned i en ledig stol. TeleNet24 har två personer i rummet. En kort och kurvig tjej i en dräkt med kavaj som lyckas med att se proper, enkel och ödmjuk ut, på ett dyrt sätt. Hon har även en snygg kontorsuppsättning av sitt långa hår. Det bara skriker överbetald managementkonsult om människan. Jag kan gissa mig till att TeleNet24 har hyrt in henne för att se över processerna på tekniksidan. Hon kommer att ha massa bra förslag, man klär sig inte så rätt, både ödmjukt och dyrt, om man inte har lite erfarenhet och framgång i att hantera motsträviga tekniker. Men ingenting av det hon föreslår kommer bli genomfört eftersom teknikavdelningen är mer eller mindre paria i maktkampen på TeleNet24. Snacka om att slänga pengarna i sjön. Så är det Herbert, TeleNet24s teknikchef, en lång, gänglig, blond, slätrakad och rätt schysst karl som förstår mer än man tror, men har för lite makt på TeleNet24 för att egentligen kunna skära igenom marknadsförings- och säljavdelningarnas floskler och få fram teknikens hårda fakta till TeleNet24s ledning. Så de fortsätter att sälja ADSL-abonnemang de inte kan leverera, eftersom marknadsföringsavdelningen anser att marknadsfönstret är öppet just nu. Herbert är även straight som pride-paraden i Berlin ungefär, det vill säga inte alls. Inte för att det gör någon skillnad, men det är roligt ibland eftersom vår ledning inte förstått det och använder uttryck som ”vi har häcken full”, ”vi täcker arslet”, ”sug på den du” och ”ibland får man böja sig både bakåt och framåt” i telefonmöten med honom, något Andersson håller på att skratta ihjäl sig åt varje gång han berättar om mötena han sitter med på.

- Nästa inlägg -