It is alive!

Forumet lever igen. Så gå in och ställ personliga frågor till Mats Olsson, prata om boken, det senaste inlägget eller gnäll om ni vill. Länken finns även till höger här.

Kapitel 7 (forts 7).

- Första inlägget -

Vi tackar för oss. ”Skitgott, Achmed!” säger Erik och monovevar med bara en arm. ”Smakade som Manuel den förstes regeringstid för Byzantinerna!” säger jag och får ett bländande flin tillbaka. Lite respekt ska man ge Achmed ändå. Jag gillar att läsa historia och Achmed har fått mig intresserad av den postvästromerska perioden på Balkan, i Grekland och Turkiet.

”Vem är Manuel?” frågar Erik när vi kommit ut.

”Byzantinsk kejsare på slutet av 1100-talet. Skarp kille som bankade skiten ur Ungrarna. Han var lite ett kompetent ljus i mörkret av idioter som styrde Konstantinopel och Östrom.”

”Aha, han var som Andersson då?” säger Erik och gnider sin haka.

”Hahaha, fan vad bra! Mitt i prick, Erik! Han var precis som Andersson. Jag tror v får börja kalla Andersson ’Manuel Andersson’ nu.” skrattar jag och ger Erik en rejäl klapp i ryggen som nästan sänder honom på näsan i den våta asfalten. Nu när Erik bevisat sig vara vuxen är det lätt att glömma att han faktiskt är en liten plutt. Jag är väl inte jättestor, men jag är betydligt större än honom i alla fall.

”Ursäkta.” säger jag halvkvävt när Erik trampar i en vattenpöl så det stänker åt alla håll i sitt försök att återfå balansen.

”Ähvafan, gör inget.” svarar han och drar av lite vatten från ett byxben med en hand. ”Jag får värma mig med lite schpånnken sedan.” vi går lite tyst ett tag, snart är vi hemma hos mig. Molnen går högre nu, är mer vita än grå och regnet har avtagit till ett stilla duggade.

Apropå värme…” säger Erik efter ytterligare en stunds tystnad. ”Hur gick det med den där bruden du snackade med på festen i lördags? Jag minns inte så mycket själv…” han skrattar lite och rodnar om de bleka kinderna.

”Ja, det var en bra fest. Man måste haft kul om man inte riktigt minns om man hade kul…” svarar jag och flinar lite.

”Jo, det var starka grejer Peter hade.” fortsätter Erik och skakar på huvudet. ”Men du undviker frågan.”

”Jaaa-aaa…” svarar jag och stirrar bort mot horisonten i ett försök att blanda bort korten och slippa prata om pinsamheten.

”Fess up, bitch!” biter Erik till och knuffar mig ordentligt så jag måste ta ett par steg åt sidan för att inte tappa balansen.

”Jaja! Ge dig!” säger jag irriterat. ”Jag tror nog hon bara var artig som pratade med mig. Dessutom gjorde jag bort mig totalt. Jag brände inte bara skeppen, jag högg och grävde ner flottvirket, dödade brevduvorna och skar sönder alla korkar till flaskorna så det inte skulle kunna bli någon flaskpost också.” suckar jag fram.

”Vafan, var får du alla ord ifrån?” säger Erik och ser klentroget på mig.

”Tomtar på loftet!” svarar jag med ett skratt. ”De berättar vad jag ska säga.”

”Jag tror du har fel om bruden.” fortsätter Erik och vevar med underarmarna i luften.

”Det är dödare än Peder Huszars sociala liv!” säger jag och skakar på huvudet med ett sorgset leende. ”Men det är lika bra. Jag är inte alls säker på att jag faktiskt skulle vilja ha en tjej som är knäpp nog att vilja ha mig!” skrattar jag samtidigt som jag känner hur det mullrar till i magen. Nej! Den bruna dimman! Fan! Att jag aldrig lär mig! Fet mat och sedan röra på sig, det kommer säkrare än ett brev på posten. Och det gör det också. Rännsket som påstridigt pockar på uppmärksamhet. Jag tar mig för mellangärdet och kallsvett bryter ut i pannan. Det är inte SÅ långt hem, jag kan klara detta försöker jag intala mig. Jag stannar och trycker mot mellangärdet och spänner ihop skinkorna så mycket jag kan i ett försök att besegra det våta som påtryckt av gas försöker tränga fram. Fan ta min mage. Fan ta den!

”Nu tycker jag du har en negativ attityd.” svarar Erik med en nästan perfekt härmning av Silverfiskens tonfall och minspråk. ”Varför stannar du? Har du ont i magen?” säger han sedan med viss oro och stannar själv.

”Jaaa…” kvider jag fram och känner hur gasen bubblar upp i tarmsystemet igen, tillfälligt besegrad.

”Bäst vi skyndar oss då!” säger Erik, höjer på ett ögonbryn och tar täten mot minlägenhet, med mig på slängen efter.

- Nästa inlägg -

Kapitel 7 (forts 6).

- Första inlägget -

Achmed har naturligtvis inte en gyllene nyckel till ett rosamolnfluffigt land av välbetald lycka på arbetsplatsen. Han har inte heller en målad ASSA-nyckel till ett mindre kontor med en blomma och furuinredning. Inte ens en plastnyckel till ett hönsbursförråd i källaren, med trasig kontorsstol och knäckt spånplatteskiva som skrivbord har han, men det hindrar honom inte från att försöka.

"Men fan, hatar ni verkligen varje sekund? Finns det inga ljusa tillfällen eller roliga stunder?"

Jag tuggar ur och sväljer, ganska noga så jag inte ska få en så förbannad hicka innan jag svarar.

"Jo, men de år få och långt emellan. Och just nu känns det som om de mest är till för att det ska kännas så mycket värre när det blir normalt igen."

Achmed suckar och skakar på huvudet. "Det är vår och ni får bra mat i alla fall!" säger han till slut med eftertryck.

"Japp!" svara jag med ett flin och mular käften full av härliga pommes.

"Det är jobbigt att det har blivit vår." säger Erik eftertänksamt medan dressing rinner ner i handen på honom då han inte är snabb nog att få hamburgaren i horisontellt läge efter att ha plockat upp den. Han svär lågt medan Achmed höjer på ett ögonbryn och stryker sin truckermusche i väntan på fortsättningen.

"Ja, man får ju så mycket ångest över att man inte är glad då." säger Erik till slut och flinar brett.

"Ni är fan omöjliga!" säger Achmed och skrattar. Jag kan inte låta bli att falla in. Vem kunde ana att Erik hade en sådan talang inom den mörka humorn?

Achmed försvinner iväg medan jag och Erik under tystnad så när som på smaskanden och andra ljud som uppkommer vid brist på bordsskick fortsätter att inhalera våra hamburgermeal.

Jag saltar mina pommes lite mer och rapar när Achmed återvänder med generöst tilltagna mjukglassar i bägare, med chokladsås och chokladströssel och hela baletten.

"Här får ni årets första mjukglassar, va. Jag bjuder, så blir ni kanske lite glada i alla fall, suräpplen!" säger han och flinar, för att sedan försvinna iväg igen, innan vi knappt hunnit stamma fram ett tack. Det söta smakar ljuvligt efter det salta. Det är en smak av sommar, lättklädda fruntimmer, ljusa nätter och sorglöshet. Drömmandet tar slut med den sista halvsmälta skeden av glass- och chokladsåsblandning, men den var fin så länge den varade.

- Nästa inlägg -

Kapitel 7 (forts 5).

- Första inlägget -

Jag och n00by klär på oss våra fortfarande fuktiga ytterkläder och kliver ut raskt ut från Contactcentret. Sällan förr har den regniga luften doftat så rent, så fritt.

”Fan.” säger n00by och hackar lite med skosulan i den våta asfalten.

”Kom igen Erik, jag har lite sprit kvar från i lördags som Peter inte har hämtat. Tjugofyratimmarsregeln, du vet. Nu när vi är så sjuka behöver vi fan lite sprit och snacks och snacka lite skit.” säger jag och ger honom en klapp på skuldran som får honom att vingla till då han bara stödjer sig på ett ben.

Jag kan se honom lysa upp lite, lite grand.

”Ja, det låter bra. Jag har några Norrlands Guld hemma och lite virke…” så får han ett alldeles konfunderat uttryck i ansiktet. ”Vänta lite! Du kallade mig Erik!”

”Ja.” säger jag och rycker på axlarna och börjar gå.

”Du har ju alltid sagt n00by innan!” flåsar han fram medan han försöker komma ikapp.

”Ja, men nu är du ingen n00b längre, inte efter det som hände idag…”

Erik är tyst en lång stund medan vi går mot hans bostad för att hämta öl och groggvirke.

”Jag har varit rätt naiv om vad vi jobbar på för slags ställe, va?” säger han slutligen, ganska tyst.

”Ja.” svarar jag enkelt. ”Det var vi alla i början.”

”Man är fan kokt i bajs på riktigt vad man än gör på det där stället!” säger Erik och vevar med armarna igen, en gest som nu börjar bli hans egen, precis som mitt resignerade suckande och Peters rullande med ögonen.

”Det är väl halva tanken egentligen. Tänkt dig om folk faktiskt stannade kvar. De skulle bli revolution. Eller i alla fall skapas ett skarpt lokalt fackförbund som skulle ge Silverfisken på tafsen.”

”Silverfisken?” säger Erik undrande.

”Ja, Peder Huszar, personalchefen. Han som ser ut och beter sig som en hal, kall fisk. Vi kallar honom silverfisken eftersom han verkar trivas där det är mörk, fuktigt och lite ruttet.”

”Hahahah!” Erik flinar till lite mitt i eländet. ”Silverfisken. Djävligt träffande, det ska jag komma ihåg.”

Sedan tystnar vi och fortsätter att gå tills vi kommer fram till Eriks bostad, en minimal etta på andra våningen i ett gammalt hyreshus. Jag har inte varit här innan. Det är rent, välstädat och med begagnade men fräscha möbler som matchar och är möblerade på ett optimalt sätt, så Erik får plats med TV, matbord, säng, en tvåsittsoffa, skrivbord med dator och ett stort antal enorma krukväxter.

”Ursäkta analfascismen.” säger han urskuldande om de prunkande växterna och den minutiöst välhållna ordningen medan han packar ner några Norrlands Guld och en enochenhalv-liters cocacolaflaska i en tygkasse.

”Det är snyggt. Fan, du måste kunna stressa av bra här.”

”Nej, tyvärr inte. Jag klarar inte av att sitta still en sekund om det finns minsta lilla skit.” svarar han. ”Jag är för stressad. Innan, när jag pluggade, var blommorna väl snygga, men jag kunde lämna disk i en vecka och tvätt på golvet, men inte nu…”

”Fördjävligt svarar jag när vi går ut och Erik noga låser dörren. ”Ska vi käka lunch hos Achmed?”

”Visst, det ligger ju på vägen.” svarar Erik och rycker på axlarna.

När vi kliver in hos Achmed luktar det som vanligt vitlök, friterat och dressing. Var fan FÅR han vitlöksdoften ifrån. Vi beställer varsitt alldeles för stort hamburgermål med härligt flottblänkande pommes som bara Achmed kan göra dem, krispiga och gyllenbruna.

”Smaklig måltid, Svenne!” säger Achmed, för dagen iförd truckermustasch. ”Hur är det annars då?” säger han och dröjer sig kvar. Det är inte så mycket kunder nu så här innan lunchrusningen. En stunds tystnad härskar, bara bruten av ett lugnt susande från fläkten ovanför stekbordet.

”Inte så djävla bra.” svara jag till slut och suckar djupt och sätter tänderna i min burgare.

”Jobbet igen, va? Fan Svenne, man måste vara stolt över det man gör, oavsett vad man gör eller var man är. Göra sitt bästa, va?”

Erik skakar på huvudet och svarar istället för mig då jag har munnen full av kött och bröd.

”Men hur ska man kunna vara stolt om man hatar varje sekund? Om man hatar sig själv nästan lika mycket som man hatar jobbet? När det är en kamp för att orka ta sig till jobbet varje morgon?” han ser uppriktigt frågande ut, som om han hoppas Achmed ska ha några svar att ge, råd och en magisk nyckel till ett lyckligt jobbland.

- Nästa inlägg -

Kapitel 7 (forts 4).

- Första inlägget -

"Hej." svara n00by med släpig, entonig röst och stirrar förbi mig.

"Vad hände?" jag går fram till n00by och ställer mig framför honom.

"Jag gick efter Sune. Han gick in på Peder Huszars kontor, du vet det på hörnet med fönster och besöksstolarna man sjunker ner så mycket i så man sitter i underläge hur stor man än är..." säger n00by och skakar på huvudet.

"Ja, det är ju personalchefen. Han har nog valt ut de stolarna själv så han kan känna sig stor när han löneförhandlar." säger jag.

"Precis." svarar n00by. "Jag försökte vara saklig... Jag sa till Huszar att jag ville byta några ord med honom och Sune i en arbetsrelaterad fråga. De skickade iväg Bengt. I alla fall, jag sa att jag inte trodde att Bengt skulle ha något förtroende eftersom han inte riktigt sköter jobbet..." n00by suckar och ser helt förstörd ut.
"Vad sa de då?"

"Sune såg besvärad ut, men Huszar sa något i stil med att ledningen minsann hade ett helikopterperspektiv jag inte hade, och att jag skulle lämna ledningens jobb åt dem och sköta mitt eget efter bästa förmåga, så skulle allt fungera så mycket smidigare." n00by hostar lite och sjunker ihop lite till. Han ser ut som ett mossigt halvt vindfälle i sin gröna skjorta, som vid det här laget förlorat sin nystrykna lyter. Utan tvekan har n00by vevat med armarna ordentligt idag. "Han var väldigt nedlåtande, tyckte jag, så jag blev lite arg."

"Ajdå." säger jag med eftertryck. "Du sa saker man inte får säga."

"Jo." svara n00by och sluter ögonen som för att samla lite styrka och blockera ut var han befinner sig innan han slår upp dem igen och fortsätter. "Jag berättade hur det var. Vad Bengt gör på helgerna när ingen ledning finns här, hur han svarar, sätter kunden på hold och lägger på efter tolv sekunder så det registreras som ett samtal. hur han säger till alla att det är driftstörningar, hur han tittar på filmer på arbetstid... Jag var arg, det bara flög ur mig."

"De blev inte direkt glada kan jag tänka?" säger jag och skakar på huvudet.

"NEJ!" utropar n00by. "Huszar blev kall som den djävla fisk han här och stirrade på mig med sina utstående djävla grodögon och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, min negativa attityd var helt fel för det företag jag valt att arbeta på. Som om man någonsin hade valt att jobba här om man hade några alternativ!" n00by har nu blivit upprörd igen, han är röd om kinderna och vevar med armarna. "Han sa att jag borde tänka över min attityd ordentligt, för det här är ett företag med högt i tak där man inte slänger småsinta anklagelser runt sig. Sedan sa han att hans rekommendation till mig om jag ville ha en framtid inom företaget är att se till att ha en positiv attityd och inte vara så bakåtsträvande och förändringsovillig! Mig! Jag som alltid varit tjänstvillig, jag som alltid kommit i tid, jag som aldrig varit sjuk!" Jag är tvungen att torka bort lite saliv n00by spottar på mig när han upprört utstöter sina citat mot slutet.

"Fyfan." säger jag bara. Jag vet hur det är. Nu är han ute i kylan, har fått den omedelbara bestraffningen och kommer få den framtida.

Just då kommer Lill-Mussolini runt hörnet och får syn på oss.

"Vad är det här för djävla slöande? Varför är ni inte inloggade? Det är kö!" ryter han med ilsken blick. Förmodligen har han skickat ett dussin arga meddelanden till mig och gått på jakt när han inte fick några svar.

"Håll käft." säger n00by tillbaka och viftar avfärdande mot honom. Djävlar vilken timing Lill-Mussolini hade där, precis när n00by bryr sig absolut minst om allting vad företaget är och innebär, då kommer han och ska hävda sig och bevisa att han är något, trots att han är så kort.

"VAD SA DU?!" ryter han, högröd i ansiktet och med ögonen stående ut ur sina hålor.

"Att du ska hålla käft." svarar n00by igen. "Jag mår inte bra. Jag tror jag går hem."

Jag känner adrenalinet pumpa tillsammans med ångesten genom mitt blodsystem. Hjärtat klappar och blodet rusar.

"Jag med." piper jag slutligen fram.

"Så kan ni inte göra!" utropar Lill-Mussolini upprört.

"Jo." svarar n00by lakoniskt. Sedan, som på en given signal, tränger vi oss förbi honom genom korridoren och går mot kapprummet medan han står och låter käkarna mala och andas högljutt, oförmögen att svara något.

- Nästa inlägg -

Kapitel 7 (forts 3).

- Första inlägget -

Dagens första samtal är en rabiat skåning med så bred dialekt att han knappt går att förstå. Antingen är han från en inavlad håla där de inte haft kontakt med omvärlden på ett tag, eller så är han själv inavlad och har talfel. Efter ett tag på Contactcentret brukar man lära sig att förstå de mest underliga dialekter, alltifrån kriminell söderstockholmska, förbi pitebondska som går i extra sakta slow motion, genom riktigt världsfrånvänd jamtska, ner till kallt slirande gnällbältessmåländska och gapande lavinartad göteborgska. Men skånskan är alltid värst. Och den här karlen är fanimig det värsta jag hört. Han gormar, svär och skriker om vartannat och jag får inte en syl i vädret. Något om en räkning, tror jag. Och namnet ”Peautrieuck”

Patrik är Bengts favoritpseudonym. Killen är i alla fall smart att aldrig uppge sitt eget namn när han blåljuger kunder rakt upp i ansiktet. Efter ett par minuters skrikande lyckas jag få ur kunden ett personnummer i alla fall. Jag sätter kunden på ”hold” och lyssnar på hans tunga flåsande medan inte kan höra mitt lågmälda svärande. Det finns naturligtvis ingenting noterat på kunden. Jag begraver huvudet i händerna och sliter förtvivlat i min rufsiga lugg med fingrarna. Jag mår alldeles för dåligt för det här och jag mådde dåligt redan innan.

Med en djup suck kopplar jag mig röd på ”ärendehantering” så jag inte kan få några samtal och ”råkar” klicka på lägg-på-knappen istället för ”hold”-knappen. Jag noterar ner i kundens ärende att han pratat med Patrik, att Patrik lovat något och att jag satte kunden på hold och försökte få tag i Patrik, men inte lyckades. Samt att när jag kom tillbaka hade samtalet brutits, kanske la kunden på i frustration över att behöva vänta? Vattentätt. Jag brukar inte råka ut för att ”samtalet bröts” men en del av mina kollegor har mystiskt hög frekvens av tekniska problem och samtalsbrott. Kunder som skriker och djävlas orkar man inte med i längden, då händer sådant, tänker jag lakoniskt för mig själv och går grön för att ta nästa samtal.

”TeleNet24, det är Mats.” svarar jag entonigt två oktaver över mitt naturliga tonfall och utan att andas eller ta pauser.

”Hej, jag har fått en räkning av er på trettio kronor…” Nej. Inte det. TeleNet24 säljer ”fin-fin fritid”-abonnemang där man ringer gratis till en hel massa andra idioter. En del av avtalet är en fast avgift på femton kronor i månaden. Om man går över till ett annat förval utan att säga upp avtalet hos TeleNet24 fortsätter räkningarna på femton kronor, eller om man har faktura varannan månad, trettio kronor, att komma som, tja, brev på posten. Helt lagtligt, eftrsom det står i avtalet, men inte särskilt etiskt eftersom förvalet inte ska ha extra avgifter som måste sägas upp. Kunden blir uppringd av Telesnor, Felia eller Stele2 eller någon annan efterbliven telekomoperatörs inhyrda säljare som garanterar att de tar hand om allting bara kunden säger ja i telefonen. Sedan fortsätter TeleNet24s räkningar att komma, med stor harm och många upprörda känslor som ska tas ut på oss telefonluder som följd.

”Aha.” avbryter jag henne. Det låter som en tant på kanske fyrtio år. De som kan vara absolut segast och djävligast. ”Har du haft förval hos TeleNet24?”

Hon är lite ur balas när jag avbryter och går på offensiv.

”Ja, men vi har bytt för några månader sedan…”

Med rutin fortsätter jag att avbryta henne, tar kundnummer och får fram hennes detaljer.

”Det funkar så här, man måste säga upp avtalet till oss också…” säger jag och biter mig i läppen, hårt. Nu kommer stormen.

”Jaha, det visste jag inte. Kan jag göra det nu?” säger hon med ångerköpthet i rösten. Vafan?

”Javisst, jag kan stänge nu direkt om du vill.” svarar jag pressat.

”Tack så mycket!” säger hon med lättnad. ”Då betalar jag räkningen då så är det klart.”

Jag håller på att trilla av stolen. Inte nog med att hon varit lydig och låtit mig avbryta och styra hela samtalet, hon är också trevlig och helt resonlig.

”Nej, det ska du inte behöva, jag stänger och tar bort räkningen.” säger jag och känner mig storsint över den makt jag har. Jag kan efterskänka hundra kronor per räkning. De som sitter fullt på faktura kan efterskänka hela tvåhundra, men bara för att TeleNet24s personal blev dränkta i ärenden när de försökte kontrollera allt själva.

”Åh, tack så mycket, vilken service!” säger människan vänligt. ”Adjö då.” så lägger hon på.

Jag sätter mig på ärendehantering och ler lite, för första gången idag. Jag plockar bort räkningen, stänger kontot och skriver en lång och utförlig ärendelogg i det långsamma systemet. På så vid behöver jag inte koppla in mig igen. Jag får ett ”Vad tar sådan tid?!1” från samtalsövervakningen, svarar att jag ärendehanterar och sätter mig sedan på tekniska problem och går på dass. Det går alltid att skita lite sur vätska till.

När benen domnat bort och den gamla tidingen läst för andra gången kliver jag upp, tvättar händerna och stiger ut från toan. En skugga står lutad mot väggen intill toan, en skugga med tydliga drag av n00by.

”Hej n00by!” säger jag och vinkar. Han vänder blicken mot mig och av någon anledning går en svettkall rysning genom min överkropp.

- Nästa inlägg -

Kapitel 7 (forts 2).

- Första inlägget -

Jag och n00by kränger under tystnad av oss våra ytterkläder och hänger dem bland de andra i det svårt överfyllda och av surt tyg stinkande kapprummet på Contactcentret. Det ser ut som väggen fått en mörk och våt mustasch av jackor och rockar.

När vi är på väg in i supportsalen möter vi Sune Cawe som har Bengt strax bakom sig. Sune är chef, så Bengt går två steg bakom. Bengt är en lång, mager och nervös nittonåring helt utan pondus, respekt eller ryggrad. Han har tunna läppar som han konstant slickar sig om i ett slags nervöst försök att ta mod till sig innan han säger något. Han har en smutsblond kalufs och små båglösa glasögon och en stor näsa som dominerar hans anletsdrag. Skinnet verkar liksom utspänt över näsa och kindben, som om det inte var dimensionerat för dessa drag i hans annars magra ansikte. Bengt är bland de mest avskydda på Contactcentret, mest för att han ljuger för kunder på industriell skala och låter andra ta skiten för det när kunderna ringer tillbaka och är flyförbannade över allt han lovat när ingenting hänt. Att ledningen ständigt ger honom belöningar och framhåller honom som ett gott exempel alla borde följa eftersom han tar så mycket samtal gör inte saken bättre heller.

”Ah!” hör jag Sune säga. Fan också! Jag försökte passera dem och stirra i backen. Om man går fort och undviker ögonkontakt kan man ibland komma undan, men uppenbarligen inte denna gång.

”Här har ni er nya teamleader!” säger Sune med ett brett leende och sträcker lite på sig för att komma åt att klappa Bengt på axeln i en extremt fejkad familjär gest.

Jag håller på att smälla av. Herregud. Bengt, teamleader?

”Jaha… Mmm…” mumlar jag och tränger mig förbi i korridoren. Ett snabbt ögonkast mot Sune berättar att han är lite förvånad över min brist på entusiasm. Med n00by i släptåg tränger jag djupare in i Contactcentret, flyr från Sune och ledningens nya idiotdocka.

”Herregud!” hör jag n00by kvida bakom mig.

”Vadå, är du förvånad?” säger jag med viss resignation.

”Han är ju yngre än jag!” utbrister n00by.

”Kraven för att bli befodrad på det här stället inkluderar inte en ålder att kunna gå på systemet och köpa sin egen bärs.” svarar jag och sätter mig tungt i en av de usla kontorsstolarna vid ett ledigt skrivbord och slår på datorn. Stolen knarrar protesterande under min tyngd och hur jag slänger mig den.

”Men… Han missköter ju jobbet! Han kommer på morgonen och slår igång fjärrskrivbordet och drar igång filmer på sin hemdator, lutar sig bakåt och säger till varje kund att det är driftstörningar i deras område just nu och att de ska försöka igen senare!” n00by är röd i ansiktet och vevar med sina armar så att den vackert strukna mossgröna skjortan skrynklar sig. Jag tror faktiskt inte att jag sett honom så upprörd förut.

”Tja… Svenne har varit sjukskriven länge och Andersson har skött allt riktigt teamleaderjobb. Men de kan inte befordra honom, eller mig eller Peter eller någon annan som varit här länge.”

”Varför i hela friden inte?!” utropar n00by förtvivlat.

”Därför att vi har en negativ attityd och är ute i kylan. Vi ger dessutom riktig support ibland, så vi tar inte alls lika många samtal. Sådant kan man inte premiera. Att Bengt inte har pondus, respekt, egen vilja eller någon egentlig tankeförmåga rör inte dem. De hoppas han ska få alla att ta lika många samtal som han tar.” svarar jag lakoniskt och stirrar på windows-startup-skärmen.

”De kan ju inte veta hur han är, det måste ha blivit något fel!” fortsätter n00by.

”De vill ha en lydig ja-sägare som jag skyffla skit nedåt och inte komma med något uppåt, och det har de fått.” säger jag med ett ironiskt flin. ”Du måste förstå att det här företaget är som ett gäng apor i ett träd. En apa som tittar ner ser bara leende ansikten. En apa som tittar uppåt ser bara en massa arslen. Ledningen vill INTE att något rubbar deras världsbild, de tycker om att titta ned och se leende ansikten.”

Jag höjer blicken från min loginruta och ser n00by stå sammanbiten och koncentrerad som aldrig förr.

”Jag ska gå och prata med Sune, så här kan vi inte ha det!” säger han till slut och stegar bort mot ledningskorridoren med bestämda steg.

”Nej, n00by! De vill inte… Kom tillbaka!” skriker jag futilt efter honom. Fan. Låt honom sabba för sig själv då, djävla idiot. Jag sjunker ner lite mer i stolen och kopplar in mig på telefonisystemet. Han är snart tillbaka.

- Nästa inlägg -

Kapitel 7 (forts 1).

- Första inlägget -

Det är klart som fan det ska regna nu igen. Jag tror att om nördkollektivet fick veta att i Sverige, i min landsända, så finns det inte en chans att få sol på skärmen, eftersom solen aldrig någonsin lyser här, då skulle de vallfärda hit i stora skaror. I och för sig, enda jobben för nördar här är på Contactcentret, så det utjämnar säkert det hela.

Jag går och ångrar att jag inte stannade hemma ändå. Regnet, blåsten och den sura svettigheten i mina otvättade kläder får mig att känna mig extra miserabel. Jag känner mig som mitt tarmsystem brukar efter en extrastor med plusmeny hos Achmed, bara att hela livet är det där flottet som ska tvingas ner och bli till gaser, sur rännskit och och en myckenhet ojande över magproblem. Det är fuktigt ute, men inte så kallt. Jag kanske har lite, lite feber ändå? Jag svettas i alla fall som en gris och jag kan känna hur min hud liksom vill dra sig undan från mina sura och otrevliga, svettfuktiga kläder. Jag snörvlar och gör ett nytt uselt försök att tycka synd om mig själv istället för att ha dåligt samvete över min patetiskhet. Det misslyckas, förstås, precis som allt annat i mitt liv. Jag hackar vidare med sulorna i asfalten, orkar inte riktigt lyfta fötterna så högt som skulle behövas och drar fötterna efter mig. Jag vill verkligen inte till jobbet.

”God morgon, Mats.” hör jag en röst bakom mig. Jag stannar och vänder mig om. Det är n00by, iklädd en gammal ylleduffel och fuskkaschmirhalsduk. Han är på väg till jobbet han med.

”Ingenting gott med den…” mumlar jag som svar. ”Morrn n00by.” säger jag slutligen.

”Ingenting gott? Det är ju vår, snön är borta, gruset också!” säger n00by och försöker le. Jag kan dock se att hans ord är mer för egen konsumtion än för min skull. Han är inte direkt glad heller.

”Det är jobbit att det blir vår.” svarar jag. ”Man får så mycket ångest över att man inte är glad. Kvinnfolket klär av sig och påminner en om ens sexuella frustration. Det fina folket tar fram sina motorcyklar och sportbilar för att riktigt gnugga in mitt misslyckande i ansiktet på mig när de glider runt i solglasögon och tändkrämsreklamleenden.” jag vänder blicken mot den blygrå himlen som gör sitt bästa för att pissa på mig för att liksom understryka alltihop Jag tar av mig glasögonen, de är alldeles nersolkade av vatten och går knappt att se igenom. Inte för att det blir bättre utan, med min mullvadssyn, men ändå. ”Skönt att det reganr i alla fall, så man slipper dem.”

Jag kan höra hur n00by drar efter andan i ett försök att replikera. Så andas han ut i en suck och hans axlar sjunker ännu lite till.

”Är du någonsin glad, Mats?” frågar han till slut, när vi tillsammans börjat gå mot Contactcentret igen.

”Jag kan inte minnas sist jag var det. Mätt och full, ja. Men glad? Kan du minnas?” svarar jag och gnider min haka medan jag tänker. Fjunen har blivit lite långa, snart dags att raka sig igen.

”Nej… När du nämner det…” säger n00by och avslutar inte meningen. Vi är nu framme vid porten och drar upp den.

”Hur hamnade vi här?” säger han till slut medan jag flåsar uppför trappan med honom strax framför.

”Vem vet? Vill man ens veta?” svarar jag. ”Det viktiga är ju hur fan man tar sig härifrån.” säger jag och hör min röst skära sig i ren förtvivlan på sista stavelsen medan jag drar passerkortet och drar upp den gråmålade dörren och möts av den vanliga kakofonin av pressade röster, ringsignaler och spring. Jag har anlänt till Contactcentret igen.

- Nästa inlägg -