Kapitel 19 - Slutet

- Första inlägget -

Det har börjat dyka upp mer folk för att kontra den enorma mängden samtal som InStrömkunderna står för. Det börjar skämtas i hörnen om att Contactcentret skrapat botten i stans tunna av artonåriga idioter med i alla fall förmågan att skilja en mus från en tung tysk stridsvagn anno nittonhundrafyrtiotre. Jag får ta emot en strid ström av nervösa ungdomar med flackande blick med frågor om det verkligen får vara så här, eller så där? För det mesta kan jag bara skaka på huvudet och informera om att timanställda inte har några som helst rättigheter och att, även om jag inte använder just de orden, facket skiter fullständigt i det. Jag har precis berättat för Trendluder Tre att jo, företaget har rätt att ta bort hans timmar som redan är schemalagda om de vill ha bort honom och sett honom svärandes försvinna från backofficesalen, högt och tydligt klagande att facket är värdelöst, det kan ju inte hjälpa till med det minsta, och att han minsann ska gå ur, när Torped-Olga kommer instormande med Sune på halvt ovilligt släp.

”Håller ni på och loggar spammail?” säger Sune och låter en kisande blick svepa över salen.

”Eh, ja?” svarar jag eftersom Andersson är borta med Fisk-Peder och utvärderar potentiella nyanställda. Någon måste ju se till så att de i alla fall kan skilja en dator från en TV.

”Det kan ni ju inte göra!” ylar Torped-Olga och jag blinkar till av förvåning.

”Det var du som sa att vi skulle logga alla mail vi hanterade…” säger jag tveksamt och känner hur jag vill krypa ur skinnet.

”Alla riktiga mail, ja!” svarar Torped-Olga ilsket och får mitt adrenalin att rusa, fly eller kämpa!

”Du sa ju specifikt att vi skulle logga dem, eftersom vi hanterat dem när jag frågade om spammen!” säger jag tillbaka, aningen skarpare än jag tänkt mig, men det är ännu svårare att vara neutral och sansad ansikte mot ansikte.

”Det har jag aldrig sagt!” ylar Olga förorättat. Djävla papperspåse. Mycket luft, lite innehåll, tänker jag för mig själv. ”Antingen ljuger du oss rakt upp i ansiktet eller så har du grovt, på gränsen till efterblivet missuppfattat dina instruktioner!” säger hon högt och viftar med ett pekfinger i mitt ansikte.

”Djävla skrikande.” hörs det från Peter. ”Så djävla farligt är det väl ändå inte, vi slutar med det.” säger han och rycker på axlarna. Det är väl ett försök att desarmera situationen, men Torped-Olga är ute efter någon att skylla sin egen inkompetens på, och då ska man inte sticka upp. Sune ser mest och ser besvärad och olycklig ut. Han har väl blivit medryckt som vittne.

”Du ska inte lägga dig i det här!” säger Torped-Olga ilsket, argare igen. Hon tystnar i ren chock när Peters svar blir ett väl spänt och utsträckt långfinger. Det dröjer ett par andetag innan hon återfår fattningen.

”Med den attityden har du ingen framtid på det här företaget!” fräser Olga. Peter ler bara mjukt, reser sig, sticker ett hopvikt papper i hennes hand, ett papper hon tar i ren förvåning.

”Jag tänker mig inte någon framtid här heller.” säger han och skakar hand med en Sune som inte tycks förstå någonting, tar sin jacka och tar på sig den. ”Ja, tack för den här tiden.” säger han med ett riktigt brett leende. ”Jag ser fram mot ett anställningsbetyg postat till min hemadress och slutlönen. Jag hör av mig!” säger han slutligen, med det sista riktat mot mig och Erik som bara sitter gapande och stirrar på honom. Vad i helvete händer?

Så är han borta.

”Så kan han inte göra!!” säger Torped-Olga ännu mer ilsken när hon faktiskt vikt upp papperet och fattat vad som står på det. ”Jag måste prata med Peder!” får hon ur sig efter att ha stått ilsk och villrådig en stund, och stilettklackarna klapprar mot golvet när hon med gungande hängbyst springer iväg mot chefskorridoren. Sune står villrådig kvar en kort stund, kliar sig sedan ni nacken och nickar mot oss.

”Fortsätt jobba ni. Vi tar tag i det här…” säger han och försvinner iväg som en hund med svansen mellan benen.

”Vad hände just?” säger jag förvirrat.

”Vafan!” säger Erik olyckligt. ”Han kommer inte tillbaka. FAAAN! Vad ska Torped-Olga-helvetet hålla på så för?” han skakar på huvudet och viftar med en knuten näve åt chefskorridorens generella håll. ”Varför kan du inte fixa sådant Mats, varför kan inte facket göra något åt stendumma puckade hallonhjärnor till chefer?”

”Det är inte fackets roll.” säger jag lågt där jag har sjunkit ner i stolen. Ångesten härjar i mitt inre. Peter är borta.

”Inte?” säger Erik misslynt.

”Nej.”

”Vad ÄR fackets djävla roll då?” undrar han irriterat och jag kan höra de underliggande åsikten att facket måste vara rätt värdlöst.

”Minns du diskussionen om bra och dåliga företag vi hade?” säger jag trött.

”Ja, du sa att alla företag vill våldta ens arsel, skillnaden mellan de bra och dåliga var dans, middag och så.” svarar Erik aningen tveksamt efter att ha tänkt efter en stund.

”Ja, precis. Fackets roll är inte att se till att företaget inte våldtar din sjärt, fackets roll är att se till att företaget använder kondom och glidmedel.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 18 (forts 6).

- Första inlägget -

Jag åker hem och fixar lite mat innan jag beger mig till Contactcentret igen. Det är skönt att kunna komma hem på lunchen. Jag skulle kunna lära mig att leva med sådana arbetsförhållanden. Efter en rejäl måltid bestående av spaghetti och snabbtinad köttfärssås jag hittat längst inne i frysen är det dags att ta sig tillbaka till jobbet. Jag tar bussen eftersom min biljett fortfarande gäller.

När jag senare mascherar in i backofficesalen är den tom. Vad nu då? Jag slår mig ner och loggar in på datorn. Medan den står och tuggar mina inställningar dyker Bensin-Micke upp med trucker-kepsen på sniskan som vanligt. Han står där i dörröppningen och låter käkarna mala runt ett tuggummi ett tag medan jag försöker ignorera honom.

”Uhm…” säger han till slut och jag tittar upp från skärmen.

”Ville du något?” säger jag efter att ha stirrat på honom en kort stund. Om de har frågor brukar de få ur sig dem rätt kvickt.

”Jo… Jag hörde att du typ är fackpampen på bygget nu.” säger han och ler lite osäkert, alltmedan käkarna fortsätter att mala. Vafanken, är han RÄDD för mig, eller vad är det frågan om?

”Jo, jag blev vald till ordförande lite hipp som happ, så skyldig som anklagad är jag rädd.” säger jag och försöker le avväpnande.

”Vad bra!” säger han, synbart lättad. ”Vi timmisar har lite problem med schemat.”

”Jaså? Vad för problem?”

”Ja, de schemalägger oss sex timmar i sträck utan lunch, tretton till nitton.”

”Va?” säger jag klentroget.

”Kolla på schemat på intranätet om du inte tror mig. De skickade ut mail om det igår.” när han nämner det minns jag att jag skummade över något i den dagliga mailskörden på omkring sjuttio meddelanden om det.

”Jag ska kolla vad kollektivavtalet säger, men jag tror inte man får göra så.” säger jag tveksamt. ”Jag kollar och hör av mig.” säger jag med ett blekt leende och viftar med min utskrift av avtalet.

”Fan vad bra!” säger han entusiastiskt. ”Hur bra som helst att det finns någon som gör något åt sådant här!” fortsätter han, nickar och försvinner iväg till sin telefon igen. Strax bakom honom kommer Erik, Peter och Andersson med jackor på.

”Tjena.” säger jag. ”Var har ni varit?”

”Vi tog en antipaltkomapromenad efter lunchen.” svarar Andersson. ”Och så tog vi en mjukglass nere i parken, de har öppnat kiosken för sommarsäsongen nu.”

”Andersson använde sina chefsuperkrafter till att kompensera oss för helgjobbet förut genom att ge oss en extra timmes lunch. Det sa bara ecketi-puing, schwing och bam!” säger Erik och vevar runt på lemmar i en livlig illustration av vad han nyss beskrivit.

”Hur var fackutbildningen?” säger Peter när han slår sig ned.

”Rätt så bra, en bra föreläsning och lite utbildning hur saker och ting funkar…” säger jag med näsan i mitt kompendium. Det är rätt bra organiserat, det här kollektivavtalet och snart hittar jag det jag söker. Jodå, om ett arbetspass är fem timmar eller längre ska det beredas möjlighet till rast, inte paus. Rast innebär minst en halvtimme ledigt under vilket man kan lämna företagets lokaler. Det ser ju solklart ut.

”Jag måste prata med samtalsövervakningen om schemat.” säger jag aningen pressat. Jag ser inte fram emot det här.

”Okej, lycka till!” säger Andersson och ger mig en uppmuntrande vink när jag med kompendiet i handen kliver iväg bort mot glasburen. Jag vet att rykten går fortare än radiosignaler på det här bygget, men jag tycker ändå att det är ovanligt många som stirrar på mig när jag med spelat självförtroende kliver fram till samtalsövervakningen och knackar på den öppna dörrens sida för att påkalla uppmärksamhet. Naturligtvis ignorerar de mig i en halvminut innan Lill-Mussolini till slut erkänner min närvaro med en blick.

”Ja?” säger han med viss irritation i rösten.

”Det gäller schemat.” säger jag och viftar lite halvlamt med mitt kompendium.

”Jaha, behöver du byta ett pass?” säger han klentroget.

”Nej, det gäller timmisarnas nya pass.”

”Det har knappast du med att göra.” snäser han av mig och vänder sig mot sin skärm igen för att markera att samtalet är över och jag kan känna hur mitt konflikträdda kräk till jag vill vända om och gå, fly så fort som möjligt, men jag ska fanimig inte göra det. Bensin-Micke och de andra timmisarna litar på mig.

”Jo, jag är fackombud nu, och då har jag med det att göra.” envisas jag och känner hur farligt nära rösten är att inte bära.

”Fackpack eller inte fackpack, det är jag som sätter schemat.” säger Lill-Mussolini, fortfarande med blicken fäst på sin skärm.

”Ja, du sätter schemat.” ’arbetsgivaren leder och fördelar arbetet’ tänker jag innan jag fortsätter. ”Men schemat måste följa kollektivavtalet och det säger att man inte får ha mer än fem timmars pass utan rast…”

”Det där får du ta med Peder, det är inte min sak..” säger han avfärdande och viftar nedlåtande med en handlov åt mitt håll. När jag inte gör en min av att faktiskt gå vänder han sig till mig och fräser. ”Vi har jobb att göra här!”

Jag inser att jag inte kommer att komma längre här och går istället till chefskorridoren och knackar på hos Fisk-Peder. Han säger sig naturligtvis inte känna till just den regeln i kollektivavtalet och vill ha min kopia att bläddra i. Ett tag försöker han med att vi måste vara flexibla för hela företagets bästa, men jag står på mig trots att adrenalinet rusar när han menar att det minsann gick mycket bättre att samarbeta med min företrädare och att det är synd att jag ska vara så ’omöjlig’. När han inser att han inte kan köra över mig som han vill lovar han att prata med Lill-Mussolini och se till att något ordnas, för Contactcentret är ju ett företag där kollektivavtalet följs av arbetsgivarsidan. Jag nickar, tackar och går därifrån med darrande ben och en t-shirt som klibbar mot ryggen av kallsvett. Fy fan vad konflikträdd jag är. Det här kan aldrig hålla i längden, tänker jag olyckligt och undrar om mycket Fisk-Peder såg hur djävla rädd jag var, om jag stammade mycket eller om rösten skar sig. Fan också.

- Nästa inlägg -

Kapitel 18 (forts 5).

- Första inlägget -

Efter det är det fika och folkets hus kökspersonal, vilka verkar bestå av en lång, mager och nervös artonåring och den dominerande tjock sextioåring, rullar in kaffetermosar och ostfrallor på ett stålbord med gnisslande hjul. De andra småpratar medan de smuttar på kaffe och tuggar i sig fralla. Jag står mest i utkanten, snor åt mig en extra fralla och lyssnar. En tjej är skyddsombud på en av de större mataffärerna i stan, någon annan jobbar inom äldrevården. Jag lyssnar egentligen inte på vad de säger, istället mal tankarna på de fyra stressymptomen medan jag smular torra frallytbitar ner på min t-shirt. Generat borstar jag bort dem och mular sedan in det sista av frallan i mitt gap när Fack-Lisa kallar alla tillbaka till sina sittplatser.

När vi efter en del mummel, skrapande med stolar och halvviskade konversationer väl satt oss och tystnat så börjar hon tala. Hon går igenom kollektivavtalets bestämmelser, hur det funkar med lagar, kollektivavtal och lokala avtal. Att lagarna och kollektivavtalen bara är minsta gemensamma nämnare och att det vi framförhandlar lokalt gäller först och främst. Det är en hyfsad föreläsning som ger massor av bra information. Jag märker hur lite jag vet. Hon avslutar med att dela ut informationsfoldrar, kollektivavtalet, kontaktinformation och en folder med tips om hur man förhandlar lokalt. Samt en massa bjäfs som pennor, knappar, nyckelringar och liknande med fackets logga på. Hm, det påminner mig om jobbmässor under min studietid – ju mer bjäfs desto mindre faktiskt innehåll var det i företagets monter och desto mindre jobb hade de att faktiskt att erbjuda.

”Frågor?” säger till slut Fack-Lisa och nickar, uppenbarligen ganska nöjd med sig själv och sin föreläsning. En av de unga tjejerna räcker upp en hand och får en nick och ett ”Ja?” som svar.

”Jo, jag undrar…” säger hon och blicken flackar lite fram och tillbaka, hon känner sig antagligen uttittad. ”…jo, om timanställda.”

”Behovsanställda menar du?” svarar Fack-Lisa snabbt.

”Ja, vi har några sådana, och de får ingen sjukersättning, ingen semester och kan sparkas när som helst…”

”Behovsanställda har ju inte riktigt samma rättigheter som heltidsanställda…” börjar Fack-Lisa förklara, men avbryts av tjejen som tydligen tagit lite mod till sig.

”Ja, men de jobbar ju heltid. Borde de inte anställas som de andra då?”

”Eh, ja… I princip så borde man det ja. Men eftersom de är en så försvinnande liten minoritet har vi inte prioriterat att ta den striden…” svarar Fack-Lisa undvikande.

”De är inte någon försvinnande liten minoritet hos oss.” replikerar tjejen.

”Ja, vi håller på att diskutera hur vi ska förhålla oss till sådant centralt, så om ni ger er lite till tåls så… Fler frågor?” Det är uppenbart att hon är aningen besvärad av frågan och vill byta ämne.

”Hos oss är mer än hälften timanställda.” säger jag rakt ut och känner hur blickarna vänds mot mig. ”Fast det var inte det jag skulle fråga, jag undrar bara lite mer kring vad vi har för påtryckningsmedel.”

”Påtryckningsmedel? Hur menar du nu?” säger Fack-Lisa och vänder sig mot mig.

”Ja, alltså, vi ska ju förhandla och skit…” säfger jag och inser att ordvalet är aningen olyckligt. ”Men om arbetsgivarsidan inte vill göra några eftergifter, vad kan jag då hota med?”

”Vi ska inte hota i förhandlingar, vi ska sträva efter att komma överrens.” svarar hon och ser ut att vara aningen sliten i sina känslor dels glad över att slippa den tidigare frågan, dels irritation över denna nya fråga och att diskussionen inte riktigt går som hon vill.

”Jag menar inte att hota, bara vad man har för möjligheter om förhandlingarna kör fast.” envisas jag.

”Man ska gå in i förhandlingarna med avsikten att avsluta dem där och inte leta skäl att gå i strid.” svarar hon och jag känner att jag blir lite irriterad över bristen på svar. Så arg blir jag att jag faktiskt glömmer hela stressgrejen tillfälltigtvis.

”Ja, men jag är ensam styrelseledamot och kommer få sitta med två eller fler ur ledningen, om jag ska våga stå på mig behöver jag veta vad jag har i ryggen.” fortsätter jag att envisas.

”Det finns lite information i foldrarna om ett skyddsombuds rättigheter och om kallande till centrala förhandlingar… Men det tycker jag man ska ta om situationen uppstår, vi ska förhandla, samverka och komma överrens i första hand.” säger hon och där ger jag upp, stänger käften och beslutar mig för att ta reda på så mycket jag kan själv istället. När hon ser att jag knipt igen ler hon och ser ut över den lilla skaran i lokalen och slår ihop händerna. ”Fler frågor?”

”Ja, det här med att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, hur funkar det?” frågar någon. Jag lyssnar inte så mycket på svaret, som innehåller något om Saltsjöbaden 1938 , överenskommelser och att arbetsgivaren har rätt att utse chefer och tilldela arbetsuppgifter, men att facket har rätt att kommentera båda delarna. Efter det är tiden lokalen är hyrd tydligen slut och vi körs utan prut på porten.

- Nästa inlägg -

Mats Olsson

- Första inlägget -

Mats Olsson, callcenterhora, deprimerat och resignerat ärkesvin, institutionaliserad contactcenterargent. Eller som han själv skulle säga, "Vad spelar det för roll? Det är bara ord, de förändrar ingen verklighet."

Mats har utbildning och är ganska allmänbildad. Han är en tvättäkta nörd och egentligen en kille med gott hjärta, stor humor och en arbetsmoral som är alldeles för stark för hans eget bästa. Mats vill väl, han vill hjälpa kunderna, han vill lösa problemen, fixa det som är fel och organisera, ordna, rätta till. Att han inte får det är en av de största källorna till hans frustration.

Kapitel 18 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag är uppe rätt tidigt nästa dag. Utbildningen lockar, något nytt och spännande utan en massa idioter och deras dumpuckade frågor. Efter en stadig frukost bestående av spaghetti, broccoli, ost och currystekta kycklingbitar med mycket olivolja tar jag en av mina vanliga sessioner på dass, duschar och klär på mig. Grå chinoos, en svart tröja och en något nummer för stor grön skjorta som jag har öppen. Det blir riktigt bra, tycker jag. Jag ser seriöst ut, men inte politiker-slipsnisse-aktig ut. På med jacka och gubbkeps och ut till bussen.

Snart släpper bussen med ett pysande av mig vid folkets hus. Jaha, var stod det i mailet att det var nu, sal 221, har jag för mig? Jag börjar oroa mig lite för min totala brist på lokalsinne och konferensanläggningens labyrintliknande inre innan jag får syn på ett utskrivet A4 med texten ’Facklig grundkurs’ och en stor pil som pekar in i en korridor. Med hjälp av fler sådana lappar har jag snart hittat till en sal fylld av bord, stolar och en stor mängd småprylar med fackets logga på. Block, pennor, pins, foldrar och så vidare in absurdum. På whiteboarden mitt i rummet hälsas vi välkomna till en facklig grundkurs.

En liten klunga av folk står i ett hörn och pratar om något. Två medelålders kvinnor och tre unga.unga tjejer.

”Hej!” säger den ena tanten hurtfriskt så det skär i min trötta skalle när hon får syn på mig. Hon är lite halvfläskig, men låter inte det hindra henne att ha en tweedkjol med slits, en färgrann sidenblus med en fack-knapp fäst i hängpattehöjd. Hon har mörkt hår som är nästan helt järngrått, uppsatt i en knut i nacken och en del rynkor kring mun och ögon, men leendet verkar äkta och välkomnande, tycker jag när hon sträcker fram en hand.

”Elisabeth Johansson från facket, det är jag som kallat till grundkursen.” säger hon artigt. ”Är det du som är Mats Olsson från Contactcentret?”

”Ja, precis.” säger jag och fattar hennes utsträckta hand och skakar den.

”Kul att du kunde komma. Det har ju varit lite dåligt med engagemanget hos er tyvärr.” säger hon och guidar in mig i klungan av småpratande människor.

”Jo, tell me about it!” säger jag med ett fåraktigt flin. Efter en stund visar det sig att alla tjejerna är nyblivna skyddsombud, eller ’arbetsmiljöombud’ som Elisabeth vill ha det, ’eftersom vi lever i en modern tid nu’ och så vidare. Jag får inte riktigt samma genuina känsla av henne nu som innan. Nåja, den andra medelålders kvinnan är en före detta företagssköterska vid namn Anna, numera föreläsare, i en dräkt som påminner skrämmande mycket om konsultskans eftersom den som hennes ser proper, enkel och ödmjuk ut, på ett dyrt sätt. Hon hälsar hjärtligt och undrar om jag också ska vara arbetsmiljöombud.

”Eh, ja, jag är den enda i styrelsen, så jag får nog göra det också, antar jag.” säger jag med en axelryckning. Får man ens det? Jag har ingen aning. Jag inser att jag behöver den här grundkursen.

Snart börjar det dyka upp mer folk. Mest ungdomar med förvirrat utseende och blickar som osäkert jagar fram och tillbaka, men också en och annan gamling och två eller tre invandrare.

Elisabeth hälsar välkommen och presenterar schemat. Halvdagen börjar med en föreläsning av Anna om vikten av att kunna symptomen på stress och varningssignalerna innan man går in i väggen, sedan blir det fika. Efter det ska Elisabeth gå igenom grunderna i kollektivavtalet, fackligt arbete, medbestämmandelagen och svara på frågor. Jag har nu mentalt bytt namn på henne till Fack-Lisa. Efter det ändrar Anna scenen framför alla borden och börjar en av de absolut bästa föreläsningarna jag någonsin hört. Med humor, exempel som banktjänstemannen och småbarnsföräldern som fick så bråttom till jobbet och det viktiga mötet, det var ju mitt i karriären och körde så fort, det var bråttom och kom fram en kvart för tidigt och satt i bankens parkeringsgarage och undrade hur han hade kunnat komma så tidigt, tills han hör ’Pappa, det här är väl inte dagis!’ från baksätet. Publiken vrider sig i skratt, men det allvarliga budskapet går ändå fram. De fyra varningstecknen på stress är först den fysiska tröttheten. När man var fem år slog man upp ögonen och var totalpigg direkt, till föräldrarnas illa dolda missnöje, nu är man inte igång förrän efter två koppar kaffe och en lång dusch. Jag känner mig träffad. Sedan kommer den mentala tröttheten, när man öppnar kylskåpsdörren och står i ett par minuter och undrar varför man gjorde det och är tvungen att gå tillbaka till soffan för att komma ihåg det. Eller när man för allt i världen inte kan komma ihåg om man låst dörren, skickat mailet eller varit på toa. Jag grimaserar och inser att det stämmer in på mig också. Jag kommer inte ihåg om jag låste dörren i morse, eller om jag stängde av plattan efter att ha stekt frukostkycklingen. Eller något av bussresan till folkets hus! Aja, så farligt är det nog inte. Sedan berättar Anna om den tredje varningssignalen, social trötthet, när alla är idioter, oavsett hur artiga de är så är de idioter och deras idiotiska, fåniga, knäppa, puckade och värdelösa frågor kan inte annat än att störa arbetet. Långsamt sjunker det in att även denna varningssignal stämmer in till hundra procent på mig. Jag skruvar lite olustigt på mig när Anna berättar om någon som jobbat för hårt och alltid tog ut det över sin familj och sina vänner, för han kunde ju inte be idioterna på jobbet att dra åt helvete och hur de som förtjänar det minst, de som älskar oss, får ta mest när vi tyngs ner av stress, eftersom de inte kommer att lämna oss för det, vilket en kollega eller affärspartner skulle kunna tänkas göra. Jag harklar mig lite olustigt medan de andra skrattar gott. Så kommer hon till det fjärde varningstecknet och beskriver fysiska symptom – skakande händer, sömnsvårigheter, ständig värk i axlar och nacke, huvudvärk som inte är av denna planeten. Nu blir jag djävlarimig riktigt djävla rädd hur mycket det stämmer in. Jag kan känna en kall isig hand krama om hjärtat och det fladdrar som en under-täcket-fis en morgon efter nattamat på kebab och pommes med stark sås

”Ja, och om man inte lyssnar på kroppen när den säger ifrån med de fysiska symptomen, då dör man.” säger Anna med ett soligt leende och sätter i tuschpennan i dess kork igen efter att ha använt den för att klottra på det stora blocket om liv, livsbalans och stress. ”Det tar ett tag, men när de fysiska symptomen blir allvarligare tappar man ofta mycket vikt, tappar helt koncentrationsförmågan och så vidare… Då brukar de flesta inse att de gått i väggen. Och då är det är för seeent!” utropar hon. ”Då tar det ett eller två år innan man kommer tillbaka, och man är aldrig lika bra som innan. Så SE tecknen och ta ITU med dem!” säger hon och slår våldsamt med tuschpennan mot blocket för att understryka vad hon sagt. Hon får en stående ovation från samtliga närvarande, men mina tankar är mest upptagna på symptomen. Det här kommer det bli svårt att bordlägga tills nästa gång som jag gör med konditionen när jag går i trapporna.

- Nästa inlägg -

Kapitel 18 (forts 3).

- Första inlägget -

Med ny stuns i stegen kliver jag tillbaka till backofficesalen. Väl där får jag gå igenom ord för ord vad som sades och vad som hände under ivriga ryggdunkningar och lyckönskningar. Det visar sig att Erik och Peter redan fått tjänster när jag var sjukskriven. Andersson ler brett och tycker att äntligen, äntligen blir det bra, nu blir det ordning och reda på mailen och så vidare. Det är underligt hur positiv han kan bli bara något litet går hans väg. Vi andra tror det när vi ser det, men han är schysst och kämpar för oss, så vi låter honom vara glad och jobbar vidare med mailen.

”Kolla!” utropar plötsligt Erik.

”Va?” får han ointresserat från Peter.

”In på ams.se, det ligger en annons ute från Contactcentret!”

”Va?” hörs det ur tre strupar och det knappras plötsligt intensivt på tangentborden.

”Jorå, under teknik.” säger Erik och nickar menande. ”Kvalificerade spännande tjänster. Vadå kvalificerade? En genomsnittsapa hade kunnat göra det vi gör. Och det enda som är spännande med våra jobb är att vänta på nästa sabotage från ledningen. Hur ska de djävlas med oss nästa gång, oh be still my heart!” säger Erik och tar sig för hjärtat i spelad upphetsning till allmän förtjusning.

”Jamen det här då?” säger Peter och skrattar. ”Du får jobba på ett expansivt, innovativt företag med några av Sveriges starkaste varumärken. Vi har högt i tak, är ett härligt gäng och håller till i toppmoderna lokaler mitt i centrum. Nu har Fisk-Peder låtit adjektiven flöda ur ordboken så den glöder!”

”Varför skriver de så? Det är ju så lite sant det kan bli?” säger Erik och skakar leendes på huvudet.

”Skulle man kunna få hit folk med sanningen?” svarar Andersson med en blandning mellan ett flin och en grimas.

”Det verkar vara någon slags regel. Ju sämre det är, desto större behov att påpeka hur bra det är.” säger jag med en nick. ”Vi lever i Konungariket Sverige, inte Fria Demokratiska Konstitutionella Konungariket Sverige. Jämför Demokratiska Republiken Kongo, Folkrepubliken Kina eller Tyska Demokratiska Republiken – DDR.”

”Haha, vi jobbar på DDR!” säger Erik förtjust och börjar humma falskt på Sovjetiska nationalsången.

”Vice VD är Erich Honecker och Samtalsövervakningen är STASI då.” säger Peter och skrattar. ”Det måste jag fan lägga upp på intranätet.

”Olga måste vara myndigheten för femårsplanens genomförande. Fin statistik, men egentligen har man producerat två spikar å tvåhundra ton var, när man presenterar resultatet på fyrahundra ton spik.” fortsätter jag och skrattar.

”Men vad är jag då?” kvider Andersson fram mellan skrattsalvorna.

”Du är den lite småförsupna och ganska sympatiska enmansdelegationen från Sovjetiska kommunistpartiets vänskapsavdelning, Anderssonov!” skrattar Peter och slår med handflatan i skivbordsytan så det smäller. ”Jag ska fanimig ta med min röda fana imorgon.” deklerar han till slut och reser sig.

Vafan? Är klockan redan fem? Ja, tiden går fort när man har roligt.

”Jag kommer in efter lunch imorgon, Andersson.” säger jag. ”Ska på fackutbildning på folkets hus.” lägger jag till när han ser förvirrat på mig.

”Ja, lär dig något och rensa upp i Fjollträsket!” säger Andersson med en vink när jag går hem.

- Nästa inlägg (tack för alla kommentarer!) -

Kapitel 18 (forts 2).

- Första inlägget -

”Nu?”

”Ja, såvitt jag vet.” svarar Sune. ”Nej, nu måste jag till mitt kontor, jobbet gör inte sig själv.” fortsätter han och ler med ena mungipan som han brukar, som om han inte kunde bevärdigas att hedra sitt eget skämt med ansträngningen att le med bägge mungiporna. Fyra par ögon följer honom när han försvinner och det är förmodligen samma tanke i fyra huvuden, att Sune ser man inte göra mycket annat än att gå hem tidigt var och varannan dag.

”Jaja, bäst jag går då.” säger jag och rycker på axlarna. De andra önskar mig lycka till när jag lommar iväg mot chefskorridoren. Väl framme knackar jag på dörren. Varför har han den stängd om han har kallat på mig? Och framförallt, varför låter han mig vänta? Jag står där och trampar en stund och ska precis till att gå när det kommer ett ”Kom in!”.

Sagt och gjort, jag öppnar, kliver in och stänger dörren efter mig. Fisk-Peder Huszar sitter bakom sitt breda skrivbord med ett papper i handen.

”Ah, Mats, va?” säger han.

”Ja, Sune sa att du ville prata med mig.” säger jag och avvaktar en inbjudan att slå mig ner för att inte verka förmäten.

”Precis, det är ju dags att tillsätta positionerna på backofficegruppen. Slå dig ned, för all del.”

”Ja, jag hörde det.” svarar jag och sätter mig i den djupa fåtöljen framför Fisk-Peders skrivbord. Man sitter väldigt mycket lägre i den än vad han gör i sin kontorsstol. Jag kan inte låta bli att undra om det är gjort så med flit så han ska kunna se ner på folk och dominera dem lite lättare, eller om han är för dum för att kunna tänka ut något så pass avancerat och det är av slump. Oavsett vilket är effekten att man känner sig så liten och betydelselös som man verkligen är för företaget när han sitter där och stirrar ner en genom sina glasögon och med ett falskt litet leende på läpparna.

”Ja.” säger han och flyttar ett par papper fram och tillbaka över skrivbordet på ett vis som tvingar mig att anstränga mig för att inte himla med ögonen. Herregud karl, du har två papper på skribordet, ett satt du och läste i, det kan inte finnas så många alternativ kvar. ”Du har ju suttit på mailgruppen provisoriskt ett tag, och som du säkert vet ska vi ju skapa en backofficegrupp som inte bara tar hand om mail utan även om svårare ärenden som firstline inte hinner med eller klarar…”

”Ja.” svarar jag och nickar.

”Så, du har ju jobbat här ett tag och har även suttit på mailen ett tag och Andersson rekommenderar dig, ja man skulle nästan kunna säga att han insisterar…”

Det är nästan så jag får tårar i ögonen. Andersson kan man fan lita på.

”…men vi har fått ett par klagomål.” fortsätter han sedan och ser på mig med pannan lagd i bekymrade veck.

”Va?” säger jag förvånat.

”Ja, du har tydligen svarat en kund att han ska vända sig till länsstyrelsen angående en faktura. Sen är det en kund du skickat ett otrevligt mail till om att han inte förstår, det har tydligen gått hela vägen upp till TeleNet24s ledning, och de har blivit lite nervösa och vill ha en förklaring…” han spänner blicken i mig. Jag känner att här balanserar jag på en tråd, svarar jag fel kan jag kyssa backofficegruppen adjö, och efter min sjukskrivning förstår jag hur det skulle gå för mig då.

”Eh…” säger jag och försöker förtvivlat komma ihåg vad det hela gäller. Fisk-Peder svänger runt papperet och låter mig läsa på det. Aha, långsamt maler skallen gång. Killen som skickade all spam till oss!

”Det är lite ur sitt sammanhang…” börjar jag. Fisk-Peder nickar, men säger ingenting, så jag fortsätter. ”Den killen vidarebefodrade allt sitt spam till oss. Han fick med spoofad till-adress, det vill säga det var till honom men såg ut som det var skicka till någon annan, för att lura filter…” Fisken nickar igen, det är svårt att se hur mycket han hänger med. ”Så jag förklarade hur det låg till, men han fortsatte. Jag förklarade nog fyra eller fem gånger över loppet av en vecka tror jag…” jag harklar mig och känner att jag kallsvettas på ryggen. För fan, det är Fisk-Peder, en stumdum idiot utan koll, ändå är jag rädd som en höna med räven i hönshuset. Djävla auktoritetsrädsla. ”Men han fortsatte, så jag skickade en fråga vad det var han inte förstod av förklaringen. Kanske var jag lite för kort, men jag försökte svara på många mail.”

”Aha.” svarar Fisk-Peder neutralt. ”Och den andra?”

”Där ville kunden bestrida fakturan, vilket han inte kan göra på mail, så jag berättade hur han måste göra…”

”Och det var korrekt, anser du?” försöker han locka mig i en fälla.

”Rent formellt gav jag korrekta instruktioner hur man bestrider en faktura.” svarar jag.

”Ja, men nu blev TeleNet24 upprörda. Även om det rent formellt var korrekt så uppmanade du en kund att bestrida en faktura utan att höra med TeleNet24 eller en chef här först. Du måste för fan vara lite flexibel, Mats.” säger han och nickar allvarligt.

”Ja, med facit på hand skulle jag inte göra så. Men man lär ju av sina misstag, och jag har ju svarat på mer än tusen mail, så någon miss kanske inte är helt oundviklig.” svarar jag och hatar mig själv lite mer för det usla slingrandet jag ägnar mig åt.

”Nå, det är väl tillfredställande svar till TeleNet24, kombinerat med att det naturligtvis inte ska upprepas igen och att du är ledsen och ber om ursäkt för det.” säger han och ler sådär falskt igen. ”Då har vi avklarat det, då ska vi bara diskutera det här med din attityd…”

”Va?” säger jag, förvånad igen.

”Tycker du verkligen om att svara i telefon?” Aj aj, en ännu värre balansgång. Nu får jag inte älska telefonen, för de skulle gärna behålla mig på den, jag som kan ta mycket samtal, samtidigt som jag inte får ha en negativ attityd, för det får inte premieras, och då får jag inte en tjänst på backofficegruppen.

”Jag har ingenting emot att hjälpa folk, på telefon eller mail…” börjar jag försiktigt. ”Jag är bra på båda. Själv skulel jag gärna jobba med mailen, inte för att telefonen på något sätt är sämre, men jag har gjort det i tre år nu, det är kul att göra något nytt, märka lite förändring.” där fick jag till det! ”Dessutom kan jag vara mer till hjälp för de nya om jag är på mailen, både på chat och muntligen.”

”Nya?” ifrågasätter han.

”Ja, jag antar att det blir lite mer folk nu när TeleNet24 har tagit över InStröm.” säger jag tveksamt. Har jag trampat i klaveret nu?

”Ja, det är förstås sant…” säger han, sedan brer ett leende ut sig i hans ansikte, tycks klyva det i två. ”Det jag har hört låter bra.” fortsätter han, reser sig och sträcker fram en hand. ”Välkommen till backofficegruppen!”

Mycket lättad, med visst besvär reser jag mig ur den djupa fåtöljen och skakar hans hand. Hands handlag är slappt och lealöst, men det struntar jag i. Jag ler tillbaka och mumlar något tack och går sedan ut. Väl ute märker jag att jag är alldeles kallsvettig i hela kroppen efter att ha varit på helspänn hela mötet. Men jag klarade det, jag är på backofficegruppen!!

- Nästa inlägg -

Kapitel 18 (forts 1).

- Första inlägget -

En snabb hälsning till tjocka Fia i receptionen, några vinkar till diverse människor i kundtjänstsalen. Jag får en aningen besvärad vink av Elsa som sitter med headset på. Jag tror hon rodnar en del fortfarande, och jag kan känna hur det hettar lite i kinderna på mig med. Det kommer dröja en eller två veckor till innan det blir ett fylleminne att skratta åt, skulle jag tro. Jag kan se det framför mig, hur hon sitter med ett glas vitt vin i handen och säger till sina kompisar, typ ’det är väl inget, jag var så full att jag nästan hamnade i säng med Mats Olsson!’. Besvärad av tanken på det skyndar jag vidare in i supportsalen, hejar fram och tillbaka och får några loja vinkningar tillbaka, så tar jag till vänster och kliver in i backofficesalen. Erik är redan på plats, liksom Andersson, som håller på att hänga av sig. Han skiner upp när han får syn på mig.

”Välkommen tillbaka!” säger han entusiastiskt och skakar min hand med ivriga rörelser. ”Hur känns det? Är det bättre?” frågar han, men väntar inte på ett svar innan han fortsätter ”Peter berättade lite om vad som hände och hur du såg ut… Otrevliga grejer…” fortsätter han och får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Det är väl bättre nu?” upprepar han sig. Jag ler lite innan jag nickar.

”Jo, en veckas sjukskrivning hjälpte, jag mår faktiskt riktigt bättre.” jag tittar bort mot fönstren, genom vilka en senvårsol glatt strömmar. ”Och solen lyser ju, då kan man ju fan inte låta bli att vara glad.”

”Äsch. Solen lyser på skärmen, den är ond.” säger Erik där han sitter och tittar på sin skärm.

”En äkta nörd vet att placera sin skärm där solen aldrig kan lysa på den.” svarar jag.

”Ja, i Sverige.” svarar Erik, rycker på axlarna och flinar. Jag kan inte låta bli att dra på mun. Säga vad man vill, men man saknar de rappa replikerna efter en vecka borta.

Snart dyker Peter upp och vi sätter oss alla och matar mail. Det är de vanliga frågorna och standardsvaren gör stor nytta. Kön är inte så farlig och vi får faktiskt sitta i fred. Andersson berättar att han lyckades få tag på Herbert på TeleNet24 och förklara situationen för honom, varvid Herbert, som normalt är alldeles för mjäkig, tydligen hotade att stoppa hela överföring av alla InStröm-kunder till TeleNet24s system om vi inte fick informationen. Och då gick det på sju-åtta minuter tydligen. Det han stör sig mest på är ju att hans krav på aktion internt på Contactcentret inte skapat någon som helst reaktion annat än något i stil med ’vi ska vara glada för mer business och inte gnälla eller krångla!’

”Det visar hur lätt man väger när det gäller.” säger Andersson med ett ironiskt leende över det hela, rycker på axlarna och glider lite djupare ner i stolen sin. Vi fortsätter att småprata, tävlar om dummaste kunden vi hört, skrattar och matar mail och har det i allmänhet gemytligt. Som en mal till en ljuslåga dyker förstås Sune Cawe upp då.

”Jag hörde att du blivit ordförande i lokala fackklubben.” säger han till mig med ett höjt ögonbryn i ett frågande ansiktsuttryck.

”Jo.” svarar jag tveksamt. Vad vill han nu?

”Va?” kommer det ur tre strupar, nästan samtidigt.

”Ska det verkligen vara nödvändigt?” säger Sune aningen nedlåtande med blicken på mig. Det är ofta jag bara har tittat bort och mumlat något i de här situationerna, auktoritetsrädd mjäkig mes som jag är, men nu gör jag inte det, även om rädslan rycker i hjärtrötterna.

”Ja, ingen annan ställde upp, så jag blev visst vald bara någon röstade på mig.” svarar jag.

”Jag menar med fackklubb. Vi följer ju reglerna och har högt i tak här på Contactcentret, då behövs inte någon fackklubb.” Vafan säger karlen? Högt i tak? Tror han ens själv på det? Kampen om dummaste kund är nog över, alla andra bidrag får lämna walk over efter den kommentaren.

”Jag tror det kan göra nytta, fånga upp sådant som annars inte kommer fram…” argumenterar jag emot.

”Det sänder fel signal till både anställda och uppdragsgivare att behöva sådant. Om jag var du skulle jag allvarligt tänka över det hela.” säger han, aningen skarpare nu och spänner blicken i mig. Djävla härskartekniker, tänker jag och märker att jag faktiskt blir mer arg än rädd nu. Mer kamp, mindre flykt när adrenalinet rusar runt. Att jag blir så djävla påverkad av en så liten konflikt, vilket kräk jag är! Fast det är ett ilskt kräk som svarar.

”Ja, det får vi se efter utbildningen imorgon eftermiddag, om det är något för mig.”

”Jag tror knappast att vi kan avvara personal till utbildning just nu.” säger Sune avfärdande.

”Det är inte en fråga om kan, enligt lagen måste ni bereda tid för fackligt arbete…” säger jag. Jag vet efter efterforskningarna att kollektivavtalet faktiskt går före lagen, men det lär de inte fatta här, och lagen låter större än kollektivavtalet.

”Det får vi se.” säger Sune avfärdande, Han kan säga vad han vill, jag tänker meddela och gå. ”Nåja, det var inte därför jag kom hit, jag hade vägarna förbi och tänkte meddela att Peder vill träffa dig och prata om backofficegruppen och de permanenta positionerna där och lite andra saker.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 18 - Facklig verksamhet.

- Första inlägget -

På tisdagen, mot slutet av min sjukskrivningsvecka, när jag sovit som om jag vore en förbannad Törnrosa eller något, har jag städat, lagat bra mat, handlat, tvättat, rensat ut lite gamla slitna kläder i garderoben och hunnit med att formatera datorn också, så även den är ren och fin. Då gör jag misstaget att gå in på Contactcentrets webbmail. Jag tänkte att jag skulle rensa lite i inkorgen innan jag kommer till jobbet, så att det är fräscht där med. Massor av usel information, delete, delete, delete. Jag är inte så intresserad av att man inte får säga att man skickar starkare signaler till boxen på det digitala tv-paketet eller att tidningsförlaget nu lanserat en ny mammatidning man ska försöka sälja på alla kvinnliga kunder mellan tjugotre och fyrtiofem. Mer delete…

Jag har funderat på att försöka få mer sjukskrivning ur doktorn, men han sa om jag inte kände mig bättre, och en vecka har haft en bra effekt. Det blir bättre och bättre för var dag, men bra lär det aldrig bli, så det är nog lika bra att gå tillbaka till jobbet innan jag blir permanent ersatt i backofficegruppen.

Ett mail från Torped-Olga fångar min uppmärksamhet. Jag borde verkligen bara deleta det, men någon slags makaber nyfikenhet får mig att öppna det istället, mot bättre vetande. I kort är det en harang om att vi ska veta vår plats och låta ledningen göra sitt jobb i fred, och att med lite positiv attityd istället för att gnälla hela tiden skulle hela InStröm-projektet ha gått mycket smidigare. Förmodligen har folk gnällt en massa på att de inget fått veta och ledningen har skickat Torped-Olga på att slå ner upproret.

Hm, vad är det här? En kallelse till fackutbildning i slutet av den här veckan? Va? Fackutbildning? Så går det upp för mig, jag anmälde mig ju som kandidat till styrelsen om ingen annan ställer upp. Mycket riktigt, lite längre ner finns ett mail från den tidigare ordföranden om att ett möte hållits och att jag valts till ny ordförande i den lokala fackklubben med två röster för och ingen emot, då han avsagt sig uppdraget eftersom han lämnar företaget. Två medlemmar dök upp på medlemsmötet? Låter som en normal procent av de drygt två- trehundra vi är på Contactcentret. Ungefär så många brukar ju bry sig. Jaha, så jag är facket på Contactcentret nu. Då borde jag kanske ta reda på något, fåse, det borde gå att få fram kollektivavtalet och se vad det står i det...

Jag sitter en stund på fackförbundets hemsida och läser om medbestämmandelagen, om kollektivavtalet, om lokala förhandlingar och diverse andra regler. En del är ju faktiskt riktigt intressant, det är mycket som vårt Contactcenter bryter emot, det är då ett som är sant! Jag kliar mig i mitt otvättade hår medan jag stänger av datorn och sedan går och lägger mig med nya tankar svischande fram och tillbaka i skallen.

Dagen efter är jag uppe tidigt utan några större problem, äter en stadig frukost och gå i ett soligt senvårväder till jobbet. Det är ju riktigt bra, egentligen. Sol, fasta arbetstider, ingen telefon för mig och nu kanske lite omväxling med lite fackjobb. Jag får säkert åka på flera kurser och sitta och snacka skit istället för att sitta och svara på mail. Jag kan inte låta bli att le lite. Snart är jag framme och drar upp den fula gråmålade dörren.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 7).

- Första inlägget -

”Nej, jag är inte sjuk. Inte så farligt!” säger jag desperat i ett försök att avvärja det hela. Tänk om de hittar en massa fel på mig?

Peter säger inget utan tittar menande ner på mina skakande händer som jag tycks helt ha tappat kontrollen över. Jag ser själv ner och försöker få dem att vara stilla. Om jag spänner mig så hårt det går, då går det, men så fort jag släpper bara lite börjar skakandet igen.

”Okej, ring då.” säger jag uppgivet och får till min egen förvåning svårt att hålla tårar tillbaka.

Sjukvårdsupplysningen lyssnar artigt på mina symptom som Peter beskriver dem, kryddat med både en och två svordomar. Han tar mitt personnummer och vips ska jag iväg på vårdcentralen och träffa en läkare. Innan jag vet ordet av står jag där och anmäler mig i receptionen. Läkaren är en karl i det senare trettiotalet med begynnande ölmage och mörkt hår i hajfenefrisyr som ser oerhört maplacerat ut på en man i hans ålder. Han lyssnar på mina lungor när jag försöker andas in djupt och luften går in i ett stackato av stötar snarare än en lång och mjuk inandning. Han tittar med ett hummande på mina skakande händer och lyssnar på mina historier om sömnproblem, oregelbundna arbetstider, stress, skit på jobbet och så vidare med milt intresserade hummanden. Sedan klämmer han på mina armar och axlar och framkallar intensiva smärtstötar och tillhörande gälla och fjolliga men intensiva skolflickeskrik från mig när han petar lätt på mina skuldror och axel-nackmusklerna.

”Somatiserade stressymptom.” säger han sakligt och skriver på en skrivplatta. ”Jag sjukskriver dig en vecka, om du inte känner dig bättre efter det, kom tillbaka så diskuterar vi vidare.” Vad i hela friden betyder ’somatiserade’ undrar jag, tar emot papperet och nickar tacksamt.

”Försök hitta en kiropraktiker eller en massör och red ut lite av knutarna du har i axlarna, skuldrorna och nacken. Anledningen till att dina händer skakar är att du är så spänd i nacke och axlar.” han lägger ett finger i min nacke och klämmer så det skjuter upp smärtblixtrar i tinningen och jag grymtar patetiskt av smärtan. ”Dina axlar har dragit upp sig så mycket att jag är förvånad att du inte har massiv migrän.” säger han och nickar allvarligt för att understryka vad han sagt.. Jag lovar försöka få lite massage, tar i hand och tackar.

När jag kommer ut reser sig Peter, sedan första samtalet inte med armarna beslutsamt i kors över bröstet, han har inte gett mig skuggan av en chans att smita.

”Hur gick det?” säger han uppfodrande.

”Han sjukskrev mig i en vecka.” säger jag och visar papperet. Peter nappar blixtsnabbt åt sig det.

”En vecka? Djävla snåldjåp!” säger han och läser på papperet. ”Nåja, du ska hem och sova, jag tar med det här till Andersson imorgon, så du slipper ringa in till den djävla telefonsvararen varje mogon.”

”Tack.” säger jag enkelt. Det är i underkant, men jag vet inte vad jag ska säga.

”Det är inget, vad fan har man vänner till?” säger Peter och ger mig en klapp på min ömmande skuldra när vi går ut i vårsolen igen.

Snart är jag hemma och Peter har föst in mig och sedan gett sig av hem till sig. En vecka från jobbet. Det kan faktiskt vara precis vad jag behöver. Jag röjer hjälpligt i sovrummet, bäddar nytt med fasciststräckta lakan, drar för gardinerna och går och lägger mig. Det dröjer en liten stund, men sen sover jag djupt och tungt i timtal. Jag är uppe en eller två timmar, äter dricker och surfar lite, duschar och utför vissa andra sak när naturen påkallar ett behov, sedan går jag och lägger mig igen.

Dagen efter väcks jag av att mobilen ringer.

”Hmnz.” säger jag artikulerat och lyckas få tag i den fan till slut, där den ligger djupt nerkörd i en av fickorna på byxorna på golvet.

”Olsson.” säger jag med en gäspning.

”Hej, det är Andersson.” hör jag Anderssons röst i andra änden. ”Förlåt, ringde jag och väckte dig?”

”Det är ingen fara, skulle väl upp och äta frukost i alla fall.” svarar jag med en gäspning till.

”Klockan är tre på eftermiddagen, vet du?”

”Va?”

”Jo.”

”Oj, då har jag sovit rätt länge.” säger jag förvirrat. Nog för att jag inte kollat på klockan när jag vaknat till och antingen bara vänt mig om och somnat om, eller gått upp, ätit lite och gått och lagt mig igen.

”Ja, jag fick papperet av Peter och tänkte bara ringa och fråga hur det är?” vafan? Nog för att jag vet att Andersson är bättre än de flesta cheferna på Contactcentret, men att han faktiskt bryr sig om mig och inte när jag kommer tillbaka. Det är nästan rörande.

”Jo, det känns lite bättre nu, har sovit rätt mycket.”

”Skönt att höra, Mats.” säger han och jag kan tycka mig höra en utandning av lättnad. ”Du är välkommen tillbaka till backofficegruppen när du kryat på dig i alla fall, det har jag sett till. Vi håller ställningarna, krya på dig!”

”Tack så mycket!” säger jag och menar det mer än jag gjort med den frasen på väldigt länge.

”Vi hörs Mats. Hej.” säger han till slut och lägger på när jag hälsar tillbaka. Jag ler faktiskt en aning när jag rullar runt och somnar om.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 6).

- Första inlägget -

Sagt och gjort, vi kränger på oss ytterkläder och försvinner mot den fula gråmålade dörren.

Peter vinkar och slänger en slängkyss till tjocka Fia i receptionen.

”Tills nästa gång, min sköna, då blir det mer smisk!” säger han och blinkar åt henne så att hon får en vackert tomarröd färg och fnissar som en liten skolflicka. ”På min stjärt den här gången, skulle jag misstänka…” tillägger han tystare, riktat åt mig och med en grimas. Jag sätter upp händerna med handflatorna mot honom i en avvärjande gest.

”TMI för helvete!” säger jag trött.

”Menar du att du inte vill ha intrikata detaljer om ridspöt hon vanligtvis använder… Bra fart, lite luftmotstånd, men ändå böjligt…” han flinar spefullt.

”Urk. Käften.” säger jag kort och skakar på huvudet.

”Vi tar detaljerna senare, det finns mycket att berätta.” säger han retsamt, blinkar åt Fia och ger mig en klapp i ryggen, förmodligen avsedd att få mig att börja gå mot dörren.

”Jag är inte boskap…” säger jag trött.

”Nej, men du är Mats. Nu går vi.” svarar Peter avfärdande. Jag suckar och kliver ut. Jag kan inte låta bli att njuta av tystnaden i trapphuset. Det spelar ingen roll att våra tunga sten mot den hårda stentrappan ekar fram och tillbaka mellan väggarna, det är inte samma tunga bakgrundstryck av sorl, ringsignaler och prat hela tiden. Jag kör ner händerna djupt i jackans fickor, drar upp axlarna och möter den svala brisen utomhus.

Vi tar bussen hem till mig eftersom jag fan inte orkar gå. Det känns som de tre trätrapporna är längre än någonsin när jag kliver uppför dem till min dörr. Väl inne sparkar jag av mig skorna och slänger jackan i ett hörn. Sedan kliver jag över posthögen och lägger mig på soffan.

”Jag skaffar lite dricka och tugg.” säger Peter och försvinner ut genom dörren. När den glider igen med ett tyst och vad som känns som ett väldigt definitivt klick låter jag huvudet glida bak mot kudden jag har i soffan. Jag känner mest stor utmattning. Jag kan inte sätta fingret på när, men snart driver jag iväg i en orolig sömn, bara för att vakna efter vad som känns som timtal, kallsvettig av en mardröm jag inte riktigt kan komma ihåg. Jag sätter mig upp i soffan och begraver ansiktet i händerna. Huvudet värker och det bultar i knutarna i skulderbladen. Jag tittar på klockan. Vafan? Jag har sovit i typ fem minuter. Jag sluter trött ögonen och försöker andas in djupt, lugna ner mig själv, men det är samma sak som i fikarummet på contactcentret, det är som om lungorna darrar, det går inte att få ner mycket luft i dem. Va fan ska jag göra? Jag försöker lägga mig ner och sova lite igen, men så fort jag somnar är det som förgjort, jag vaknar med en skarp inandning när benet sprätter till eller liknande. Det är som förgjort.

Efter ett tag dyker Peter upp med två sexpack folkbärs och snacks, Norrlands Guld trefemmor och en stor påse ostkrokar, för att vara mer specific.

”Här är medicin för sjuklingen!” säger han triumferande och ser mot mig där jag ligger och ser sur ut. ”Datorn är inte på, du måste verkligen vara sjuk!” säger han och flinar. Jag stirrar bara surt på honom under sänkt ögonbryn. Jag är inte på humör för skämt just nu. Han räcker mig en öl och jag tar emot den, öppnar och tar ett par-tre klunkar. För en gångs skull infinner sig inte den känsla av lugn och tillfredställelse som brukar komma med de första klunkarna av en kall öl efter en arbetsdag. Frustrerat ställer jag ner ölen, men på vägen ner spiller jag e massa över bordet. Vad i helvete nu då? Jag ställer ner ölen med en duns i bordet.

”Fan.”

”Fan!” ekar Peter . ”Du skakar som Ballongmannen i trappan!”

”Va?” säger jag och tittar ner på mina händer, som darrar som asplöv. ”Vad i hela helvete?” säger jag och kan känna rädslan rusa upp genom kroppen. Vad fan är det som händer? Med en ansträngning spänner jag armarna så händerna slutar skaka.

”Sedär, allt bra.” säger jag och pressar fram ett leende och sträcker mig efter ölburken. Jag klarar att lyfta den kanske tjugo centimeter över soffbordet innan hanen börjar skaka så jag tappar den igen.

”Fan Mats.” säger Peter med en oro i rösten. ”Du ska nog ringa sjukvårdsupplysningen.”

”Nej, nej!” svarar jag med viss desperation i rösten. ”Så sjuk är jag inte.”

”Du tappar för i helvete ÖL, dit djävla halvmiffo!” säger Peter och halar upp sin gamla nokia. ”Ringer inte du så ringer jag.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 5).

- Första inlägget -

Nere på affären köper vi ett sexpack billiga chokladbollar och skyndar tillbaka. Vi gör oss varsin kopp automatkaffe som smakar bränt, beskt och riktigt, riktigt uselt, men det är koffein, och det behövs fanimig. När vi sätter oss och mumsar chokladbollar och jag märker att jag har svårt att hålla mig vaken. Jag, som bara har mat kvar som kroppsligt nöje, sitter och somnar när jag sitter och stoppar i mig fett och socker!

”Dags att gå tillbaka.” hör jag Andersson säga när jag nickat till för femtielfte gången eller så. Jag gör en ansträngning och reser mig, men det är som om benen vägrar vara med, eller som om de fortfarande sover. Det snurrar till i huvudet och den molande huvudvärken blir plötsligt ett intensivt bultande. Jag svajar till och sätter tungt ner en hand i bordet för att hålla balansen. Samtidigt sparkar jag hårt till pinnstolen bredvid vid fikabordet, så det skrapar högt i golvet när den glider en bit.

”Fan Mats, är du full? Så djävla osportsligt att skaffa sig ett sådant försprång!” säger Peter med ett flin som dock falnar när han möter min blick. ”Du är rätt blek…” säger han med mer tveksamhet i rösten än jag hört på väldigt länge från honom.

”Ja, du är riktigt blek. Hur mår du egentligen?” säger Andersson med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Jag stannar till och känner efter, vilket måste vara månadens misstag. Jag försöker att ta ett djupt andetag, men det går inte. Inandningen och lungorna darrar som ett asplöv, När jag känner efter skriker varje cell i min kropp, som om jag stannat framför en tortyrkammare och förstrött frågat hur alla mår. Magen knyter sig runt sura tarmar, som någon hällt batterisyra ner i magsäcken och samtidigt slagit mig i mellangärdet med ett kallt järnspett. Det känns som om stresshormoner, adrenalin och sömnhormoner krigar sönder min stackars av usel diet, brist på motion och bra sömn slitna kropp. Mörka, kalla tentakler av ångest griper sig fram genom kroppen, Jag vill inte vara sjuk! Jag vill vara lite eländig så jag kan vara hemma från jobbet och få sympati, men inte sjuk på riktigt. Tänk om jag är sjuk på riktigt?

”Jag… jag mår inte riktigt bra.” erkänner jag och blinkar trött. Så mycket känslor i så lite ord. Det känns förbannat futtigt.

”Men gå hem om du mår dåligt!” säger Andersson med skärpa. Inte den vanliga skärpan, den föraktfulla med betoning på ’dåligt’, utan snarare är betoningen på ’gå hem’ i en välmenad uppmaning.

”Jag går och säger till samtalsövervakningen att jag går.” säger jag och klipper trött med ögonen igen innan jag gnuggar dem med tumme och pekfinger i ett hopplöst försök att få lite liv i dem igen, vilket har en högst marginell effekt.

Jag går bort till samtalsövervakningen, där Lill-Mussolini och två till sitter och stirrar på sina skärmar med statistik och hur många som är inloggade, hur länge alla varit i kö och hur långa alla samtal är. Då och då slänger någon av dem sig över sitt tangentbord och skickar ett argt meddelande till någon som varit röd för länge, eller, Gud Fader själv förbjude, pratat för länge med en kund.

”Vad vill du?” fräser Lill-Mussolini surt till mig när han efter en halvminut eller minut bevärdigas att faktiskt erkänna min närvaro. Djävla härskartekniker, men jag är för trött för att bli arg eller en bli nertryckt och deprimerad.

”Jag mår inte bra…” säger jag. ”Jag måste nog gå hem.”

Lill-Mussolinis ögon spärras upp och käkarna mal likt tröskverk, han blir röd i ansiktet och blodådrorna i pannan tjocknar.

”DRIVER DU MED MIG?!” skriker han högt över samtalsövervakningsrummet och kundtjänstsalen det ligger i. Saliv sprutar från hans mun där han sitter över min tröja.

Jag blinkar till och kan känna hur adrenalinet börjar rusa i min kropp, kamp eller flykt!

”Nej, jag mår dåligt. Jag går hem…” mumlar jag och vänder mig om och går.

”Fy faaan, så djävla lat!” häver Lill-Mussolini ur sig med rösten drypande av förakt åt min rygg. Jag orkar inte bråka, jag orkar inte ens svara. Jag vill bara härifrån.

”Djävla idioter!” säger Peter upprört när jag kommer tillbaka. ”Jag ser till att han kommer hem ordentligt.” fortsätter han med adressen riktad till Andersson.

Andersson bara nickar trött. ”Gå du.” säger han och skakar på huvudet åt hela eländet.

”Men du är ju inte sjuk?” protesterar jag lamt.

”Äsch, de får väl sparka mig om de vill.” säger Peter med ett leende som tydligt säger att han skulle välkomna något sådant. ”Nu går vi.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 4).

- Första inlägget -

Samtalen fortsätter att välla in likt en stormflod från en brusten fördämning uppe i bergen. InStröm-kunder som desperat undrar om deras priser kommer ändras, om de ska byta ingående och utgående mailserver eller modempoolsnummer nu ringer i parti och minut. Hos oss får de förstås ingen information, för det enda vi kan säga säkert är att vi inte vet något säkert. Jag säger att vi inte vet, om det funkar nu fortsätt på det tills det kommer annan information och att TeleNet24 säkerligen informerar per post om någonting verkligen ska ändras helt. Vad de andra säger har jag ingen aning om, men då och då poppar det upp meddelanden på skärmen med folk som undrar om någon fått reda på något. Eriks kompis Micke spammar desperat efter telefonnumret till InStröms support. Tydligen har TeleNet24 tagit ner deras webbsida med all info och ersatt den med en redirect till sin egen sida, men information om att de tagit över, men ingenting annat. Det var ju djävligt intelligent!

Hur i helvete kan de lämna oss så här, utan information, utan stöd, utan någonstans att ta reda på saker. I och för sig, de gjorde precis samma sak förra året när TeleNet24 köpte NordTeles privatkunder ur ett konkursbo. Vi fick springa som yra höns för att försöka ta reda på vad som gällde och hur det funkade. Fast det är klart, ur ledningens perspektiv gick att bra, vi fick fler samtal och svarade på dem, att vi fick skit i näst intill obegränsade mängder struntade de högaktningsfullt i, det är ju antalet besvarade samtal som räknas. Jag kopplar mig röd och kollar på klockan. Fan, inte dags för fika än på länge. Men vem bryr sig, jag tar fika ändå. Jag sätter mig på fika, får ett ilsket meddelande från samtalsövervakningen som jag klickar bort och drar av mig headsetet. Det känns som jag suttit i timmar, fast det nog inte är mer än en och en halv. Jag är trätt i halsen, i huvudet, i ögonen och i axlar och skulderblad. Det känns som om min kropp konspirerar mot mig för att få mig att känna mig så eländig som överhuvudtaget är möjligt. Jag går bort till Peter som sitter farligt långt tillbakalutad och verkar lyssna på en lång, lång harang från en kund.

”Ja, men om det blir några förändringar hör vi av oss. Tack, hej.” säger han och lägger på, loggar ett ärende i det smärtsamt sega ärendehanteringssystemet, kränger av sig headsetet och stirrar uppfodrande och surt på mig.

”Fika?” säger jag slutligen när han stirrat på mig en stund.

”Visst, här gör man fan ingen nytta. Är det ingen som vet någonting?”

”Nej, jag har inte hört något.” säger jag och sluter trött ögonen.

”Du ser fan blek ut, Mats.” kommenterar Peter.

”Gör jag?” säger jag och öppnar ögonlocken till hälften.

”Japp.”

”Jag har inte sovit riktigt bra den senaste tiden. Så stressen här och jobbet i helgen…”

”Och alla djävla idiotier man utsätts för. Jag vet hur det är.” svarar Peter.

”Det går fan inte!” säger Andersson plötsligt och drar av sig sitt headset och smäller det frustrerat i skrivbordsskivan. ”Jag har försökt få tag på Herbert, TeleNet24s teknikchef, ni vet, men det är fan omöjligt. Mobilen hans är av, det är inget svar på kontorstelefonen och ingen tycks veta var han är. Och det finns ingen som tar hans uppgifter när han är borta heller. Och ingen annan tycks veta någonting om InStröm. Annat än att deras slogan var ’Låt information strömma till dig med InStröm!’. Inte undra på att de blev uppköpta…” Andersson skakar på huvudet och ser på oss. ”Ska ni fika?”

”Jo.” svarar Peter.

”Jag är på.” säger Andersson. ”Vi går ner på affären, jag behöver socker och fett om jag ska överleva detta. Erik, ska du med?”

Erik vinkar avfärdande där han sitter, uppenbarligen djupt engagerad i ett samtal.med någon kund.

”Vi sparar en chokladboll till dig!” hojtar Andersson medan vi föser honom framför oss på väg mot utgången.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 3).

- Första inlägget -

Jag trasslar återigen med headsetet innan jag kopplar in mig, trots att det dyker upp ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen.

”Jaja, för HELVETE!” ropar jag högt åt de sura meddelandena. ”Jag SKAA!” säger jag frustrerat och trasslar med det förbannade helvetes djävla headsetet. Vad är det med kablar och rep egentligen? Jag är säker på att om man la ut hundra meter kabel rakt, platt och osnurrat på ett golv i en hangar eller något och sedan gick på lunch skulle det fan vara en enda stor knut i en boll mitt på golvet när man kom tillbaka. Så lyckas jag till slut få ordning på allt och kopplar in mig. Genast ringer det en ilsken signal och jag svarar.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.”

”Ja, hallå, fasligt vad länge man får vänta i kö hos er!” gnäller något halvgubbkräk fram.

”Ja, det är många som ringer idag, vi gör så gott vi kan…” börjar jag standardursäkten, men hinner inte långt innan han avbryter mig.

”Jaja, nog om det. Mitt bredband har slutat fungera.”

”Okej, när fungerade det sist?” säger jag.

”Tidigare idag.“

”Okej…” börjar jag.

”Säg inte så mycket okej, lös problemet istället!” fräser han surt.

”O… Javisst. Hur lyser lamporna på ditt ADSL-modem?” vafan är det här för miffo?

”Vänta lite ska jag kolla…” han försvinner en liten stund och jag kan höra hur han bökar runt under ett skrivbord och svär när han slår något, förmodligen huvudet, i en möbel. Jag ler lite skadeglatt där jag sitter. Somliga straffar vår herre med detsamma, verkar det som.

”Ja, hallå? LAN, Link och SYS lyser.”

”Det är bra, det betyder att modemet funkar, har kontakt med nätet och med din dator.” säger jag.

”Ja, det förstår jag. Jag är inte helt bakom flötet, trots att du behandlar mig så!” säger han tillbaka med viss skärpa i rösten. Vad nu då? Jag var ju inte ens nedlåtande.

”Jag skulle vilja kolla vilken IP-adress du har…” säger jag och förbereder mig för instruktioinerna.

”Hhundranittiotvå punkt hundrasextioåtta punkt ett punkt hundraett.” Om han fixar att få fram det själv är han nog inte helt bakom flötet, onekligen. Det skiljer honom från nittiofem procent av de som ringer in.

”Okej…”

”Inget djävla okejande!” ryter han till.

”Förlåt!” häver jag ur mig reflexmässigt, som det konflikträdda kräk jag är.

”Ja, det är i alla fall den IP-adress du ska ha av modemet. Och jag kan pinga ditt modem härifrån…”

”Ja, du får väl göra en felanmälan, det går signal med inga paket.” säger han överlägset.

”Har du gjort någonting på din dator?”

”Jag har inte gjort någonting som kan påverka uppkopplingen.”

”Ja, men har du gjort någonting?” envisas jag. De brukar ha gjort något. De har alltid gjort något. Kunden har alltid fel tills motsatsen bevisats av en fanfar framförd med silvertrumpeter av en änglakör direkt från himlen. Och till och med då är det tveksamt.

”Jag har installerat en ny brandvägg.”

”Kan du testa att avinstallera den?” säger jag trött och gnider mina bultande tinningar.

”Jag har redan testat att avaktivera den!” får jag tillbakafräst.

”Många brandväggar behåller ett visst skydd även om man avaktiverar dem, du måste avinstallera helt för att kunna vara på den säkra sidan…”

”Det ska väl ändå inte behövas!” säger han irriterat.

”Jag är rädd att jag inte kan göra en felanmälan om vi inte testat det först…” säger jag.

”Kallar du mig dum?!” häver han ur sig, än mer irriterad.

”Nejdå, men jag måste som sagt be dig avinstallera…” jag blir förstås avbruten igen.

”Fyfan, ni sitter där med era manus om vad som ska gås igenom innan man får komma fram till någon som kan något överhuvudtaget, oavsett hur mycket man kan eller vad problemet är. Inkompetenta kunskapslösa djävla idioter är vad ni är. Jag kan konfigurera en mjukvarubrandvägg korrekt! Men visst, jag avinstallerar nu, så får vi det ur världen och du kan felanmäla till en tekniker.”

”Bra, du kanske kan ringa tillbaka när…” försöker jag halvdesperat.

”Ånej, jag fick vänta hur djävla länge som helst i kö, du får snällt vänta på mig, jag tänker inte sitta i den kön igen!” säger han nedlåtande. Så lätt skulle det inte bli alltså. Inte för att jag väntat mig det, men vid det här laget har jag redan ett surt meddelande från samtalsövervakningen om att jag måste avsluta samtalet, det är ju kö.

”Visst, jag hänger kvar.” säger jag med en suck och börjar slösurfa lite, sittandes med hakan i en handflata och med huvudvärken molande och med kallsvett längs min feta och håriga rygg.

”Sådärja, nu är den avinstallerad, nu ska vi se att det inte funkar!” säger han och jag hör klickande på musen.

”Uhm…” hörs det.

”Funkar det?” säger jag.

”Eh… Ja, det gör det visst.” säger han fåraktigt. Jag hoppas verkligen att han känner sig dum nu, efter vad han hävt ur sig.

”Ja, när datorn får IP-adress och modemet har kontakt med nätet är det sällan själva uppkopplingen det är fel på, eller nätverkskortet. Datorn har kontakt, men får inte paket, då kollar man brandväggen först. Det verkar som den har blockat Internettrafiken för dig. Kolla så port 80 är öppen när du installerar den igen.” säger jag så vänligt jag kan. En liten, liten triumf till en småsint människa.

”Eh… Ja, tack i alla fall.” säger han och lägger på. Ingen ursäkt, men han sa i alla fall tack. Det är mer än de flesta gör.

- Nästa inlägg -

Framtiden.

Just nu skriver jag ett inlägg om dagen och hade tänkt mig att fortsätta med det - två och ett halvt kapitel kvar gör att jag då är färdig om c:a två-tre veckor. Vad händer sen?

Jag sätter mig ner och börjar skriva om, ändra och fixa. Det ska läggas till ett kapitel i början och delar av 1:a och 2:a kapitlen ska skrivas om och flyttas (en del till det nya kapitlet). Stavfel, syftningsfel, kritiserade delar, upprepningar och dåligt språk ska åtgärdas. När det är klart ska jag skicka boken till ett förlag och försöka få den publicerad. Samtidigt kommer jag att lägga ut den i dess helhet som pdf-fil här, så alla kan läsa den uppdaterade verisionen om de vill.

Vad händer med bloggen under tiden? Jag tänker fortsätta att uppdatera, fast med nyheter om hur det går med omskrivningen och den eventuella publiceringen. Förmodligen blir det lite skrivverkstad för noveller och annat. Eventuellt ska jag efter nyår skriva en After Action Report i stil med the fort och då är det möjligt att jag repostar den här också.

Om det blir publicering och folk faktiskt köper och läser kan det tänkas bli en uppföljare - mer av Mats liv (nu har jag i och för sig avslöjat att Mats överlever, men det är nog inte för mycket sagt, jag lever ju än). Arbetstiteln på nästa bok är i så fall En inskränkt norrlännings irländska äventyr, eller något sådant. I så fall börjar vi om på samma vis igen.

Kapitel 17 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter två timmar, för naturligtvis blir det två timmar, inte en som utlovat, är det äntligen slut. Det är förstås kö fortfarande, och det kommer elaka meddelanden från samtalsövervakningen, men Andersson svär som en borstbindare och menar att Lill-Mussolini kan stoppa upp sin kö där varken sol eller måne lyser, vi har varit flexibla och hjälpt till, ger vi mer tar de handen, armen, axeln och biter ett gott stycke ur bröstkorgen också.

”Sätt igång med mail!” säger han resolut. ”Hänvisa till mig om samtalsövervakningen klagar.”

”Bästa ordern sedan kapten sa ’sup!’ i lumpen!” säger Peter med ett brett flin, Erik nickar instämmande och jag grymtar tillfredställt. Tillbaka till mailen. Fåse, någon frågar efter priserna på våra ADSL, klistra in ett autosvar… Hmmm…

”Jag är kallad på möte om mailgruppens inflexibilitet.” säger Andersson plötsligt med ett ironiskt leende och reser på sig. ”Fortsätt med mail ni.” säger han och försvinner förvånansvärt fort, innan någon hinner säga mer än ’lycka till’ och ’vi är på din sida’.

”Varför vill alla prata med chefen hela tiden?” säger Erik med en rynka mellan ögonbrynen. Han sitter längst upp i mailkorgen och får ta skiten får de mail vi svarar illa på.

”De tror väl att våra chefer skulle ha mer befogenheter än vi och är lite räddare om TeleNet24s kunder. Vi skiter ju i vilket.” säger jag.

”Ja, men de går bet.” menar Peter. ”Callcenters är som katolska kyrkan. En massa helgon med specialområden. Sankt Mats, ADSL-frågornas besvarare, Sankta Lena av fakturorna och så vidare… Det är bara i undantagsfall man ska vända sig direkt till chefen.”

Ett tag sitter vi och diskuterar olika religioners relation till contactcentret. Hin Olga, det finns ingen mailgrupp utom mailgruppen och Andersson är dess profet. Eller om du inte är en god tekniker och håller dig på mattan kommer du återfödas som telemarketare, eller ännu värre, TeleNet24-kund!! Andersson kommer tillbaka, suckar djupt och skakar mest på huvudet när vi försöker få veta vad de egentligen sagt på ’mötet’. Sedan går vi på lunch och klämmer i oss usla halvkalla och torra hamburgare och halvfriterade pommes frites på Dånken under ivrigt dissande av stackars Erik som insisterat att vi skulle gå dit.

”Fan, Dånken suger. Tjugo minuter och en fis så är man hungrig igen.” säger jag misslynt.

”Du skulle kunna äta två kor och ett friterat potatisland och ändå vara hungrig efter tjugo minuter och en fis, Mats.” säger Peter och petar sig i tänderna med en snodd plastgaffel.

”Which would be bad because…?” kontrar jag med ett flin.

”Du blir på så förbannat dåligt humör när du är hungrig.” säger Erik med en elak grimas.

”Just det, värsta djävla lordimonstret och magsäcken din börjar hota med att smälta levern.” säger Peter, missar med plastgaffeln och knäcker den mot tandköttet. Med ett avgrundsvrål rycker han ut den, spottar ut den del som fastnat i tandköttet och slänger den stackars oskyldiga plastgaffeln på gatstenen och stampar jämfota på den. ”DJÄVULSTYG!” ryter han så folk vänder sig om och undrar vad som står på.

”Ditt fel!” säger han helt ologiskt och hötter med ett finger i mitt överraskade ansikte och svär ömsom på finska, ömsom på svenska.

”Va? Hur?” säger jag.

”Det vet jag fan inte, men på något satans vis är det ditt fel, din djävel!” säger Peter och gör en sur grimas.

”Seså barn, inte bråka nu, då blir pappa Andersson ledsen.” säger Andersson och flinar. Peter svär lite till men släpper sedan det hela. Vi går tillbaka till jobbet och sätter oss igen.

”Vafan?” säger Andersson. ”Har ni sett ködjäveln?”

Jag tar upp den. Fyrtioåtta personer i kö? Strax innan ett? Vad i helvete?

”Kolla mailen!” säger Peter och skakar på huvudet. ”TeleNet24 har köpt upp InStröm. Sextiosjutusen modemkunder och nästan fyratusen ADSL-kunder. Och nu ringer de till oss.”

”Va?” säger jag och känner huvudvärken bli ännu värre. ”Men vi har ju inte fått någon information?”

”Torped-Olga skriver i mailet att eftersom de använder samma teknik som TeleNet24 ska det bara vara att supporta på.

”Men vad heter deras ftp? Utgående och ingående mailserver? Vad har de för priser och specialavtal?” säger Erik och vevar med armarna så hans perfekt strukna skjorta skrynklar sig som grädde under elvispning.

”Det står inte i mailet.” säger Peter och skakar på huvudet.

”Order direkt från VD, vi ska koppla in oss.” säger Andersson och sjunker med en suck ännu djupare ner i stolen. ”Jag tar och ringer till TeleNet24 och försöker ta reda på saker om ni kopplar in er…” säger han och kliar sig i sitt glesnande hår.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 1).

- Första inlägget -

Jag är nog fem minuter sen när jag kliver in i backofficesalen och Andersson, Erik och Peter är redan på plats och sitter och matar e-mail. Andersson har redan hunnit sjunka djupt ned i den knarrande men bekväma kontorsstolen han alltid sitter i. Jag slår mig ner, loggar in och öppnar mailkorgen med en suck. Huvudvärken vill inte riktigt ge med sig, trots att jag tagit en plastmugg automatkaffe och ett glas vatten. Ingen säger något, vi knattrar på våra tangentbord och svarar på mail. Idioter och nästan vettiga personer får samma svar, alltid på den första frågan i mailet oavsett vad den är.

Då dyker det upp ett meddelande på min skärm från samtalsövervakningen.

”DET ÄRKÖ!!!11!! lOGGA IN!!11!!!!!!” Vafan nu då? Jag är ju på mail hela denna vecka också, ju? Jag svarar lugnt att jag är på mail och inte ska logga in mig. Jag kollar kön. Tolv personer har väntat upp till tre och en halv minut på att få skälla på sin alldeles egna, personliga gruvtroglodyt.

”DET SPELAR INFEN ROLL!!11!!” får jag tillbaka. Vad i hela helvete? Jag kastar osäkert en blick runt i salen och ser att både Erik och Peter håller på och trasslar med sina headsets. Har de också fått samma order. Desperat vänder jag mig mot Andersson, som till min förfäran redan har sitt headset på sig.

”Ska vi koppla in oss?” frågar jag misslynt.

”Ja, det är kö, och så måste vi hjälpa till, tydligen. Det kommer från Sune.” svarar Andersson med en avgrundsdjup suck som slutar i en än värre hösäckshållning än innan.

”Men mailen då?” protesterar jag.

”Den får vi ta senare, enligt Sune.” svarar Andersson uppgivet, men jag märker att han håller på att koppla in sig eftersom jag pratar med honom. Han vill inte heller.

”Men… Det finns ju inget senare, det är ju nästan alltid kö?” fortsätter jag, vill inte ge mig.

”Ja, men nu ska vi vara inkopplade en timme i alla fall.” svarar Andersson.

”Men vi svarar ju på mail snabbare än vi tar samtal?” säger jag.

”Ja?”

”Och vi får lika mycket betalt på mail som vi får på samtal?”

”Ja, så är det med det nya avtalet.” svarar Andersson och ser ut som ett levande frågetecken.

”Blir det inte en förlustaffär för contactcentret om vi kopplar in oss då? De måste ju tjäna mer på att vi svarar på mail eftersom det blir fler sådana?”

”Jo…” svarar Andersson nu när han förstått vart jag vill komma.

”Men varför kopplar vi in oss då?” säger jag desperat och grimaserar illa.

”För att samtal är kärnverksamhet, enligt ledningen. Det är alltid prioriterat.” Andersson rycker uppgivet på axlarna. Jag skakar bara på huvudet och går och skiter först i desperat hopp om att undvika några samtal i alla fall. Det hjälper förstås inte, när jag kommer tillbaka är det fortfarande kö och jag har ett antal ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen, det bästa är nog ”NÄR JAH SÄGER NÅGOT SKLA DU LYDA!!!!!!!!!!1111!!!!!!”. Det är förmodligen Lill-Mussolini som ligger bakom det, han lär fortfarande ha något att bevisa efter firmafesten. Huvudvärken moler och jag känner hur jag bara vill vara precis varsomhelst utom just här, just nu. Vad som helst! Jag skulle kunna bli religiös bara jag slapp det här nu.

Men det gör jag inte. Istället kopplar jag in mig. Det ringer förstås direkt.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” hälsar jag, med en viss desperation i rösten.

”HUR DJÄVLA DUMMA I HUVUDET ÄR NI EGENTLIGEN?!” blir det framrytna svaret. Jaha, ett SÅDANT samtal. Det går utför därifrån.

- Nästa inlägg -

Liten kompensation för frånvaro.

Nu ska bloggen vara igång igen efter en frånvaro som berodde på mer än en orsak - mycket jobb och resor i tjänsten är en, men också att jag lagt ner lite tid i ett annat skrivprojekt när contactcentret kännts mer som en plikt än ett nöje.

Om ni vill läsa sidoprojektet (som är helt orelaterat) finns det tillgängligt. The Fort är en del av en After Action Report och en del av den alternativa historielinjen Byzantine's Khan. 28 sidor långt handlar den om ett litet fort i utkanten av det Romeriska/Bysantinska Anatolien (Turkiet) som hamnar under Seljukturkisk belägring någon gång i slutet av 1100-talet. Både The Fort och Byzantine's Khan är helt på engelska.

Kommentera gärna.

Kapitel 17 - Sjukdom och uppköp.

- Första inlägget -

Jag lagar och äter en måltid bestående av en jätteportion spaghetti med enorma mängder smält ost och krossad svartpeppar. Jag orkar fan inte laga något mer avancerat. Sedvanligt vräker jag i mig maten på ett par-tre minuter framför datorn. Ibland undrar jag varför jag ens har ett köksbord. Efter en blixtsnabb session på toa, strax därefter, med svidande surt rännsket på övertryck är jag nog på plus minus noll igen. Sedan chattar jag lite med morfar och försöker förgäves få honom att förstå hur Internet funkar, men han tjatar mest om sitt blåvita reklamlösa Internet för alla och vilken bra idé det vore. Vafan, gå tillbaka till BBS-tiden då, för tusan, vill jag skrika. Egentligen inser jag nog att hans koncept har rätt många fördelar. Jag glor på en usel film jag tankat hem och fattar inte hälften av handlingen. Den är inte textat och jag hör fan inte vad de säger. Jag har börjat höra så dåligt på senaste tiden, vilket säkert beror på headset man måste ha på max volym för att höra vad kundfan egentligen säger i det städiga drönet av ljud på contactcentret. Jag försöker ragga lite på ett par brudar jag har på MSN ett tag innan jag tröttnar på deras undvikande, vilket kan vara spel för galleriet, eller helt enkelt bero på att de är lindrigt intresserade av en fet låginkomsttagare med bristande självkänsla. Det senare är nog troligast. Jag stänger av datorn, gäspar och beslutar mig för att gå och lägga mig tidigt, så jag är lite i form imorgon och kan plocka mycket mail.

Väl i sängen ligger jag mest och stirrar i taket. Vad i helvete nu då? Jag är trött som fanken, men jag kan inte sova. Musklerna i axlar och skulderblad värker, det spänner i tinningarna och jag kan fan inte sova. Jag kör standardknepen, förstås. Öppnar fönstret så det blir småkyligt i sovrummet, fasciststräcker lakanet så inga veck och knölar i det stör, dricker kallt vatten, pinkar, drar en tarzan och låtsas som jag redan sover. men ingenting vill funka.

Efter ett par timmar ger jag upp och kliver upp och slår på min dator igen. Trolla amerikanska forum, läsa otroligt långrandiga after action reports på mina favoritstrategispel och chatta med den knasiga, förvirrade, ensamma och outbildade sverigedemokraten på MSN brukar göra mig trött, särskilt det sista, då han vanligtvis beskyller socialdemokratin i allmänhet och Göran Perssons i synnerhet för att han hoppat av gymnasiet och inte vågar söka några jobb, eftersom alla ’enstöringstjänster’ slopats av de onda socialdemokraterna. Inga fyrvakter länge, bu-huu, svarar jag, varvid han blir upprörd och annonserar att muslimerna kommer skjuta mig först när de väl börjar ett öppet istället för ett icke-öppet krig mot svenskarna. Jag skrattar åt honom och beslutar mig för att försöka sova igen.

Det är förstås fortfarande lögn. Så fort jag är ifrån datorn känner jag av de spända muskelknutarna i skulderbladen, spänningarna i tinningarna och nästa veckas schema och vad som kommer att hända med mailen malen i skallen. Kommer jag få tjänsten eller inte? Ovissheten gnager i mig där jag ligger och vrider och vänder mig i min smala och spartanska säng långt in på småtimmarna. Jag vet inte riktigt vad klockan var nät jag somnade, men nog fan var det sent nog! Det är särskilt uppenbart när väckarklockan väl ilsket ringer. Jag är grusig i ögonen, snuvig, trött och känner mig nästan bakis. En huvudvärk moler bakom ögonbrynen och det är svårt att få upp ögonen. Jag ställer fram väckarklockan en halvtimme och skippar frukost, men det är precis samma plåga när den ringer igen. En kvart till, jag tar bussen idag. Det hjälper förstås inte heller, för förr eller senare måste jag gå till jobbet.

Så jag släpar mig upp, förbannar mig själv för att jag inte kunnat sova, duschar så hett som jag någonsin vågar, men kommer ut än tröttare snarare än uppfräschad, slänger på mig kläder och skyndar till bussen. Vårsolen skiner från en klar himmel med bara några små ulliga moln som lättjefullt driver runt, i fullständig arrogans över mitt miserabla tillstånd.

- Nästa inlägg -