Kapitel 19 - Slutet

- Första inlägget -

Det har börjat dyka upp mer folk för att kontra den enorma mängden samtal som InStrömkunderna står för. Det börjar skämtas i hörnen om att Contactcentret skrapat botten i stans tunna av artonåriga idioter med i alla fall förmågan att skilja en mus från en tung tysk stridsvagn anno nittonhundrafyrtiotre. Jag får ta emot en strid ström av nervösa ungdomar med flackande blick med frågor om det verkligen får vara så här, eller så där? För det mesta kan jag bara skaka på huvudet och informera om att timanställda inte har några som helst rättigheter och att, även om jag inte använder just de orden, facket skiter fullständigt i det. Jag har precis berättat för Trendluder Tre att jo, företaget har rätt att ta bort hans timmar som redan är schemalagda om de vill ha bort honom och sett honom svärandes försvinna från backofficesalen, högt och tydligt klagande att facket är värdelöst, det kan ju inte hjälpa till med det minsta, och att han minsann ska gå ur, när Torped-Olga kommer instormande med Sune på halvt ovilligt släp.

”Håller ni på och loggar spammail?” säger Sune och låter en kisande blick svepa över salen.

”Eh, ja?” svarar jag eftersom Andersson är borta med Fisk-Peder och utvärderar potentiella nyanställda. Någon måste ju se till så att de i alla fall kan skilja en dator från en TV.

”Det kan ni ju inte göra!” ylar Torped-Olga och jag blinkar till av förvåning.

”Det var du som sa att vi skulle logga alla mail vi hanterade…” säger jag tveksamt och känner hur jag vill krypa ur skinnet.

”Alla riktiga mail, ja!” svarar Torped-Olga ilsket och får mitt adrenalin att rusa, fly eller kämpa!

”Du sa ju specifikt att vi skulle logga dem, eftersom vi hanterat dem när jag frågade om spammen!” säger jag tillbaka, aningen skarpare än jag tänkt mig, men det är ännu svårare att vara neutral och sansad ansikte mot ansikte.

”Det har jag aldrig sagt!” ylar Olga förorättat. Djävla papperspåse. Mycket luft, lite innehåll, tänker jag för mig själv. ”Antingen ljuger du oss rakt upp i ansiktet eller så har du grovt, på gränsen till efterblivet missuppfattat dina instruktioner!” säger hon högt och viftar med ett pekfinger i mitt ansikte.

”Djävla skrikande.” hörs det från Peter. ”Så djävla farligt är det väl ändå inte, vi slutar med det.” säger han och rycker på axlarna. Det är väl ett försök att desarmera situationen, men Torped-Olga är ute efter någon att skylla sin egen inkompetens på, och då ska man inte sticka upp. Sune ser mest och ser besvärad och olycklig ut. Han har väl blivit medryckt som vittne.

”Du ska inte lägga dig i det här!” säger Torped-Olga ilsket, argare igen. Hon tystnar i ren chock när Peters svar blir ett väl spänt och utsträckt långfinger. Det dröjer ett par andetag innan hon återfår fattningen.

”Med den attityden har du ingen framtid på det här företaget!” fräser Olga. Peter ler bara mjukt, reser sig, sticker ett hopvikt papper i hennes hand, ett papper hon tar i ren förvåning.

”Jag tänker mig inte någon framtid här heller.” säger han och skakar hand med en Sune som inte tycks förstå någonting, tar sin jacka och tar på sig den. ”Ja, tack för den här tiden.” säger han med ett riktigt brett leende. ”Jag ser fram mot ett anställningsbetyg postat till min hemadress och slutlönen. Jag hör av mig!” säger han slutligen, med det sista riktat mot mig och Erik som bara sitter gapande och stirrar på honom. Vad i helvete händer?

Så är han borta.

”Så kan han inte göra!!” säger Torped-Olga ännu mer ilsken när hon faktiskt vikt upp papperet och fattat vad som står på det. ”Jag måste prata med Peder!” får hon ur sig efter att ha stått ilsk och villrådig en stund, och stilettklackarna klapprar mot golvet när hon med gungande hängbyst springer iväg mot chefskorridoren. Sune står villrådig kvar en kort stund, kliar sig sedan ni nacken och nickar mot oss.

”Fortsätt jobba ni. Vi tar tag i det här…” säger han och försvinner iväg som en hund med svansen mellan benen.

”Vad hände just?” säger jag förvirrat.

”Vafan!” säger Erik olyckligt. ”Han kommer inte tillbaka. FAAAN! Vad ska Torped-Olga-helvetet hålla på så för?” han skakar på huvudet och viftar med en knuten näve åt chefskorridorens generella håll. ”Varför kan du inte fixa sådant Mats, varför kan inte facket göra något åt stendumma puckade hallonhjärnor till chefer?”

”Det är inte fackets roll.” säger jag lågt där jag har sjunkit ner i stolen. Ångesten härjar i mitt inre. Peter är borta.

”Inte?” säger Erik misslynt.

”Nej.”

”Vad ÄR fackets djävla roll då?” undrar han irriterat och jag kan höra de underliggande åsikten att facket måste vara rätt värdlöst.

”Minns du diskussionen om bra och dåliga företag vi hade?” säger jag trött.

”Ja, du sa att alla företag vill våldta ens arsel, skillnaden mellan de bra och dåliga var dans, middag och så.” svarar Erik aningen tveksamt efter att ha tänkt efter en stund.

”Ja, precis. Fackets roll är inte att se till att företaget inte våldtar din sjärt, fackets roll är att se till att företaget använder kondom och glidmedel.”

- Nästa inlägg -