Contactcenter

12 november, 2007

Kapitel 17 (forts 6).


Sagt och gjort, vi kränger på oss ytterkläder och försvinner mot den fula gråmålade dörren.

Peter vinkar och slänger en slängkyss till tjocka Fia i receptionen.

”Tills nästa gång, min sköna, då blir det mer smisk!” säger han och blinkar åt henne så att hon får en vackert tomarröd färg och fnissar som en liten skolflicka. ”På min stjärt den här gången, skulle jag misstänka…” tillägger han tystare, riktat åt mig och med en grimas. Jag sätter upp händerna med handflatorna mot honom i en avvärjande gest.

”TMI för helvete!” säger jag trött.

”Menar du att du inte vill ha intrikata detaljer om ridspöt hon vanligtvis använder… Bra fart, lite luftmotstånd, men ändå böjligt…” han flinar spefullt.

”Urk. Käften.” säger jag kort och skakar på huvudet.

”Vi tar detaljerna senare, det finns mycket att berätta.” säger han retsamt, blinkar åt Fia och ger mig en klapp i ryggen, förmodligen avsedd att få mig att börja gå mot dörren.

”Jag är inte boskap…” säger jag trött.

”Nej, men du är Mats. Nu går vi.” svarar Peter avfärdande. Jag suckar och kliver ut. Jag kan inte låta bli att njuta av tystnaden i trapphuset. Det spelar ingen roll att våra tunga sten mot den hårda stentrappan ekar fram och tillbaka mellan väggarna, det är inte samma tunga bakgrundstryck av sorl, ringsignaler och prat hela tiden. Jag kör ner händerna djupt i jackans fickor, drar upp axlarna och möter den svala brisen utomhus.

Vi tar bussen hem till mig eftersom jag fan inte orkar gå. Det känns som de tre trätrapporna är längre än någonsin när jag kliver uppför dem till min dörr. Väl inne sparkar jag av mig skorna och slänger jackan i ett hörn. Sedan kliver jag över posthögen och lägger mig på soffan.

”Jag skaffar lite dricka och tugg.” säger Peter och försvinner ut genom dörren. När den glider igen med ett tyst och vad som känns som ett väldigt definitivt klick låter jag huvudet glida bak mot kudden jag har i soffan. Jag känner mest stor utmattning. Jag kan inte sätta fingret på när, men snart driver jag iväg i en orolig sömn, bara för att vakna efter vad som känns som timtal, kallsvettig av en mardröm jag inte riktigt kan komma ihåg. Jag sätter mig upp i soffan och begraver ansiktet i händerna. Huvudet värker och det bultar i knutarna i skulderbladen. Jag tittar på klockan. Vafan? Jag har sovit i typ fem minuter. Jag sluter trött ögonen och försöker andas in djupt, lugna ner mig själv, men det är samma sak som i fikarummet på contactcentret, det är som om lungorna darrar, det går inte att få ner mycket luft i dem. Va fan ska jag göra? Jag försöker lägga mig ner och sova lite igen, men så fort jag somnar är det som förgjort, jag vaknar med en skarp inandning när benet sprätter till eller liknande. Det är som förgjort.

Efter ett tag dyker Peter upp med två sexpack folkbärs och snacks, Norrlands Guld trefemmor och en stor påse ostkrokar, för att vara mer specific.

”Här är medicin för sjuklingen!” säger han triumferande och ser mot mig där jag ligger och ser sur ut. ”Datorn är inte på, du måste verkligen vara sjuk!” säger han och flinar. Jag stirrar bara surt på honom under sänkt ögonbryn. Jag är inte på humör för skämt just nu. Han räcker mig en öl och jag tar emot den, öppnar och tar ett par-tre klunkar. För en gångs skull infinner sig inte den känsla av lugn och tillfredställelse som brukar komma med de första klunkarna av en kall öl efter en arbetsdag. Frustrerat ställer jag ner ölen, men på vägen ner spiller jag e massa över bordet. Vad i helvete nu då? Jag ställer ner ölen med en duns i bordet.

”Fan.”

”Fan!” ekar Peter . ”Du skakar som Ballongmannen i trappan!”

”Va?” säger jag och tittar ner på mina händer, som darrar som asplöv. ”Vad i hela helvete?” säger jag och kan känna rädslan rusa upp genom kroppen. Vad fan är det som händer? Med en ansträngning spänner jag armarna så händerna slutar skaka.

”Sedär, allt bra.” säger jag och pressar fram ett leende och sträcker mig efter ölburken. Jag klarar att lyfta den kanske tjugo centimeter över soffbordet innan hanen börjar skaka så jag tappar den igen.

”Fan Mats.” säger Peter med en oro i rösten. ”Du ska nog ringa sjukvårdsupplysningen.”

”Nej, nej!” svarar jag med viss desperation i rösten. ”Så sjuk är jag inte.”

”Du tappar för i helvete ÖL, dit djävla halvmiffo!” säger Peter och halar upp sin gamla nokia. ”Ringer inte du så ringer jag.”

Etiketter: ,

4 Kommentarer:

  • Hallå!
    Jag fick länk och började läsa den här blogg-romanen i slutet på förra veckan och nästan sträckläst den ända hit fram. Lysande! Ser mycket fram emot fortsättningen.

    By Anonymous Joakim, at 12 november, 2007 12:48  

  • Cliffhanger! Ser fram emot fortsättningen! (Som alltid iofs)

    By Anonymous David, at 12 november, 2007 13:07  

  • Joakim: Roligt att du sträckläst, det är en komplimang så god som någon - sitta framför skärmen och läsa alltihop (det är dryga 131 sidor A4 i 10p word nu).

    David: Fortsättning idag. Hade tänkt skriva klart kapitlet igår, men det blev långt.

    Alla: Ber om ursäkt för två dagar utan uppdateringar i helgen, ska köra på i samma takt som innan nu, ett inlägg om dagen. Ett inlägg kvar på det här kapitlet och sedan två kapitel till. Sedan är det fix och färdigt.

    By Blogger von Adler, at 12 november, 2007 13:26  

  • kan knappt bärja mig! Mats for teh loose :P

    By Blogger Johan G, at 12 november, 2007 18:41  

Skicka en kommentar

<< Home


 
Bloggtoppen.se