Kapitel 17 - Sjukdom och uppköp.

- Första inlägget -

Jag lagar och äter en måltid bestående av en jätteportion spaghetti med enorma mängder smält ost och krossad svartpeppar. Jag orkar fan inte laga något mer avancerat. Sedvanligt vräker jag i mig maten på ett par-tre minuter framför datorn. Ibland undrar jag varför jag ens har ett köksbord. Efter en blixtsnabb session på toa, strax därefter, med svidande surt rännsket på övertryck är jag nog på plus minus noll igen. Sedan chattar jag lite med morfar och försöker förgäves få honom att förstå hur Internet funkar, men han tjatar mest om sitt blåvita reklamlösa Internet för alla och vilken bra idé det vore. Vafan, gå tillbaka till BBS-tiden då, för tusan, vill jag skrika. Egentligen inser jag nog att hans koncept har rätt många fördelar. Jag glor på en usel film jag tankat hem och fattar inte hälften av handlingen. Den är inte textat och jag hör fan inte vad de säger. Jag har börjat höra så dåligt på senaste tiden, vilket säkert beror på headset man måste ha på max volym för att höra vad kundfan egentligen säger i det städiga drönet av ljud på contactcentret. Jag försöker ragga lite på ett par brudar jag har på MSN ett tag innan jag tröttnar på deras undvikande, vilket kan vara spel för galleriet, eller helt enkelt bero på att de är lindrigt intresserade av en fet låginkomsttagare med bristande självkänsla. Det senare är nog troligast. Jag stänger av datorn, gäspar och beslutar mig för att gå och lägga mig tidigt, så jag är lite i form imorgon och kan plocka mycket mail.

Väl i sängen ligger jag mest och stirrar i taket. Vad i helvete nu då? Jag är trött som fanken, men jag kan inte sova. Musklerna i axlar och skulderblad värker, det spänner i tinningarna och jag kan fan inte sova. Jag kör standardknepen, förstås. Öppnar fönstret så det blir småkyligt i sovrummet, fasciststräcker lakanet så inga veck och knölar i det stör, dricker kallt vatten, pinkar, drar en tarzan och låtsas som jag redan sover. men ingenting vill funka.

Efter ett par timmar ger jag upp och kliver upp och slår på min dator igen. Trolla amerikanska forum, läsa otroligt långrandiga after action reports på mina favoritstrategispel och chatta med den knasiga, förvirrade, ensamma och outbildade sverigedemokraten på MSN brukar göra mig trött, särskilt det sista, då han vanligtvis beskyller socialdemokratin i allmänhet och Göran Perssons i synnerhet för att han hoppat av gymnasiet och inte vågar söka några jobb, eftersom alla ’enstöringstjänster’ slopats av de onda socialdemokraterna. Inga fyrvakter länge, bu-huu, svarar jag, varvid han blir upprörd och annonserar att muslimerna kommer skjuta mig först när de väl börjar ett öppet istället för ett icke-öppet krig mot svenskarna. Jag skrattar åt honom och beslutar mig för att försöka sova igen.

Det är förstås fortfarande lögn. Så fort jag är ifrån datorn känner jag av de spända muskelknutarna i skulderbladen, spänningarna i tinningarna och nästa veckas schema och vad som kommer att hända med mailen malen i skallen. Kommer jag få tjänsten eller inte? Ovissheten gnager i mig där jag ligger och vrider och vänder mig i min smala och spartanska säng långt in på småtimmarna. Jag vet inte riktigt vad klockan var nät jag somnade, men nog fan var det sent nog! Det är särskilt uppenbart när väckarklockan väl ilsket ringer. Jag är grusig i ögonen, snuvig, trött och känner mig nästan bakis. En huvudvärk moler bakom ögonbrynen och det är svårt att få upp ögonen. Jag ställer fram väckarklockan en halvtimme och skippar frukost, men det är precis samma plåga när den ringer igen. En kvart till, jag tar bussen idag. Det hjälper förstås inte heller, för förr eller senare måste jag gå till jobbet.

Så jag släpar mig upp, förbannar mig själv för att jag inte kunnat sova, duschar så hett som jag någonsin vågar, men kommer ut än tröttare snarare än uppfräschad, slänger på mig kläder och skyndar till bussen. Vårsolen skiner från en klar himmel med bara några små ulliga moln som lättjefullt driver runt, i fullständig arrogans över mitt miserabla tillstånd.

- Nästa inlägg -