Kapitel 15 (forts 3).

- Första inlägget -

Snart kommer Andersson pustandes, med famnen full av socker, fett och koffein.

”Kramar du chipsen? Barbar!” häver Peter ur sig.

”Jamenvafan, jag tänkte, jag ska bara köpa lite godis och cola, inte behöver jag någon kasse inte, det är ju bara femtio meter att gå, gubevars. Men den blev det liksom mer och mer i korgen, och colaflaskorna är tunga…” Andersson stapplar fram till ett skrivbord och häller ut godis, choklad, chips och cola ur famnen. ”Sådär, tillräckligt för att föra oss alla mot större manlighet!” proklamerar han stolt och nickar.

Jag nyper åt mig chipspåsen och gör en grimas. ”Surkräm och lök?” säger jag med förakt i rösten. ”Varför?”

”För att det är GOTT, kanske?” replikerar Andersson och snörper på en mungipa.

”Chips är potatis kokad i fett och sedan saltad. Chips ska därför smaka oljigt fett och salt, och kanske, kanske lite potatis på ett hörn.” säger jag och skakar på huvudet. ”Vill man ha massa annan smak kan man svänga ihop en schysst dipp, kanske med grekisk yoghurt, chili och massor, massor och massor av vitlök.”

”Men köp dina egna chips om det nu inte passar.” snäser Andersson tillbaka och rycker tillbaka chipspåsen från mig, öppnar den och börjar mumsa i sig halv krossade chips i hög takt.

”Erik betalar mitt.” säger och knycker med nacken åt Erik, som sitter och gräver i fickorna än och mumlar något om att det minsann ska finnas pengar någonstans.

Jag sätter mig och kollar på ett mail. En kund som är oerhört upprörd över att han fått betala för sitt ADSL fast han flyttat till en lägenhet där han inte kan ha ADSL-uppkoppling. Någon, förmodligen Andersson, försökte för en månad sedan förklara att han var tvungen att ringa in och säga upp och uppge det nya numret, men det var nog tre veckor efter att mailet kom till oss. Han har fått påminnelse och nu inkassobesked. Summan klättrar fort med TeleNet24s inkassobolag, om man ska tro den upprörda kunden. Svordomarna är faktiskt riktigt avancerade. ’ni är söner av en sur hora och en lustande get’ måste jag komma ihåg att använda själv någon gång. Ctrl+c, ctrl+v, såja, nu finns det i min egen lilla historiska skatt av förolämpningar från kunder, som innehåller allt från mitt alla första ’är du dum i huvudet, eller?’ till denna senaste pärla.

Ett svar ska han förstås ha. Jag informerar sakligt om hur det går till att bestrida en faktura, om skriftligt ifrågasättande, om länsrätten och att deponera pengar och att kronofogden då inte kan utmäta något innan tvisten är löst, och så vidare. Ett riktigt proffsigt svar, jag är riktigt nöjd med mig själv när jag skickar det. Mmm… kexchoklad! Jag tuggar och mailar som bara den en lång stund, tills jag hör Andersson göra mysko ljud. Trött på att skriva dumma svar på dummare frågor till dummaste kunderna reser jag på mig och går bort till honom.

”Var är fel?” frågar jag lite halvnonchalant.

”Ledningen vill att jag ska skicka in ett åtgärdsprogram för mailen och eventuellt second line-arbete.”

”Ja?” frågar jag undrande.

”Jag skickade in att jag planerade att svara på mailen och välja ut någon för second line-arbete om det blev aktuellt.”

”Bara så?” säger jag och höjer flinande på ett ögonbryn.

”Ja, vad fan ska jag skriva mer?” säger Andersson med frustration i rösten. ”Jag har annat att göra än att detaljbeskriva hur vi svarar på e-mail.”

”Haha, kan du inte management by flailing?” säger jag.

”Va?” Andersson stirrar på mig som om jag kom från Mars eller något

”Ja, alltså…” säger jag och inser att jag behöver förklara lite. ”Du vet att det finns en massa management-teorier. Fina konsultfirmor som tänkt till och skickar räkningar för det, grejer framgrubblade på amerikanska universitet och så vidare… Typ ’forskning i vetenskapen att leda, organisera och delegera’ som jag läste det någonstans…”

”Ja.” svarar Andersson och en glimt av förståelse dyker upp i hans trötta blick. ”Jag tror jag har läst en av de där för länge sedan…”

”Precis.” fortsätter jag att raljera. ”Här på Contactcentret så gäller Management by Flailing. Det innebär att man ska veva på.” jag illustrerar tydligt genom att veva runt armarna som om jag vore en väderkvarn i kraftig storm. Upp och ner pumpar jag. ”Man ska veva, skit i om man faktiskt träffar något, eller ens träffar rätt om man träffar, bara man vevar. Det viktiga är inte att man gör ett bra jobb eller ens jobbar, det viktiga är att man ser ut som om man lägger oerhörd vikt vid problemet ledningen har hittat.”

”Beskriver inte det större delen av samhället idag?” säger Andersson klentroget.

”Jag sa inte att det inte var en populär teori.” flinar jag tillbaka.

Andersson skakar på huvudet och svär sedan illa. ”Men FAN, kan de aldrig sluta? Det är ju mail ifrån torsdags för helvete?”

”Rycker det i högerarmen? Känner du en oemotståndlig lust att invadera Polen?” säger Peter och skrattar lite från sin stol.

”Nej, nej!” utropar Erik. ”Det ser du väl? Det rycker i baguetten och han vill invadera Amsterdam!”

Andersson bara stirrar på oss ett tag. ”Ni är fan inte kloka på en enda fläck någonstans!” säger han med eftertryck. ”Spring hem, innan ni driver mig från det lilla vett jag har kvar.” fortsätter han och skakar på huvudet. Vi protesterar lite lamt för att tvinga honom att truga lite, sedan drar vi fort som fanken hemåt.

”Åtta imorgon, alla tre!” ryter han efter oss när vi försvinner och glider sedan djupt ner i stolen.

- Nästa inlägg -