Kapitel 15 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag hörde Anderssons kommentar, men svarar inte, jag är på väg hem. Det är riktigt fint väder nu och solen är röd på väg ner bakom några tunna moln, så halva himlen färgas rosa. Riktigt gay, faktiskt. Men rätt snyggt. Jag är lite trött, men mår inte så dåligt. Imorgon är det vanlig vardag och alla är tillbaka, då kommer det vara en massa saftiga rykten som surrar som elaka bålgetingar över chatklienterna. Jag flinar lite vid tanken, som den lilla skvallerkärring jag är. Vem har hånglat med vem, vem tillhör de upphittade underkläderna på dansgolvet, vad sa teamleaders och chefer på fyllan, vem tafsade på vem, vem kräktes i pissoaren och så vidare. Allt man behöver veta efter en firmafest och mer därtill. Mitt flin stelnar något när jag inser att jag själv kommer vara offer för en hel del rykten, några ryggdunkningar och en stor massa intima frågor av ytterst privat natur och jag har absolut ingenting att säga som inte får mig att framstå som oerhört patetisk. Vafan ska jag säga?

Jaja, den dagen, den sorgen, tänker jag och styr stegen mot flotterian, som är elakt säkert placerad ungefär halvvägs mellan hemma och jobbet, om man går rätt väg i alla fall. Som vanligt slår den där mystiska doften av vitlök mot mig när jag kliver in. Vad ÄR det Achmed gör som luktar vitlök egentligen?

Själv står Achmed i bortre delen av lokalen och torkar av bord, balanserandes en trave med plastbrickor fulla med skräp staplade på varandra i ena handen.

”Tjena Svenne!” säger han och flinar åt mitt håll. Han har bytt Franz Josef-skägget till ett bockskägg som börjar bli ganska långt, både i mustascherna och på hakan. Jag drabbas av en allvarlig misstanke.

”Tjena Achmed…” säger jag tveksamt. ”Har du gått och sett Kill Bill?”

”Javisst!” svarar Achmed, trycker in trasan under armen som håller brickorna och börjar dra sitt skägg. ”Det är fortfarande alldeles för kort för att slängas över axeln, fan, men ge det en månad eller två så…” ’säger han entusiastiskt och kliver förbi mig för att dumpa skräp i papperskorgen och ställa brickorna ovanpå. ”Det är lite för strävt och oböjligt, men jag ska köra balsam, va, då blir det fint. Snart står jag här och fnyser lyckligt och slänger skägget över axeln när folk beställer, fan.” han flinar brett. ”Fatta vilket reklamknep, Svenne!”

”Du är inte klok på en fläck.” säger jag avundsjukt och minns min egen sparsamma skäggväxt, som ser ut som ett vassgrund i en sjö ungefär, om jag låter det växa tre eller fyra månader, det vill säga.

”Jo, fan Svenne, det är SMART!” menar Achmed.

”Ja, men alla kommer hata dig för att du har skägget alla vill ha men ingen kan få!” säger jag sorligt. Achmed skrattar elakt åt mig och börjar sedan göra ett supermeal med plusmeny åt mig, utan att jag beställt.

”Jag slänger på lite bacon, fan, som plåster på såren.” säger han och flinar otroligt brett åt mig, så man tror hans mungipor ska gå upp och mötas uppe på hjässan, så främre-övre delen av ansiktet, med överläpp, näsa, ögon och panna ska trilla av. Jag sitter och surar över min cola när han kommer med maten. ”Alla kommer hata dig!” upprepar jag.

”Javisst!” säger han och ställer ner maten och ler ännu mer. ”Men de kommer ändå komma hit, fan. Se skägget och äta burgarna.”

”Han har säkert rätt också, den djäveln.” muttrar jag för mig själv och tar en stor tugga ur min perfekt lagade osturgare.

”Du får skaffa kvinna, va. Då ökar testosteronet och skäggväxten kommer fan.” säger Achmed och fixar med något bakom disken. Till min skam blig jag blodröd i ansiktet.

”Kolla fan, Svennen har kvinna på gång! Nyligen också!” retas Achmed och ler sådär brett igen.

”N-n-nej…” stammar jag. ”Det gick åt helvete.”

”Grus i kärleksmaskineriet, va?” undrar Achmed sympatiskt. För en gångs skull önskar jag faktiskt att han hade andra kunder att ta hand om, men det är tomt förutom mig just nu.

”Njaeh…” säger jag och fyller munnen med pommes för att slippa prata, men eftersom det inte finns några andra för Achmed att prata med väntar han tålmodigt. ”Jag tror inte det finns något maskineri överhuvudtaget.”

”Då får du skapa det, Svenne!” svarar han. ”Lite blommor, fan. Ett kärleksbrev levererat i hennes brevlåda för hand, va.” Achmed ler, himmlar med ögonen och trycker armbågarna mot bröstet med handflatorna öppna mot taket, som om han skulle deklamera poesi åt någon på våningen ovanför, trots att denna inte finns.

”Är du från femtiotalet, eller?” säger jag och kan inte låta bli att flina.

”Nej, men det funkar, ärligt Svenne! Frugan föll som ett moget äpple. Det var tider det, fan…” säger han drömskt och blickens fokus försvinner i fjärran.

”Vilka fasoner!” säger jag och skakar på huvudet. ”Hon drog innan jag vankade, jag tror knappast hon var intresserad när fyllan försvunnit.”

”Chansen finns! Ring henne!” säger Achmed passionerat.

”Nej…” säger jag och gör en grimas. ”Pinsamt, jag är rätt säker på att hon inte är intresserad. Dessutom har jag inte hennes nummer.”

”Skaffa det!” säger han och nickar ivrigt. ”Du kan om du verkligen vill!”

Jag mumlar något för att tillfredställa hans igelliknande insisterande och äter upp min mat. ”Måste hem, vi hörs!”

”Ring! Inget gratis bacon innan du ringt!” ropar Achmed efter mig medan jag viftar avfärdande. Jag kan känna hur rännskiten bubblar inom mig, jag måste hem snabbt nu.

- Nästa inlägg -