Kapitel 14 - Lönehelg.

- Första inlägget -

När jag vaknar ett antal timmar senare är hon borta. Glaset jag ställde på nattduksbordet är urdrucket och kläderna är borta. Nåja, jag hade knappast väntat mig något annat efter mitt minst sagt katastrofala avslut. Jag sitter på madrassen och går igenom vad som hände igår och hur det gick till… Jag har faktiskt inte så mycket ångest, jag har i mångt och mycket resignerat på området kärlek och sex, och att det blev så pass mycket som det blev igår var ren bonus på min skala. Det är bara enmänniska till som med största sannolikhet är övertygad om min värdelöshet, förutom jag själv då. Ävafan, här blir det inga barn gjorda, fanimig. Inte för att det blir det annars heller, och särskilt inte igår, men åndå. Jag kliver upp och går och duschar länge och ordentligt och häller i mig en liter vatten ur gårdagens fingeravtryckkladdiga pintglas.

Varför i helvete skulle jag lova Andersson att jag skulle jobba idag? Jag måste dock erkänna att det är en ordentlig men inte alltför plågsam kopparslagare som står och bankar på det städ min skallebas är. Att ha kräkts upp en massa oupptagen alkohol och sedan druckit ordentligt med vatten igår måste ha hjälpt. Det smakar dock fortfarande unket i munnen när jag drar på mig lite kläder och förbereder mig för att gå till jobbet.

Visst djävlar, jag glömde säga till Peter att Andersson ville ha med honom också. Jag halar upp min lastgamla mobil och under ivriga svordomar får jag fram ett SMS. Dess ordbok är intelligent som förra månadens mjölkpaket och att jag hatar telefoner och att försöka få fram text på något annat sätt än med ett QWERTY-tangentbord gör inte saken bättre. Till slut piper den eländigt för att bekräfta att den lyckats hosta iväg meddelandet.

På jobbet kliver jag förbi åtminstone ett dussin människor som ser seriöst bakis ut. Det är lönehelg och lördag, så det är lugnt. Killen med truckerkepsen, Eriks kompis, sitter och snarksover högljutt i sin stol med armarna slappt hängande fötterna på skrivbordet. Det har sina fördelar att jobba helg ändå, inga chefer och ingen samtalsövervakning. Två andra killar sitter och spelar vändtia och i ett hörn sitter Bengt och ser ut som ett spöke, blekare än vanligt och med en blöt diskhandduk tryckt mot sin panna. Han kvider stilla något om att han dör, han dör, å kan han inte få dö någon gång?

Inne i den nya backofficesalen sitter Andersson djupt nersjunken i sin stol, med bara näsan ovanför skrivbordsytan och luktar på ett par kaffefläckar. Inte sedan senaste firmafesten har väl en plats ångat så av bakfylla. Bakom mig dyker Erik upp.

”Åhurvadehärdå?” säger han på klassiskt polismaner och får faktiskt mig att olustigt rycka till. Erik ser resultatet och flinar.

”Bakis som ett aber.” säger Andersson. ”Frugan skrattade rått åt mig i morse, hon tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag envisades att sjunga ’Eviva Espana’ för full hals hela resan hem igår.” han ler lite blekt och skakar på näsan.

”Jag lever väl…” säger jag och sätter två fingrar mot halspulsådern. ”Jo, puls finns.”

”Schysst, man kan inte vara riktigt säker på det när man ser dig.” säger Erik och nickar ivrigt. Själv verkar han oförskämt pigg, den djäveln.

- Nästa inlägg -