Kapitel 13 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter lunch, när vi sitter och surmulet matar mail, endast avbrutna av Torped-Olga som då och då tittar in och undrar hur det går och prisar vår vilja att bidra till Contactcentret genom att jobba extra så vi får bra resultat på mailen. Hon visar på intet sätt att hon skulle fatta att vi gör det för att Andersson ber oss och inte för vårt sunkiga Contactcenter.

Jag arkiverar ett par dussin spam och svarar på ett par mail till. Den förbannade idioten som vidarebefodrar spam till oss har gjort det igen. Vad är det, tredje eller fjärde gången jag svarar honom på tre dagar eller så? Irriterat skriver jag ett mail där jag frågar vad som inte framgått i de tidigare mailen och varför han inte förstår? Sådärja, en liten hämnd gör en fin dag. Sedan tittar jag över mailen som ligger överst.

”Du Andersson.” säger jag.

”Hmm?” svarar Andersson oartikulerat, med sitt medvetande djupt i ett mail.

”Vi får djävligt ofta samma frågor. Typ pris, fart, kan jag få ADSL, uppsägningstid och så…”

”Ja?” säger Andersson, nu med uppmärksamheten halvt på mig och halvt på sitt mail.

”Vi borde kunna göra ett gäng med textfiler med standardsvar…” säger jag och försöker utveckla mitt resonemang. ”Alltså, en textfil som heter som frågan och med ett färdigskrivet svar inuti och så har vi dem på sharet som alla kommer åt så alla kan använda det. Det borde korta medeltiden per mail.”

Andersson stirrar på mig så jag blir lite nervös. ”Varför har ingen tänkt på det innan?” säger han med ett brett flin. ”Jag gör dig till ansvarig över det här. Sätt igång bara!” ler han och återgår till sitt mail. Tjadu, varför ingen tänkt på det innan? Kanske för att det här företaget slår ner på all slags eget tänkande? Nåja, nu tyckte ju i och för sig Andersson att det var en bra idé, så jag sätter mig och gör ett dussin standardsvar och gör ett nytt varje gång jag svarar på ett nytt mail. Snart har jag en rejäl klump, visar Erik och plötsligt går det bra mycket fortare.

De sista fem minuterna innan det är dags att gå på firmafest kollar jag min egen mail igen. Hm, den lokala fackklubben söker styrelseledamöter igen. Den här gången lockar de med att man får gå på styrelsemöten på betald arbetstid. Minsann, de måste vara lite desperata. Jag får något slags knäppsläpp mot min normala attityd att inte bry mig och med ett cyniskt leende deleta deras mail och svarar istället att jag kanske kan tänka mig vara med om ingen annan finns.

Sedan slås min dator av tvärt.

Där står Peter med jackan på och min strömkabel i handen.

”Hon är 17.01 Mats! Fysikens lagar om tröghet för tunga kroppar är ingen ursäkt!” vrålar han. ”Det är firmafest och fylla på apstadiet, raggande på kundtjänstfjortisar och allmän skörlevnad är anbefallen!”

Jag är lite irriterad över att han ryckt min strömkabel och låtit mig gå Cold Turkey från mitt Internetberoende bara så där, men arbetsdagen är över och det är fest, fest, fest, så vem kan vara sur?

”Kommer du Erik?” säger jag. ”Andersson?” Erik nickar och försöker resa sig så fort att han trasslar in benen i kontorsstolen och håller på att trilla omkull. Andersson skakar på huvudet.

”Gå ni, jag kommer efter, måste avsluta några saker.” säger han och fokuserar på skärmen igen.

Vi försvinner snabbt iväg ut från contactcentret, med en strid ström av ungdomar bakom oss. Stämningen är hög när vi når festlokalen där firmafesten ska hållas. Snabbt och rutinerat släpar jag och Peter med oss Erik till en plats nära både buffén och toaletten.

”Det gäller att vara strategiskt placerad.” säger jag och nickar åt Erik. ”De ransonerar alltid buffén – max en skiva kött per person eller så, de snåla djävlarna. Sitter man nära kan man ta flera gånger och skita i det.”

När vi väl satt oss börjar det strömma in mer folk och snart är lokalen så gott som proppfull. Personalen börjar gå runt och byta ut den enda drinkbiljett vi fått mot öl eller cider eller alkoholfritt (som om någon skulle välja det!). Jag och Peter försvinner iväg till baren och köper oss ett halvdussin staropramen på flaska och en skål jordnötter.

”Vad ska ni med dem till?” undrar Erik med ena ögonbrynet höjt när vi återvänder med vår skörd.

”De kommer prata rätt länge, blah-blah-blah.” säger Peter och gör en glappande låtsad mun med ena handen.

”Ölen kommer ju bli avslagen.” säger Erik och rynkar på näsan.

”Du kommer ångra dig om du inte köper några nu.” säger jag, men Erik bara skakar på huvudet.

”Skyll dig själv.” säger Peter avfärdande och börjar dricka av sin stora stark han fick för sin enda sketna drinkbiljett.

Så börjar spektaklet. Uppe på scen dyker Vice VD, Ballongmannen, Sune, Fisk-Peder Personalchef och Torped-Olga upp. Med hjälp av projektor, powerpointslides och långa tal gör de sitt bästa för att ta luften ur stämningen. Var och en försöker tydligen ersätta kvalitet med kvantitet och överträffa varandra, och ingen utom Ballongmannen talar kortare än en kvart. Redan när Fisk-Peder Personalchef, som börjar, har redogjort för hur bra det skulle vara om vi inte var så sjuka hela tiden har alla slutat lystna. Erik har tömt sin stora stark och tittar törstigt och avundsjukt på vårt lager. Det flyger pappersplan farbricerade av programmets A4-sida och servetter fram och tillbaka över festsalen. Bredvid Erik spelar några sax-påse-sten om enkronor och jag tror ett par har lutat sig bakåt, fällt ner kepsar och sover gott i sina stolar.

Efter mer än en timme av intern beundran för vilket storslaget arbete ledningen gjort, framfört med monotona röster till oförståeliga grafer på powerpointen, ryggdunkar och lyckönskningar för framtiden som bara ledningen och kanske någon teamleader bryr sig om, eftersom de flesta räknar med att vara härifrån innan nästa års personalfest, tar det äntligen slut. Vice VD, märkbart irriterad över bristen på entusiasm över hans slutkläm, tar fram trumfkortet.

”Alla teamleaders har försetts med extra drinkbiljetter att dela ut till dem de anser förtjänta. Nu kan vi äta!”

En kort applåd följer, förmodligen mer för att vi äntligen får äta än att det finns extra drinkbiljetter till de som slickat röv tillräckligt den senaste tiden. Likt en enda stor massa rör sig salen mot buffébordet, där buffén stått en timme på varmhållning och tappat smak och utseende. Jag och Peter är längst fram och grabbar tag i tallrickar samtidigt som vi försöker hålla telemarketers och kundtjänstare bakom oss med vassa armbågar.

”Först!” säger jag förtjust, redan påverkad av fyra öl innan middag, men triumfen stannar i halsen, för där står Andersson och plockar den största biffen.

”När kom du?” undrar jag och blockar en liten sketen kundtjänsttjej som försöker tränga sig fram till köttet istället för att stå i kö.

”Alldeles nyss.” säger Andersson nickar och tar för sig av potatisen. Då inser jag. Andersson har visat prov på smart tänkande i världsklass. Han kommer en timme sent och SLIPPER alla tal och skit och kan dessutom gå direkt på maten och vara först.

”Vilken djävul du är!” säger jag, motvilligt beundrande. Andersson, som fattat hur kugghjulen gått i mitt huvud flinar, viftar avfärdande mot grönsakerna och tar för sig generöst med sås med ett brett flin och en nick åt mitt håll.

”Alltid, Mats. Alltid.” svarar han och försvinner småvisslandes iväg.

- Nästa inlägg -