Kapitel 13 (forts 3).

- Första inlägget -

Vi vräker snabbt i oss den halvkalla maten. Nu visar det sig hur strategiskt vi placerat oss. Inte nog med att vi var bland de först till buffén, vi kan dessutom ta en andra gång redan innan några av de segaste lyckats få sin första portion. Att vi placerat oss relativt nära baren gör dessutom att vi kan komma fram dit innan det stora lämmeltåget inser att de druckit upp sin enda öl innan maten. Peter ställer ner nio staropramen som han burit i sina köttiga händer med ett skarpt klirr.

”Vi förbarmade oss över dig med, Erik.” säger han med ett leende och räcker fram tre öl till honom. Eriks ansikte förbyts från segt tuggande förtvivlan med desperata sidoblickar mot myllret av svettiga, tätt packade människor framför baren till ett brett leende och djup tillfredställelse när den välsignat omoraliskt jästa drycken bubblar ner för hans strupe.

”Tack!” andas han ut efter att ha tömt en halv flaska i ett enda drag. ”Det är otroligt ändå vad de första två klunkarna av en kall tjeckisk kan göra en skitdag till ’det är inte SÅ dåligt ändå…’, eller hur?” säger han lyckligt.

”Amen.” svarar jag och Peter i kör och för våra flaskor till munnen. Andersson kommer förbi med en färgglad drink i ena handen och ett leende som bara kan bero på en begynnande fylla, för så glad är ingen som jobbar på allas vårt contactcenter.

”Skål grabbar!” ropar han och klingar glaset mot våra flaskor. Peter tar av honom glaset och smuttar lite på drinken.

”Bah, vad är det här? En mestrea?” säger han avfärdande.

”Man får inte mer på en drinkbiljett, tyvärr.” försvarar sig Andersson, kommer på sig och kör ner näven i fickan och får upp en hel hög skrynkliga drinkbiljetter. ”Jag fick visst lika många som alla andra teamleaders, fast jag inte ens har ett fast team än. Dumpuckade djävlar de är!” flinar han och strör biljetter över bordet där vi sitter. ”Här, slit dem med hälsan, ni är ju praktiskt taget mitt team ändå!” säger han. Jag och Erik roffar åt oss av drinkbiljetterna och delar broderligt upp dem i fyra högar, medan Peter ger tillbaka Anderssons drink och sedan halar upp en fickplunta från ena backfickan och slår i en rejäl skvätt i glaset.

”Sådär, nu är det en riktig grogg.” säger han och nickar mot Andersson. Andersson smuttar och grimaserar lite.

”Fjoo, den var stark.” säger han. ”Men det smakar inte finkel. Är det ditt eget hemkokta du har med dig?” frågar han.

”Alltid redo!” svarar Peter, flinar och gör en scouthonnör mot indieluggens kant, för att sedan hala upp en plunta ur den andra backfickan. Den här flaskans innehåll är mindre klart och det flyter runt diverse växter och frön i den. ”Hemkryddat!” utropar Peter och håller pluntan som om den vore en pokal och festen vore hans triumf, för att sedan dricka djupt från den.

”Aaah!” andas han ut. ”Nu kan festen börja!”

Och det gör den, onekligen, vi fyra sitter där och häller i oss ohemula mängder alkohol så snabbt vi bara kan. Jag får i mig massor av jordnötter ovanpå två jätteportioner buffé också. Andersson skojar om hur mycket frugan kommer gnälla över hur full han är när hon kommer och är fylletaxi och kör honom hem i natt, Peter mumlar något om ”I need pork tonight, the other white meat!” och drar iväg och hånglar upp den tjocka receptionisttjejen helt utan skam någonstans. Erik spiller en grogg över sin fina, strukna skjorta men är för full för att märka det, eller i alla fall för att bry sig. Med vinglig gång försvinner han ut på dansgolvet för att imponera på kundtjänstbrudarna med att dansa på händerna.

Andersson försvinner efter att hans fru ringt och beordrat honom till bilen. ”Det var kul, Matsch!” ropar han när han ragglar mot utgången. ”Vi schynsch imorgon, men inte FÖR tidigt! Ta med Peter ockschå, vet jag!”

Jag vinkar och ler lite blekt och stirrar sedan ner i bordsskivan. Varför ska alla alltid lämna mig ensam med min fylla och alkoholprovocerade depressioner när man är ute? Jag blir riktigt sur och tömmer glaset med jordnötter genom att föra det till munnen och köra botten upp och följer upp med öl.

Då hör jag att någon sätter sig ner vid stolen bredvid.

”Hej.” hör jag över den på hög volym pumpade technomusiken.

- Nästa inlägg -