Kapitel 13 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag vrider på huvudet och plirar åt det håll ljudet kom ifrån. Där står tjejen jag gjorde bort mig för! Jag rodnar lite när jag minns det, men höjer också ett ögonbryn. Hon är klädd i en kort med vid brun kjol med rutmönster och en kortärmad och urringad tröja med krusiduller längst ut på de korta ärmarna och längs urringningen. Snygga ben, hinner jag tänka för mig själv innan en viss självbevarelsedrift tar över i min hjärna, trots viss dimmighet och jag höjer blicken till hennes ansikte. Inte samma misstag två gånger i rad, inte ens jag är dum nog att lyckas med det.

”Hej där.” svarar jag med ett blekt leende.

”Ledigt här?” frågar hon och gestikulerar mot en tom stol. De flesta stolar kring bordet är tomma, folk trängs kring baren, skakar loss på dansgolvet eller står i små klungor längs väggarna och snackar skit.

”Jomenvisst.” svarar jag och nickar. ”Öl?” säger jag och håller fram en av mina oöppnade staropramenflaskor mot henne medan hon sätter sig.

”Man tackar, man tackar!” säger hon med ett leende som blottar en så gott som perfekt rad övertänder, lite stora kanske, men vita och fina.

”Du är inte den som är den, va?” säger jag och öppnar den och en till mig själv med kapsylöppnaren på min nyckelknippa.

”Bjuds det tjeckiskt vore det ju som att svära i den förbannade kyrkan att tacka nej.” säger hon, flinar lite och tar en djup klunk ur sin flaska.

”Det kan den i och för sig behöva.” säger jag, medan mina tankar leker med att det är något annat än en flaskhals hennes läppar sluter sig om. Ja, jag vet, jag är ett moraliskt vrak.

”Va?” svarar hon och försöker fokusera på mig. Ögonen går lite i kors innan de fastnar. Har nog passerat en försvarlig mängd alkohol nedför den strupen ikväll tänker jag.

”Kyrkan alltså. Svordomar i den.” förklarar jag och dricker ur min flaska.

Hon tycks tänka efter lite. ”Det vore ganska kul, eller hur? Byta ut alla psalmerna mot svordomsvisan. Gosskören står och sjunger så vacker om helvetes djävla skiiiit!” hon skrattar och jag kan inte låta bli att visualisera hur moralisttanterna och kristdemokratgubbar sätter församlingskaffet i vrångstrupen och dör av ren chock. Jag skrattar hjärligt och ger henne en rejäl klapp på axeln med min köttiga näve. ”Skitbra!” vrålar jag och tömmer min ölflaska. Hon är inte bara snygg, hon har min sorts humor också. Vore jag inte så pass packad skulle jag säkert bli kär och skit.

”Jag tycks ha drabbats av ett allvarligt fall av tom flaska.” fortsätter jag med bekymrad röst.

”Det verkar smittsamt.” svarar hon och tittar in i sin flaska som om den vore en kikare.

”Vi skaffar mer!” hävdar jag och reser mig så stolen nästan far i backen.

”Det är så djävulusiskt med folk i baren.” svarar hon och rynkar på näsan.

”Asch, det är inget problem.” hon ser dock knappast övertygad ut, så jag fortsätter. ”Nu ska du få se fördelen med att väga mer än ett tiondels ton!”

Jag sätter ordentlig fart och plöjer mig fram i folkmassan framför baren. Jag hör irriterade röster och arga kommentarer här och där, men i mitt nuvarande tillstånd smälter de ihop till ett aningen högre bakgrundsljud. Det tar inte lång tid innan jag står vid baren och vrålar en beställning så högt att en av bartendrarna inte kan låta bli att låta mig gå före en hel del andra. Det gnisslande hjulet får olja.

”Fan vad tur du har Mats!” säger en röst bredvid mig. Det är Erik som håller en hundring högt och trött håller upp den armen med den andra. Han ser ut som han stått där ett tag. ”Tre staro till!” vrålar jag till bartendern som står och plockar ur kylen till mig. Jag nappar åt mig Eriks hundring och dänger den i disken bredvid mig. ”Glöm inte jordnötterna!” ropar jag och nickar ivrigt när bartendern fyller ett glas med nötter och ställer på disken bredvid alla flaskorna. Jag trycker tre staropramen i famnen på en tacksam Erik som snabbt som en vessla kryssar iväg mellan de många törstiga med sin skörd. I ögonvrån anar jag en kundtjänsttjej han styr stegen mot. Sedär, någon får säkert fett på sylen ikväll. I mitt huvud önskar jag honom lycka till innan jag tränger mig utåt och tillbaka mot bordet.

”Djävlar vad snabbt!” säger hon och tar girigt en flaska när jag öppnar två med min flasköppnare. Jag ställer ner de andra flaskorna och jordnötterna på bordet. ”Ja, beter man sig som ett svin går det lätt och snabbt med allting. Ibland tycker jag nästan det är synd att jag inte kan pruta tillräckligt på mig själv och vara ett svin på heltid, samhället är ju uppenbarligen uppbyggt att ge fördelar för dem som saknar empati. Man är väl för snäll och mesig…”

”Det går inte att jobba på contactcentret och ha en ryggrad. Den knäcks eller du slutar. Så mes eller svin är det du kan vara.” svarar hon, nickar och höjer sin flaska till en skål som jag besvarar.

”Det är lite synd att de inte har staropramen granat.” fortsätter hon. ”Dricker du mörkt öl? Hallå?” hon tittar upp i mitt ansikte, som stirrar förbi henne och vänder sig om för att se vad det är som är så mycket intressantare än henne.

En bit bort står Lill-Mussolini, röd i ansiktet och med farligt pumpande vener i pannan, inte för att man kan se det på det här avståndet, men jag har sett honom arg tillräckligt många gånger för att kunna föreställa mig det. Mitt emot honom står Peter, med den tjocka receptionstjejen bara lite bakom. Det ser ut som om hon försöker hålla tillbaka honom, men han sveper bort hennes hand från sin axel. Det ser ut som om han och Lill-Mussolini kör arga leken, bara att det är blodigt djävla allvar.

”VAD SA DU?” säger Lill-Mussolini.

”Är du både döv och dum?” fräser Peter tillbaka så indieluggen trillar ner. ”Jag sa att du skulle flytta på dig, ditt makttrippande puttefnask!” säger han. ”Men jag kan lägga till att du ska tagga ner din attityd till ungefär samma nivå som din längd, vilket är DJÄVLIGT långt!”

”Du ska passa dig djävligt noga!” säger Lill-Mussolini tillbaka och hötter med ett pekfinger i brösthöjd på Peter, vilket är i hans egen ansiktshöjd.

- Nästa inlägg -