Kapitel 13 (forts 5).

- Första inlägget -

”För vad?” fnyser Peter och föser sin indielugg på plats igen. ”Ska du ändra i mitt schema? Ge mig dåliga tider hela tiden? Som om du inte gör det redan.”

”DU SKA PASSA DIG DJÄVLIGT, DJÄVLIGT NOGA!!” ryter Lill-Mussolini tillbaka och viftar ännu mer med sitt pekfinger. Det fnissas lite bland de som börjar samlas runt omkring. ”Håll käften!” ryter han till alla och vevar med fingret anklagande. Stämningen blir genast tyst och fientlig snarare än road.

Peter himmlar med ögonen med svarar inte utan tar ett steg framåt, så det bara blir en decimeter eller så mellan Lill-Mussolini och honom. Luften är tjock av förväntan och fientlighet, det är som om man skulle kunna skära den med kniv. Peter ser ut att vilja ta ett steg till framåt, då bryter sig personalchefen Fisk-Peder in i ringen som samlats runt dem.

”Vad pågår här?!” säger han uppfodrande och stirrar runt omkring sig. De flesta viker undan blicken eller till och med retirerar från ringen eftersom det roliga verkar vara slut. Peter nyper dock tag i Fisk-Peders kavaj med två fingrar.

”Du!” säger han och får en överraskad hal fisks uppmärksamhet. ”Du är lika välkommen som tandvärk och ungefär hälften så rolig. Jag har ett seriöst förslag till dig. Köp en blomma, en kaktus i kruka, du vet en sån där klubbformad, grön och fin med långa, vassa taggar. Sen sätter du den i ett fönster i solen några månader utan att vattna den så den blir gul, torr och hård. Sedan tar du av dina byxor och drar ner kalsingarna och sätter dig på sagda kaktus, och snurrar ett halvdussin varv eller så.” hasplar Peter ur sig i en enda lång harang och illustrerar genom att snurra sitt finger ett antal varv i luften. Sedan släpper han kavajen, vänder sig mot Lill-Mussolini och lyfter helt sonika upp honom i luften genom att ta tag i hans bröstkorg under armhålorna. Lill-Mussolini blir vansinnig och vevar på som en galning och får in åtminstone ett par rejäla sparkar och ett knytnävsslag över ögat. Peter ignorerar slagen och sparkarna och sätter ner honom en meter bort åt sidan.

”Så, nu är du inte i vägen längre.” säger han med ett flin och backar undan en vild rallarsving. ”Akta dig så jag inte vänder upp och ner på dig och använder dig som sparbössa.” varnar han flinandes, trots att en betänklig svullnad har börjat visa sig på hans ena ögonbryn. Han rättar till indieluggen igen och vinkar åt receptionistjejen. ”Min sköna?” säger han, och hon kommer springande med ett fnitter. Lill-Mussolini, som tagit ett steg mot Peter måste kvickt ta ett steg bakåt för att inte bli omkullsprungen. En och annan vissling och handklappning följer paret när de småspringer mot utgången.

”Du är så modig! Vilken moralisk resning!” fnittrar receptionstjejen beundrande med glittrande ögon.

”Du ska få se på moralisk resning när vi kommer hem till mig, min prinsessa.” svarar Peter, sedan drunknar deras vidare konversation i musiken och de försvinner till garderoben och, förmodar jag, vidare ut. En ny låt, på högre volym, går igång och gruppen människor börjar skingras, men inte innan två vakter som Fisk-Peder tydligen rusat iväg och hämtat suger tag i Lill-Mussolini och ropar något att om man slåss åker man ut. De har släpat honom halvvägs till utgången till hans indignerade tjut innan Fisk-Peder som sprungit efter lyckats förklara situationen och få honom släppt. Vakterna verkar inte be om ursäkt heller, de gör inte sådant tror jag. Som morfar brukar säga, att de som inte är smarta nog och som blir nervösa över att behöva tänka själva och inte klarar av samhället, de blir yrkesofficerare. Sedan finns det de som inte riktigt klarar av det heller och de blir poliser. De polisen inte tar i med tång blir väktare och springer runt med walkie-talkies och tror de är viktiga, medan de som inte ens kommer in där blir dörrvakter på krogar. Morfar är smart.

”Vilken avhyvling!” hör jag henne säga lyckligt framför mig och jag riktar uppmärksamheten dit igen.

”Japp. Riktigt fint!” flinar jag tillbaka. ”Nej, förresten.”

”Nej?” säger hon konfunderat och rynkar på ögonbrynen.

”Nej, jag dricker inte mörkt öl. Jag föredrar en gyllene pilsner eller bitter framför ales och stouts.”

”Du lyssnade?” hon skiner upp så jag inte kan låta bli att le, det är som att se en soluppgång eller något. Hm, jag måste ha druckit för mycket öl, jag börjar bli patetisk-poetisk igen, något som händer rätt ofta när jag får lite för mycket innanför västen. Äsch, skit samma, vem dör? tänker jag och halsar mer ur min ölflaska.

”Javisst, jag har inte simultankapacitet att prata och lyssna samtidigt. Jag är som en enögd bäver.” svarar jag med ett flin och skålar mot hennes flaska. ”Vad tycker du om med mörkt öl då?” frågar jag för att hålla konversationen igång.

”Det är så få som lyssnar nu för tiden, alla bara väntar på sin tur att få prata och anstränger sig för att komma ihåg vad de själva ska säga snarare än att lyssna på vad andra säger, jag tycker det är så tråkigt när folk gör så, man utbyter ingenting, lär sig ingenting, bara rapar sitt eget ytliga skryt och pratar, pratar, pratar…” plötsligt tystnar hon och ser rakt på mitt flin.

”Jag gör precis samma sak va?” säger hon och rodnar lite.

”Japp.” svarar jag. ”Ironi.” ler jag och öppnar två ölflaskor till, de sista, till oss. ”Fortsätt!” uppmuntrar jag. Det här är ju riktigt roligt.

Vi sitter en stund och pratar öl och samtalsteknik och glider snart över på mat och spelet kring träffar och signaler mellan intresserade. Hon beklagar sig över att killar aldrig verkar förstå hennes signaler och jag menar att hon får använda en träklubba och ta tag i hans öra och säga det i klarspråk, killar är träskalliga av naturen. Vi håller på att dränera det sista ur våra flaskor när en telemarketer dyker upp, iklädd rosa skjorta, fusksmutsiga jeans med vitt bälte och med stekarbackslick med ankstjärt siktar han in sig på henne.

”Öhdu, bruden, ska du inte med å dansa?!” frågar han med påtaglig alkoholdoft i rösten och headbangar våldsamt och i otakt till musiken. Jag noterar att inte ett hårstrå rör sig på hans omsorgsfullt friserade skalp trots de våldsamma huvudrörelserna. Jaha, nu var det roliga färdigt. Det var ändå dags att gå hem.

”Nej tack.” säger hon frostigt. Han låter sig inte avskräckas utan lägger en hand på hennes axel, en hand som verkar vilja glida nedåt.

”Ämenvafan, komigen, dumpa fettot och skaka loss!” säger han.

”Gefan.” säger hon skarpt och föser bort hans hand. Han är tvungen att ta ett steg för att behålla balansen när han förlorar det stödet. ”Stick!” säger hon och viftar med handryggen mot honom. Han surnar till och vänder på klacken i vad som förmodligen är menat som en indignerad gest som ska visa hans grace, men som blir ett kvarts varv för mycket och tvingar honom att stappla till återigen för att inte tappa fotfästet. ”Fult djävla luder ändå…” mumlar han när han aningen ostadigt stegar iväg.

”Djävla svin!” säger hon argt och den goda stämningen är som bortblåst. Jag är också sur.

”Djävla wanna-be-brat!” häver jag ur mig. ”Riktiga brats är idioter, men de kan man nästan tolerera, de vet fan inte bättre eftersom de är så korkade och trångsynta och aldrig haft ett riktigt liv, och de håller sig på ställen dit vettigt folk inte har råd eller vill gå, men wanna-bees, sådana som vill vara trångsynta svin och försöker grisa så mycket som möjligt, dem tål jag fan inte. Han borde ha stryk med blyrör som formar sig efter hans massiva skalle ju mer man slår.” fräser jag.

”Helt rätt!” får jag till svar.

”Varför är samhället så att svin belönas? Varför är så många så dumma att de attraheras av svin och skitskallar? Varför får alltid svinen rätt och alla fördelar och all beundran medan de som vill kompromissa och vara trevliga mot sina medmänniskor körs över och trycks ner i dynghögen.” mitt genom fylledimma framspottade hat är riktigt osammanhängande, det inser till och med jag. Jag förbereder mig för att be om ursäkt när hon böjer sig framåt och kvickt som en kobra nyper till i mitt öra och drar rätt hårt.

”Aj!” utbrister jag förvånat.

”Du gnäller bra.” flinar hon brett. ”Ska vi hångla?”

- Nästa inlägg -