Kapitel 13 (forts 6).

- Första inlägget -

Jag blir förvånad, för att uttrycka det milt. Det är i det här läget man ska vara cool som Sean Connery som Bond och säga något i stil med hans ’But of course you are’ och le överlägset säker i sin grova charm och fysiska närvaro. Jag kämpar dock inte bara mot min personlighet och överraskningen, utan också en tre eller fyra grader för tjock alkoholdimma i huvudet. Mitt resultat blir inte så imponerande.

”Eh, ah… Öh, uhm, visst.” stammar jag fram och förbannar min brist på charm. Det verkar dock som jag klarade jobbet i alla fall, för hon släpper mitt öra, reser sig och grabbar tag i min handled. Jag reser mig fort för att hinna med och känner hur det snurrar. Man ska verkligen inte sitta och dricka länge utan att resa sig då och då och man ska verkligen inte resa sig fort efter en massa öl heller. Det är lite si och så med att gå rakt fram när jag försöker hålla jämna steg med henne när hon leder mig in i ett mörkt hörn vid sidan av baren.

Väl där lägger hon armarna om min nacke och jag gör likadant om hennes midja, så sätter vi igång och våra läppar möts. Det snurrar en del och finmotoriken är väl inte den bästa, men jag låter mig inte avskräckas. Det var dock förbaskat länge sedan sist och rutinen är definitivt inte närvarande. Hon rynkar lite på näsan när våra tänder slår ihop både en eller två gånger, men sedan får jag in stuket hyfsat. Jag hade glömt hur det smakar. Konstigt, främmande… Varmt. Egentligen är inte varmt en smak, men fanimig, det smakar varmt. Och trevligt. Det känns som om någonting låter ’klack’ inne i mig och blodet och alkoholen plötsligt rusar runt i mina ådror i fyrdubbel fart och får huden att hetta i ansiktet och hjärnan att sväva iväg på fluffiga röda moln. Jag trycker hennes betydligt mindre kropp mot min och njuter faktiskt mer av den mänskliga värmen och närheten som jag är så svältfödd på än av de sexuella implikationerna i det hela.

Det snurrar och tiden går fort, förmodligen mest av alkohol, men säkert också av hormoner som rusar runt, tagna på sängen ut nyvakna efter lång sömn djupt i mina körtlar. Efter en stund släpper hon greppet om min nacke, skiljer sina läppar från mina och tar sin tunga ur min mun med ett ryck.

”Det var… trevligt.” säger hon med ett leende och flämtar efter andan. Jag är rätt andfådd själv och min kropp värker efter mer närhet.

”Ja, verkligen.” svarar jag. Hon lägger en hand på min tungt hävande bröstkorg och låter den andra bli kvar över min axel på min nacke. Jag låter min ena arm falla slappt längs min sida men behåller den andra runt hennes midja. Det här börjar bli lite pinsamt, bäst att skämta bort det hela så det inte urartar i en ansträngande jakt på ursäkter.

”Ja, det är väl bara att fortsätta hemma hos mig då.” säger jag och skrockar och blinkar med ena ögat mot henne för att vara övertydlig.

”Jaaa…” svarar hon och ler underfundigt med ett busigt glitter i sina vackra ögon. ”Har du något bra te då?”

”Hehe, trodde inte det heller, men vi kanske kan…” börjar jag på ren fart innan insikten om vad hon sa lyckas penetrera alkoholdimmorna och klentroheten i mitt sinne.

”Eh, va?” får jag ur mig. Återigen är jag verbalt smidig som ett havande kassaskåp.

”Har du något bra te då?” upprepar hon med samma pillimariska flin.

”Brunkullan, totalt världsbäst alla kategorier.” säger jag på ren rutin och undrar vad min tunga har för sig helt utan mitt samtycke eller medverkan.

”Jamendåså.” säger hon, fnittrar sött, sänker handen vid min bröstkorg och nyper mig ordentligt i min försvarligt fläskiga skinka. Sedan sätter hon iväg mot utgången. Jag står kvar som huggen i sten och försöker få ordning på vad som egentligen hänt. Fåse, jag sa… ”Kom igen då!” ropar hon efter mig. Jag blinkar klentroget ett par gånger, men beslutar mig för att rulla med det tills vidare och sätter efter henne mot garderoben. Det är inte förrän vid fått ut jackor ur garderoben och står vid busshållplatsen och hånglar igen i ett romantiskt och halvljummet duggregn i den mörka natten i väntan på kvällsbussen som jag drabbas av en enorm prestationsångest. Skräckscenarierna sköljer över mig, det ena en kallare våg än det andra. Tänk om jag inte får upp den? Tänk om hon är van vid killar som kan prestera mer, är större, klarar fler meter per minut och har betydligt större vana? Tänk om den är för sned, eller inte hård nog, eller om jag inte hittar rätt? Det var trots allt VÄLDIGT länge sedan sist. Vad fan ska jag ta mig till, finns det något sätt att backa nu? I huvudet spelar jag upp scenarion, det ena galnare än det andra. Ska jag låta henne gå på bussen först och inte gå på själv, kanske? Jag hinner inte riktigt avsluta mitt planerande innan bussen kommer och jag och hon sitter på den, efter att ha fyllefumlat med mynt hur länge som helst till busschaufförens djupa suckande.

Hjärnan går på sparlåga och det känns som allt går skitfort, jag hinner inte tänka, händelserna sker fortare än jag hinner reagera på dem, jag hinner knappt andas. Det är som om jag är andfådd hela tiden och den våta filt av alkohol som inte låter sig skakas av fördröjer varje tanke. Vi tar ett dubbelsäte långt bak och fortsätter grovhånglandet. Hon greppar tag i mitt ena lårs innansida och masserar uppåt med kraftiga tag och jag stryker klumpigt över hennes hår och kind, ner över halsen och kupar handen över hennes ena bröst genom jackan.

Innan jag vet ordet av är vi framme vi hållplatsen där vi ska av och jag trycker på stoppknappen alldeles för sent, så busschauffören måste tvärbromsa och jag är mycket nära att stå på näsan rakt in i dubbelsätet framför oss. Balansen är verkligen inte vad den borde vara just nu. Vi stapplar av och med armarna om varandras axlar kliver vi svajande de få stegen till min port. Efter visst besvär med både den och min ytterdörr, eftersom nyckelhålen resolut vägrade att vara stilla är vi inne hos mig.

”Schå, te?” säger jag och vevar obestämt mot köket.

”Äsch, vi tar det imorgon!” svarar hon och suger tag i min tröja, till hälften för att dra mig mot sovrummet, till hälften för att hålla balansen. Hennes manöver får dock både henne och mig att tappa balansen och i en underlig dans springer hon baklänges, jag framlänges för att återfå balansen. Dansen tar inte slut förrän vi bägge faller ner på min säng.

- Nästa inlägg -