Kapitel 13 (forts 1).

- Första inlägget -

Vi sitter alla tre och matar mail i god takt. Andersson sitter längst ner, frivilligt, och suckar tungt då och då. Erik sitter längst upp och jag någonstans i mitten.

”Nu är vi nere vid Sedan.” säger jag.

”Va?” frågar både Andersson och Erik i mun på varandra.

”Slaget vid Sedan, fransk-tyska kriget 1870. Moltke den äldre spöar skiten ur Napoleon III och därmed kan det förenade Tyskland utropas i Versailles inte långt därefter.”

”Öh, tack för historielektionen, det är alltid kul…” säger Erik tvekande.

”Jag förstår inte heller!” säger Andersson och drar en hand genom sitt bakåtkammade, glesnande hår.

”Vi har 1870 mail kvar att svara på.” svarar jag. Andersson och Erik böjer sig båda framåt och kisar synkroniserat som ett par ballerinadockor, för att kolla maillådan.

”Ja, sepåfan!” säger Andersson. ”Nu får du skylla dig själv. Jag kommer vilja ha historisk rapport då och då.”

”Visst.” säger jag med ett blekt flin. ”Det är roligt om mina värdelösa kunskaper kommer till någon slags nytta.”

”Värdelösa?” undrar Andersson.

”Ja, det är ju inte så ofta man har nytta av sådana kunskaper. Jag bygger ju inte direkt en karriär på det. Gettysburg.”

”Va?” svarar Andersson.

”Ja, Gettysburg, 1863.”

Andersson flinar och skakar på huvudet. Vi sitter och svarar på mail ett tag, sedan reser jag mig.

”Tänkte mig till fruktkorgen, ska någon ha något?”

”Finns väl ingenting i den idag?” säger Erik och skakar på huvudet.

”De enda grönsaker och frukten en riktig karl äter är potatischips och lökringar, Mats.” svarar Andersson, flinar och skakar på huvudet även han.

Vinkandes avvärjande åt Anderssons usla skämt kliver jag bort till fruktkorgen i fikarummet. Erik hade rätt – det finns en mosig klementin ingen kunnat förbarma sig över.

”Du!” säger jag till Ballongmannen som vaggar förbi. ”Varför finns det aldrig någon frukt?”

Ballongmannen vill ju visa att han tar våra problem på allvar, ny som han är. ”Jag vet inte…” flåsar han. ”Men jag ska kolla upp det!” säger han och vaggar vidare.

”Tack.” säger jag till hans försvinnande, valkiga rygg.

Jag tar en kopp uselt automatkaffe istället och återvänder till mitt mailande. Återigen har den där karlen vidarebefodrat sitt spam till oss och anklagar oss för att skicka mail som inte tillhör honom. Hade vi inte förklarar två eller tre gånger hur det funkar för honom? Jag skickar iväg ett mail med en kort-kort förklaring och referens till tidigare mail. Sedan loggar jag lite spam och beslutar mig för att titta till min egen mail som omväxling. Fåse nu, blahblah om samtalstider, blahblah om vem som tog mest samtal förra månaden och hur han borde inspirera oss alla. Vänta lite nu, är inte det killen som fick kicken för tjugofem eller trettio mail sedan, eftersom han uppfört sig illa mot ledning och arbetskamrater och lagt på mitt i samtalet för en massa kunder? Högerhanden vet verkligen inte vad vänsterhanden gör på det här stället.

Ett nytt mail plonkar in. Förstrött klickar jag på det. ’Det har framkommit att frukten inte räcker till alla. Jag vill påminna alla om att det är en frukt per person och vecka, följ dessa regler för allas trevnad.’ och signerat Torped-Olga förstås, ledningens budbärare av impopulära nyheten. Såg jag inte tre-fyra frukter i en hög inne hos Sune häromdagen? Regeln gäller nog inte ledningen, det brukar inte vara så. Håhåjaja.

”Fan, vi skulle behöva göra en rusch för att få bort mailen.” säger Andersson och avbryter mina tankar. ”Jag ska nog komma in i helgen och jobba lite. Vad säger ni, kan ni tänka er att jobba lite extra?” säger Andersson hoppfullt. Och eftersom det är Andersson så nickar både jag och Erik.

”Kan jag vara lite ledig på fredag eftermiddag nästa vecka då?” säger jag. ”Skulle behöva gå till doktorn…”

”Det är självklart okej med mig, Mats.” säger Andersson. ”Men det är nog bäst du hör med samtalsövervakningen, så schemat blir rätt.”

”Okej.” säger jag med en grimas. Jag skulle helst slippa prata med dem, men måste jag så…

”Jag hänger på, jag måste prata med dem om extra resurser och extrajobb i helgen…” säger Andersson och följer mig hack i häl.

Väl framme vid Samtalsövervakningens glasbur får man vänta tills en av dem nedlåter sig till att uppmärksamma dig. De sitter och stirrar på sina skärmar och skickar chatmeddelanden till agenterna. Till slut snurrar Lill-Mussolini själv på stolen och lutar sig bakåt.

”Vad vill NI då?” undrar han med släpig röst, helt utan respekt för oss som står där och trampar.

”Jo, jag skulle vilja vara ledig fredag eftermiddag nästa vecka, jag har en massa flex att ta ut och Andersson, som har mig då, sa att det var okej.” hasplar jag ur mig. Lill-Mussolini snurrar tillbaka sin stol och stirrar in i en av sina skärmar, utan att bevärdiga mig med ögonkontakt svarar han.

”Vad Andersson säger är inte vatten värt. Här är det jag som bestämmer om du kan vara ledig eller inte.” att Andersson står en halvmeter bakom mig verkar han inte bry sig om. ”Varför ska du vara ledig?” säger han släpigt och fortsätter att stirra på sin skärm.

”Va?” säger jag klentroget.

”Ja, jag måste ju veta om det är en bra anledning eller om du bara är lat.” svarar han.

”Jag ska till läkaren.” säger jag irriterat. Det är väl fan inte hans sak VARFÖR jag vill vara ledig. Han ska kolla om det går och säga ja eller nej.

”Jaja, okej då. Du får gå vid lunch.” säger han och ändrar några celler i ett excelark. Jag försvinner lättat därifrån så fort jag kan och lämnar Andersson att ensam dividera med idioterna där inne.

- Nästa inlägg -