Kapitel 14 (forts 1).

- Första inlägget -

”Käften.” svarar jag ceremonilöst med en grimas och skakar på huvudet, en rörelse som väcker kopparslagarna till liv innanför pannbenet. De må vara dämpade, men de är ändå flitiga och slår på sina städ grundligt och entusiastiskt. Varför har de sådan djävla arbetsmoral egentligen? Drogade hjärntvättade djävla finmetallsmedsdjävlar. Jag böjer ner huvudet i en handflata och andas ut tungt, tungt. ”Håhåjaja.”

”Hörde ni vad Vice VD sa igår, förresten?” säger Erik och kliver hela vägen in i salen. Han är klädd i svarta byxor med pressveck, en stärkt och struken småvit-och-svartrandig skjorta och en svart slipover. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zorro. Det är väl jag i min orakade och sluskiga utstyrsel som är Sergeant Garcia då.

”Nej?” svarar Andersson och masar sig upp lite så han i alla fall har hakan ovanför skrivbordsytan och plirar med trötta ögon ovanför försvarliga mörka ringar mot Erik, medan jag slår igång en dator och med ett stön kastar mig ner i en stol som knarrar och knakar protesterande under den omilda behandlingen.

”Bensin-Micke pratade med honom när han var full…”

”Bensin-Micke?” undrar Andersson.

”Han som jinxar allt. Så fort han säger att det är lugnt ringer typ femtio miljoner Stockholmare med trasiga ADSL.” svarar Erik.

”Jaså, han med trucker-kepsen?” flinar Andersson.

”Precis.” svarar Erik och drar efter andan för att fortsätta.

”Var det Bensin-Micke eller Vice VD som var full?” undrar jag med ett litet spefullt flin innan han hinner börja igen.

”Båda två, skulle jag tro.” säger Erik och tittar förvånat åt mitt håll. ”Nu fick du mig att tappa bort mig, din djävel!” säger han upprört, gestikulerar vildsint med sina snygga skjortärmar och försöker stamma sig fram till var han var. ”Ehm, ah, alltså…”

”Bensin-Micke och Vice VD är fulla och pratar…” hjälper Andersson till och luktar lite på skrivbordsytan.

”Låter som början på en usel porrnovell.” anmärker jag torrt och hostar lite menande. Andersson börjar skratta så han håller på att trilla ur stolen och slår hakan i skrivbordsskivan. Erik suckar och himlar med ögonen, men drar lite på munnen ändå. Han står och pillar på sin slipover medan han väntar på att Andersson ska tystna nog så han kan fortsätta.

”I alla fall, Bensin-Micke och Vice VD pratar, och Bensin-Micke klagar…”

”På att hans nuvarande pojkvän inte ger honom några orgasmer, sedan åks det i chokladhissen, steamy gay porn, grova stön från herrarnas avträde när herrarnas avträden penetrera av bultande åderpålar!” avbryter jag.

”Men vafan!” utropar Erik och försöker futilt att inte skratta, medan Andersson rullar ner på golvet. Det dröjer en stund innan Erik får fortsätta.

”Fortsätt nu, och du håller bara totalt käften Mats.” säger Andersson till slut och torkar tårar ur ögonvrårna.

”Jaja, Bensin-Micke tyckte typ att det var synd att det var så mycket personalomsättning, flera har slutat sedan han började, och det är alltid de som kan saker som slutar. Vet ni vad Vice VD hävde ur sig då?”

”Han sa nog ’böj dig framåt så ska du få se på omsättning i kubikcentimeter per minut, det är det som räknas!’ eller så.” svarar jag med får bara lite halvtrötta leenden till svar. Pinsamt. Så går det när man drar ett skämt alldeles för långt.

”Heh, nej, han sa det var BRA att vi hade personalomsättning, så vi blev av med alla negativa och motsträviga personer och fick in nya med positiv attityd. Dessutom sa han att det var bra för ’kostnadsbilden’ eftersom man måste ge löneökningar till de gamla, de nya går in på ingångslön hela tiden.”

”Vafan?” säger jag. Nog för att man misstänkt att de tycker sådant i ledningskorridoren eftersom de aldrig går något åt att vi har 100% personalomsättning på alla fast anställda och ungefär det dubbla på timanställda, men att erkänna det rakt ut.

”Ja, det har jag fått höra en eller två gånger.” säger Andersson sorgset och skakar på huvudet när han tagit sig upp från under skrivbordet och satt sig i stolen igen.

”Varför har du inte sagt något?” undrar jag klentroget.

”Hade jag sagt det hade väl folk blivit ännu mer negativa. Hur kul är det att höra att ledningen tycker folk ska säga upp sig med jämna mellanrum. Jag gör så gott jag kan för att hålla ledningen och deras idiotier ifrån er, men det är fan inte lätt.” fortsätter Andersson urskuldande och rycker på axlarna, för att sedan låta huvudet sjunka ner mellan dem i sin vanliga, förtvivlade pose.

”Fyfan.” säger jag med avsmak och känner hur svart ångest bubblar upp i magtrakten för att blandas med illamående från dagen innan. ”Fyfan.”

”Fyfan, ja.” ekar Erik och suckar.

”Fyfan i allmänhet eller över något i synnerhet?” undrar Peters välbekanta stämma och dialekt plötsligt bakom oss. Jag vänder mig om och ser honom med en grymtning hjulbent kliva in i backofficesalen, klädd i ett par svarta jeans och en t-shirt med hemmagjort tryck där en streckgubbe hänger en kort streckgubbe i en kostymerad tredje streckgubbes tarmar.

- Nästa inlägg -