Kapitel 14 (forts 4).

- Första inlägget -

En ganska kort och rund tjej i svarta kläder och en mörkgrå poncho, svartfärgat hår, för ett tag sedan eftersom hårrötterna är betydligt ljusare än resten av håret. Hon har mer än försvarliga mängder kajal också. Ett patetiskt blekt emofetto, hinner jag tänka innan jag kommer ihåg att jag är minst lika blek, fet och framförallt patetisk. Särskilt just nu. Fan, självinsikt gör ont. Bort med den. Jag har dock känslan av att den här personen plågat mig förut. Så dagas det för mig. Jag har blivit utskälld ordentligt av henne åtminstone en gång.

”Lena?” säger jag. Lena, socionomtjejen som jobbade på kundtjänsten ett kort tag och alltid tog parti för n00by, eller Erik heter han ju, när mitt och Peters pikande gick överstyr. Hon som slutade efter bara några månader för att börja plugga socionomi och, enligt ryktet, jobba med äldrevård eller som personlig assistent, ingen verkar riktigt ha vetat exakt.

”Högst densamma.” svarar hon och nickar. ”Men du svarade inte på min fråga.”

”Jag är väl alltid otrevlig?” frågar jag retoriskt och gör en grimas. Det är inte ett skämt, snarare ett anklagande om vad hon tycker om mig.

”Ja, det är sällan du visar andra sidor, vad jag sett i alla fall.” svarar hon lugnt och smuttar på ett glas rött vin hon näst intill dolt i ena handen.

”Ack och ve.” svarar jag sarkastiskt och önskar henne i tankarna dit pepparn växer.

”Vill du prata om det?” säger hon lakoniskt och i mitt tycke djävligt oentusiastiskt.

”Vad är det för fel på dig? Vad är det du måste kompensera för när du måste försöka hjälpa de som inte vill ha hjälp? Hade du problem i barndomen?” fräser jag tillbaka och ångrar mig nästan omedelbart. Hon trycker på ömma punkter, och svaret blir elakheter. Mitt redan ömma samvete får sig en törn till när jag beter mig så här. Huvudvärken från tidigare är tillbaka och humöret är på botten. Ångest, dåligt samvete, värk i huvud och skuldror och en begynnande surfylla är dock egentligen inte anledningar att häva ur mig det jag gjorde. Men jag kommer nog inte heller be om ursäkt för det, mitt konflikträdda, socialt inkompetenta fån.

”Fyfan!” svarar hon med eftertryck och ser ut som om jag hade gett henne en örfil. Jag måste ha kommit åt någon öm punkt. ”Hur kan du vara så djävla elak?” hon tar ett steg framåt och höjer rösten. Jag blir arg, på mig själv, på allting och på henne och ryter tillbaka.

”Vill du verkligen, verkligen ha ett ärligt svar på den frågan?”

”Ja, vafan, tror du jag frågar för att det är så djävla roligt, eller?” skriker hon i mitt ansikte lika mycket som jag skrikit i hennes.

”För att det är förbannat djävla svårt att tycka om andra när man hatar sig själv!” skriker jag med en föraktfull grimas på slutet. Några andra inne på krogen tittar åt vårt håll, men eftersom det inte verkar leda till handgemäng tappar de snart intresset och återgår till sina egna själlösa, drönande konversationer om sport eller något annat idiotiskt.

Lena smäller ner sitt vinglas så ett par droppar skvätter runt över bordsytan.

”Jaha, stackars lilla Mats som inte tycker om sig själv för att han är ett sådant svin!” svarar hon och blänger på mig.

”Ja, det är SÅ djävla synd om mig, som har jobb och lägenhet, fast lön och utbildning! Jag är så innihelvite patetisk och värdelös som inte kan uppskatta något av det jag har!”

”Du mår så helvetes dåligt, inte sant?” säger hon högt och skarpt tillbaka och tar mig på sängen. Vad fan svarar man på det?

”JA!” skriker jag tillbaka med en än värre grimas och blottar tänderna åt henne.

”Okej.” säger hon kort och med aningen lugnare tonfall. Hon drar ut en stol och sätter sig tungt, lutar sig framåt, lägger bägge händerna om sitt vinglas och stirrar mig i ögonen så jag måste slå ner blicken. ”Berätta. Inga djävla undanflykter.”

- Nästa inlägg -