Kapitel 14 (forts 3).

- Första inlägget -

’Simeon och Vasilijs’ är namngivet efter några berömda serber eller något och utger sig för att vara en äkta serbisk krog, men är svenskifierad till den grad att bara en öl och en rätt, och ingen ur personalen är av slaviskt ursprung, möjligtvis med undantag av den hårt blonderade och permanentade fyrtiotaggaren som med djupa fåror över hela ansiktet låtsas ge service, och som vi brukar låtsas ge dricks i retur. Men vem bryr sig om servicen, ölen är billig, maten hyfsad och till goda priser, flottig och kommer i enorma portioner, så krogen har de attribut vi letar efter.

Erik beställer Pljeskavica, det enda slaviska på menyn, medan jag och Peter tar oss varsin hamburgertallrik med tjocka, feta pommes som glänser fettdrypande i den skumma belysningen inne i den väl inrökta lokalen. Vi slafsar i oss den feta maten med ett minimun av bordsskick. Erik hade tydligen inte testat Pljeskavican innan och såg ganska chockas ut när han fick den. Den är inte direkt liten och Erik är inte direkt stor heller. Jag och Peter skrattar lite rått åt Eriks tappra försök att få i sig maten innan han skjuter den åt sidan och rapar tungt.

”Tunnis!” säger jag och flinar.

”Jaja.” kvider Erik och sjunker ner lite i stolen med den andra eller tredje staropramen.

”Tänk på de svältande barnen i Österbotten.” retas Peter.

”Ja, de hålögda, menlösa finska barnen som jagas av elaka mumintroll tills de stupar där i den halvårslänga natten. De skulle minsann uppskatta den tredjedelen av en rejäl portion du lämnat.” fortsätter jag med ett brett flin.

”Men GE er.” försvarar sig Erik med en grimas och vrider sitt ölglas i sina händer.

”Hur gick det med kundtjänsttjejen du hade hugg på igår, förresten?” säger jag för att byta ämne när jag märker att hans misstycke börjar nå nivåer från tiden innan han fick byta namn från n00by till Erik.

”Va?” utropar Peter. ”Hade du HUGG?!”

”Jo…” svarar Erik med en än värre grimas. ”Men det var över på två och en halv minut eller så. Sedan var jag tvungen att byta lakan och boka en tvättid för de gamla lakanen. Hon var inte så glad över det, jag tror hon ville ha mys.”

Peter garvar högt en stund åt Eriks neurotiska renlighet och skakar på huvudet skrockandes.

”Du då, och ditt hugg? Du blev ju upphånglad så det sjöng om det.” säger Erik med ett menande flin åt mitt håll.

Peter slutar genast att skratta. ”BLEV DU UPPHÅNGLAD??! Har de släppt ut mentalpatienterna?!” ropar han förskräckt och stirrar klentroget på mig.

”Visst, precis innan jag själv så att säga tappade uppmärksamheten på det vidare planet försvann Mats med en donna med hästsvans.” nickar Erik ivrigt och gestikulerar med sitt halvfulla ölglas.

Jag rodnar faktiskt lite i skam och gör en grimas av avsmak.

”Jag fuckade upp det förstås.” säger jag.

”Va?!” ropar Peter. ”Du får komma till en gång var femte år eller så, och du fuckar upp det istället för henne? Hur djävla patetiskt värdelös får man bli?”

”Käften.” svarar jag irriterat och öppnar munnen för att ösa lite invektiv över dem båda, men då ringer Peters gamla härke till mobiltelefon.

”Nyman.” svarar han i den och lyssnar sedan lite. Jag kan inte urskilja orden, men det är en kvinnlig röst.

”Nej, för helvete, jag har fortfarande ont, din slyna!” säger han med eftertryck. ”Vadå? Lovar du? Jaja, okej då, jag kommer, men du är ändå en slyna!” säger han och biter ihop tänderna.

”Ni får klara er själva, jag har ett rendes-vouz!” säger han med fruktansvärt uselt uttal på franskan.

”Vafan!” säger jag. ”Desertör!”

”Skit ner er och dö.” svarar Peter, slänger tre hundralapper på bordet och vinkar när han går. Jag stirrar misslynt mot honom där han försvinner och känner ett rejält sting av avsundsjuka långt inne i min feta buk. Djävla finndjävel.

”Så, du fuckade upp det?” säger Erik och skakar på huvudet med överläppen uppdragen i en grimas.

”Jag skrämde i alla fall inte bort henne för evigt med neurotiskt tvångsbeteende som vissa!” fräser jag tillbaka. Erik biter ihop och blir lite blekare. Jag borde be om ursäkt, det var lågt, han anförtrodde sådant åt mig i förtroende, för att jag lyssnade när vi drack sprit i min soffa, inte för att jag skulle slänga det i ansiktet på honom vid första bästa tillfälle, men jag är sur, trött och arg. Jag har ingen lust att be om ursäkt. Erik har inte mycket lust han heller, han tömmer det mesta i sitt glas och går bort till baren, betalar med sitt kort och försvinner utan att säga hej då. Kvar blir jag med surhet, ilska dåligt samvete och en usel fylla. Fyfan, nu är det en lågpunkt. Jag lutar huvudet i handen och kommer på att jag ser precis ut som pappa när han är full och får tvärångest. Helvete.

Då märker jag att någon står vid bordet.

”Mats Olsson, lika otrevlig som alltid?” säger en kvinnlig röst och jag tittar upp för att se vem den tillhör.

- Nästa inlägg -