Kapitel 16 (forts 1).

- Första inlägget -

"Ska du sluta?!" säger jag chockat.

"Kanske." svarar han kryptiskt och ler ännu bredare, så mungiporna tycks försvinna in under de yviga polisongerna.

"Vadå kanske?!" fortsätter jag uppbragt medan Peter sträcker sig efter papperet jag helt glömt att jag har i händerna. "Vem ska jag dricka öl med och gnälla på jobbet tillsammans med om du slutar?!"

"Vi får se." svarar Peter. "Det är en backupplan. Jag tänker inte ta mer skit från det här djävla företaget. När som helst kommer jag bli inkallad till Fisk-Peder Personalchef för ett 'samtal' om min 'attityd'." hans röst dryper av förakt när han säger samtal och attityd och han rullar med ögonen för att understryka hur illa han tycker om det hela. "Om Fisk-Peder djävlas för mycket får han uppsägningen i ansiktet, den djäveln. Och då är jag fri!"

Jag kan känna hur ett svart gap öppnar sig i mitt inre. Rädsla för förändring, rädsla att mista den enda personen på det här stället jag faktiskt vågar kalla vän snarare än bekant, kollega, arbetskamrat eller varför inte gemensamt offer? Men där finns också en förtärande avundsjuka. Peter vågar. Han vågar fan säga upp sig om han verkligen vill. Han vågar göra som Kalle och stå upp för sig själv. Jag vill också våga. Det hugger till snabbt av ångest där inne i mörkret. Varför är jag så djävla mesig? Varför vågar inte jag? Varför hatar jag mig själv så mycket och innerst inne tror att jag varken kan eller förtjänar bättre än det jag har.

Fan.

Jag behöver öl.

"Men pengar då?" säger jag, i ett förtvivlat försök att undergräva hans beslutsamhet, av helt egoistiska skäl. Jag behöver mitt gemensamma offer.

"Jag får klara mig. Jag får väl diskvalificera mig som vuxen och flytta hem till pappa i Haparanda. Jag kanske kan snickra lite med farbror Torsten på hans byggfirma." svarar Peter och rycker på axlarna. Han har uppenbarligen funderat över det här en hel del under helgen.

"Men lägenheten din då? Du har ju för fan bastu i källaren." pressar jag på, alltmer desperat.

"Det är ju bara ett andrahandskontrakt ändå, jag åker ut förr eller senare." invänder Peter, vänder upp handflatorna och putar med underläppen i sin typiska 'det betyder inte mycket'-gest.

Jag påminns om vilken tur jag har att jag har min lägenhet och ett förstahandskontrakt. Det är inte många här på contactcentret som har råd att bo själva eller har ett försthandskontrakt. Det är nog bara Erik och jag, när jag tänker efter. De andra bor i källare, delar lägenhet, bor hemma hos mamma eller har tillfälliga boenden. Djävla slit att flytta hela tiden.

Då kommer Andersson in och hälsar ett hurtigt "God morgon." Han stannar upp och tittar på oss när vi bara mumlar något ohörbart tillbaka.

"Vad nu då? Har någon dött?" frågar han och höjer på ett glest ögonbryn.

Jag nappar åt mig Peters papper ur hans halvslappa hand, ackompanjerad av en upprörd finsk svordom och räcker över det till Andersson, som tar emot och börjar ögna igenom det. Hans ansikte förvandlas sakta från ett hyfsat leende till en mask av förtvivlan.

"Nej?" säger han och tittar upp över papperet mot Peter, som nu vänder bort blicken. Det känns aldrig bra att göra Andersson besviken, när han är den enda som faktiskt bryr sig om en som människa snarare än ett specifikt antal kilo köttsäck med headset.

"Det är inte säkert än." säger Peter undvikande, fortfarande med blicken fäst på baksidan av en skärm. "Om Fisk-Peder ger mig för mycket skit får han den i fejan." fortsätter han, sneglar mot Andersson och nappar återigen åt sig sitt papper.

"Faan!" svär Andersson högt. "Helvetes skit, alla bra slutar hela tiden, så fort man börjar bygga upp någonting raseras det." han kliver bort till sin stol och slänger sig tungt och uppgivet i den, så den knarrar protesterande under den omilda behandlingen. "Det är ingenting jag kan göra för att få dig att stanna, va?" säger han till sist efter att ha suttit och suckat en liten stund, och sneglar på Peter.

"Nej, det tror jag inte. Du har gjort djävla mycket redan." svarar Peter. "Ingen vill ju egentligen jobba på det här företaget om de kan få något bättre. Och ingen vill jobba med support, särskilt inte till stumdumma djävla privatpersoner, om de kan jobba med annat. Det här företaget lever på IT-bubblans krasch och att vanliga företag inte spottar på datafolk som de så brinner numera."

Andersson suckar och tittar på oss. "Du har rätt, men vafan ska jag göra? Jag har fru och barn och huslån och en dum djävla vilja att försöka göra något åt situationen..."

Vid det här laget mår jag faktiskt fysiskt illa. Det känns som om frukostäggen vill upp igen.
"Jag måste ha lite luft..." säger jag och börjar gå mot utgången. Jag måste härifrån, om bara för några sekunder.

"Du ser lite blek ut." håller Andersson med. "Kom tillbaka snart bara!" ropar han efter mig medan jag försvinner ut ur backofficesalen och med rak kurs och snabb gång målmedvetet rör mig mot dörren. Precis när jag ska till att öppna den, dras den upp utifrån av någon på väg in. Jag tittar upp från golvet där min blick varit fäst och ser Elsa rakt in i ögonen.

- Nästa inlägg -