Kapitel 16 (forts 5).

- Första inlägget -

Den timanställde försvinner raskt iväg till sin telefon, glad att slippa mer av plågan och konflikten. En stackars sjuttonåring som inte förstår någonting och inte vågar säga ett pip. Stackars djävel, det var säkert hans första smak av contactcentrets realitet. Jag kan inte minnas att jag sett honom förut… Nåja, det är väl lika bra han knäcks raskt snarare än långsamt, som Erik. Det gör ont att dra bort plåstret fort, men mer ont att göra det långsamt.

”Vad heter han?” säger Torped-Olga upprört. ”Han har verkligen fel attityd för att jobba här!”

”Jag vet inte.” mumlar Andersson fram en lögn, jag vet att han funderat på Trendluder Ett som en av kandidaterna till backofficegruppen.

”Viktor! Ta reda på vem det är!” säger Torped-Olga.

”Öh, visst…” svarar Ballongmannen plågat och rultar iväg. Jag och Andersson skyndar iväg på egen hand och lämnar Torped-Olga ångandes av ilska och harm helt utan någon att ta ut den på. När jag kikar över axeln står hon fortfarande där, men sedan, när vi nästan är helt igenom supportsalen kan jag höra stilettklackar ilsket klicka mot golvet i motsatt riktning, mot ledningskorridoren.

”Jag ska kolla om jag kan ordna något.”

”Va, för Trendluder?” säger jag.

”Menar du Olle?”

”Ja, Trendlunder Ett.”

”Ja, jag måste försöka.” säger Andersson med en suck.

”Du vet att det är rätt futilt va?” säger jag upgivet.

”Ja, men jag måste ändå försöka.” säger Andersson.

”Du är helt otroligt. Hur orkar du fortsätta?” säger jag, inte utan viss beundran i rösten.

”Annars kan jag inte sova på kvällen, jag ligger och tänker på alla jag svikit… Det går bara inte att sova.” säger Andersson och försvinner bort mot chefskorridoren. Jag suckar lite och vänder mig om och håller nästan på att bli nersprungen av Trendluder Ett som med en kasse med sina få prylar här på contactcentret i handen och jackan redan på sig är på väg ut i en våldsam fart.

”Uoh!” säger jag överraskat.

”Flytta dig Mats.” säger han surt.

”Förlåt så innihelvite!” svarar jag minst lika surt. Han stannar upp för en sekund och ser på mig.

”Ursäkta, det är inte ditt satans fel, men jag måste bort från det här djävla företaget, NU!”

”Det måste vi alla, ta det lite lugnt,” svarar jag.

”Nej, det är är en beacon of sheer incompetence darkening the night, man blir deprimerad bara man tänker på det, man blir institutionaliserad här, om jag inte går nu stannar jag tills de bär mig ut när jag dött av stressen. Man blir ett djävla får här!” fräser han.

”Öh…” får jag ur mig och kliver åt sidan. Hans ord klingar sant som en silverklocka inom mig och stukavarningssirenen går igång, ångest på gång.

”Nej, nu ska jag härifrån. Fan vad skönt det ska bli!” säger Trendluder Ett och ler ett soligt leende som skriker lycka över att vara fri. ”Ha ett bra liv, Mats!” säger han, tränger sig förbi mig och försvinner bort mot utgången, men inte utan att stanna framför glasburen med samtalsövervakningen och mycket demonstrativt ge dem fingret innan han halvspringer därifrån.

Precis när jag hör hur dörren dunsar igen bakom honom dyker Peter upp runt hörnet och kliver med stora kliv åt mitt håll.

”Vad står du här som en betonggris för, Mats?” säger han och flinar åt mig.

”Öh…” säger jag lagom intelligent.

”Seså, rör på dig, Blockadolsson!” säger han.

”Jamen… Hur gick det?” får jag till slut ur mig.

”Räddad av gonggongen, skulle man kunna säga.” svarar han med ett flin. ”Fisk-Peder hade precis förklarat hur viktigt det är med rätt attityd om man vill jobba här och allvarligt fråga mig hur jag kände inför att jobba kvar här nu när jag hade skämt ut mig och gjort så pass allvarliga saker mot mina medarbetare. Jag hade precis förklarat att mig gjorde det faktiskt detsamma och att jag bara flyttade på någon som stod ivägen, det var han som slogs…” han pekar på blåtiran som fortfarande syns tydligt. ”Han skulle nog precis till att sätta in storslägga då Torped-Olga kom instormandes och började gorma om att någon skulle bort fort som fan, hon såg inte ens mig, och det tog nog en eller två minuter innan Andersson dök in och började tjattra också. Jag bara lutade mig tillbaka tills Fisk-Peder upptäckte mig igen och bad mig återkomma senare…”

Peter vänder sig om och flinar, och jag måste titta över hans axel. Lill-Mussolini är i högsta fart på väg mot ledningskorridoren.

”Nu djävlar har någon kickat till bikupan ordentligt.” säger han och flinar.

”Ja, Trendluder Ett har sagt upp sig genom att hälla en hink avloppsisvatten över Torped-Olga.”

”Va?” säger Peter och flinar så brett det bara går, så mungiporna tycks försvinna in bakom polisongerna. ”Berätta!”

”Jag kan ge sig en exakt berättelse över en öl, men fan inte nu. Kommer du att stanna?”

”Ja, ett tag till i alla fall. Måste se bikupan surra lite. Det här kan ju bli skoj. Men jag behåller det här.” säger han och viftar lite med sitt uppsägningspapper.

En sten faller från mitt bröst, det är en skön känsla, men jag är plågsamt medveten om att det inte är samma vikt som faller som lades på. Peter är på väg bort, det vet jag. Det är bara en tidsfråga, när den killen har fått något i skallen, då kommer det till skott för eller senare, han släpper inte saker bara så där. Jag har min bästa kollega och min bästa vän på lånad tid.

- Nästa inlägg -

Kapitel 16 (forts 4).

- Första inlägget -

Jag klottrar klumpigt och fult Torped-Olga som rusar under vattnet mot tankern ’projekt’ med ett brinnande torpederat fartyg vid namn ’telenet24’ i bakgrunden. Andersson fnissar lite, så helt värdelös kan teckningen inte ha varit, den fick fram meddelandet i alla fall. Han rycker skuldmedvetet till när Torped-Olga harklar sig uppfodrande.

”Fåse…” säger Trendluder Ett och tittar ner i sina anteckningar.

”Ja?” säger Torped-Olga lyckligt, som om hon uppskattade att det kommer frågor, som hon sagt men inte menat i början av sessionen.

”Vi ska erbjuda femtio kronor…”

”Upp till hundra!” avbryter Torped-Olga.

”Femtio kronor, upp till hundra i undantagsfall.” rättar Trendluder Ett sig och fortsätter sedan. ”Samt tjänster som uppringt Internet utan månadskostnad, fler e-mailadresser, fler tiomegabytehemsidekonton, webbmail och räkningar på månadsbasis. Plus att de kan få tio kronor rabatt på fasta kostnader om de har två tjänster, femton om de har tre?”

”Japp!” säger Torped-Olga.

”Allt det är ju sådant de redan kan få ju?” säger han.

”Ja, i teorin kanske. Vi har sällan nämnt det för kunder förut.” säger Torped-Olga i en ton som är avsedd att avsluta diskussionen. Hon är dock inte riktigt lika bra på härskarteknik som de andra cheferna, och Trendluder Ett har fått upp ångan. Han verkar också ha fått upp ilskan på det här företaget i den usla luften här inne i konferensrummet.

”Så, vi ska få folk som säger upp sina abonnemang att stanna genom att ge dem saker de redan har eller borde ha?”

”Så skulle jag väl inte uttrycka det…” säger Torped-Olga surt.

”Och vi ska dessutom försöka sälja på dem ett fullständigt värdelöst antivirus för trettionio kronor i månaden?”

”NorthAV är inte värdelöst, det är ett utmärkt antivirus och brandvägg i ett säkert paket till ett bra pris!” svarar Torped-Olga med ännu surare ton, ekandes TeleNet24 och Norths slogan för det onekligen rätt sugiga paketet.

”Det får rätt ofta lågt betyg i tester…” säger Trendluder Ett. Han verkar inte ha märkt vilken tunn is han är ute på, eller så bryr han sig helt enkelt inte. Det är fullt uppror detta, vilket är väldigt ovanligt. Utan ånger eller fruktan fortsätter han. ”Eller så ska vi sälja ADSL till kunder med uppringt Internet och telefoni till de med ADSL… Och vi ska alltså sälja minst en om dagen i genomsnitt. Detta utan att tulla på två och en halv minuts genomsnittlig samtalstid eller målet på etthundratjugo samtal om dagen.”

”Ja, vad är din poäng?” säger Torped-Olga argt efter att otåligt ha knackat med en penna i bordet under Trendluder Etts monolog. Alla blickar i rummet är på honom nu och stämningen är tung. Han är ju bara timanställd! Att sätta sig upp mot en chef är en dödsdom då.

”Vi ska både hjälpa folk med fakturor och Internetproblem och övertyga dem om en massa saker på samma tid som vi har nu att hjälpa dem. Vi ska dessutom försöka säga emot när de vill säga upp sina abonnemang. Hur fan får ni det att gå ihop? Vi möter ju inte målen som det är nu.”

”Ledningen har räknat på det, och vi har kapacitet för det här!” säger Torped-Olga argt och smäller en handflata i bordet så Ballongmannen rycker till ordentligt. Han har säkert slumrat till i den dåliga luften.

”Räknar ni med tretton som bas eller vad fan håller ni på med?” säger Trendluder Ett lika argt tillbaka.

”Du ska lämna ledandet åt ledningen och sköta ditt eget jobb, med den attityden är det inte säkert att du platsar och har det kvar särskilt länge!”

Trendluder Ett är högröd i ansiktet och riktigt ilsk.

”Du, om det här jobbet är en kaktus, ställ den i solen i ett par månader utan att vattna, så när den är riktigt gul och hård, sätt dig och snurra på den!” säger han och reser sig sedan så stolen skrapar mot golvet. Plötsligt är vi alla klarvakna, trots att man kan skära luften med kniv. Det här är konflikträdslans högborg, och i flera sekunder kan man paddla kanot i stämningen, så tjock är den, men ingen säger något. Andersson hostar lite, Ballongmannen snörvlar och jag andas tungt medan Torped-Olga står med gapande mun och utspända ögon, antingen för dum, för överraskad eller för arg för att få något ur sig. Förmodligen en kombination av de bäggre.

”Fuck det här. Fucka det riktigt hårt!” säger Trendluder Ett till slut, reser sig och går. Efter ytterligare några sekunder fipplar Ballongmannen med sina papper och mumlar. ”Jadåvarvivälklarahär…” i ett enda andetag och reser sig. Som på kommando reser vi oss alla och strömmar ut ur konferensrummet.

- Nästa inlägg -

Kapitel 16 (forts 3).

- Första inlägget -

Erik, Andersson och jag suckar och skakar på våra respektive huvuden och tar sedan block, pennor, kaffekoppar och vattenglas och ger oss av mot konferensrummet. Mina tankar är mer på Peter och om han och Fisk-Peder
kommer börja slåss, och om Peter har kniven med sig även på jobbet. Och vem fan ska jag spela corporate bullshit bingo med under den här interninbillningen nu?

Vi väller föga entusiastiskt in i konferensrummet, småpratandes och gnabbas lite om vem som ska sitta var, till Torped-Olgas tydliga frustration. Ett par timanställda, inklusive Trendluder Ett står förvirrat bakom oss och vågar inte ta någon sittplats innan vi gamlingar gjort det.

”Om ni kan sätta er så kan vi komma igång.” säger Torped-Olga uppfodrande och spänner upp ett falskt leende mot oss. Vi fortsätter att småprata medan vi långsamt sätter oss, byter stolar, kör upp de timanställda en eller två gånger för att organisera sittandet bättre. Andersson kan knappt dölja sitt flin när jag och Erik byter plats för andra gången. Ballongmannen, som sitter på en stackars plågad stol i hörnet med ett block, redo att anteckna, suckar och torkar svetten ur pannan. Vi har inte stängt dörren än, men det börjar redan bli varmt och dålig luft.

Jag undrar lite stilla om Ballongmannen har blivit något slags företagssekreterare. Han har ju faktiskt försökt vara en bra chef förut, så det är inte omöjligt att han berättat lite för mycket sanningar uppåt och inte lindat in dem tillräckligt, och därför blivit satt på undantag bland cheferna. Dags att lyssna lite på ryktena om honom och bilda sig en ny uppfattning, kanske.

Till slut sitter vi i alla fall ner allihop och Torped-Olga klistrar på ett soligt leende igen.

”Nu ska vi lära oss merförsäljning och anti-churn.” säger hon.

”Vad betyder anti-churn?” undrar Erik och avbryter henne medan hon andas in för nästa mening.

”Uhm…” Torped-Olga kommer av sig lite från sin inövade monotona monolog. ”Alltså, att vända kunden.”

”Vadå vända?” envisas Erik.

”Få dem att inte säga upp sina tjänster hos TeleNet24.” svarar Torped-Olga övertydligt.

”Ja, varför inte bara säga anti-uppsägning då?” undrar Erik stillsamt.

”Det har naturligtvis inte samma klang!” säger Torped-Olga vasst, som om det vore något självklart. Ska sanningen fram visste jag absolut inte heller vad anti-churn var.

”Merförsäljningen, innebär det att vi ska försöka få kunderna att skaffa nya tjänster i varje samtal eller mail?” frågar Anderrson och tittar på ett A4-ark som legat på bordet och visat sig innehålla information i punktform om utbildningen, i horribel layout, förstås. Någon vet inte hur man använder tab i MS Word tror jag.

”Javisst!” svarar Torped-Olga glatt.

”Och samma sak, om en kund försöker säga upp en tjänst via samtal eller mail ska vi erbjuda olika alternativ och rabatter och försöka övertyga dem om att stanna hos TeleNet24?”

”Du har förstått precis!”

”Och hur mycket får medeltiden per samtal gå upp när vi ska göra detta?” frågar Andersson oskyldigt och kikar på henne över kanten på glasögonen.

”Den ska fortsätta vara två och en halv minut.” svarar Torped-Olga. ”Vi i ledningen har räknat på det här och vi har kapacitet för det. Det är en tjänst TeleNet24 väldigt gärna vill ha och nu kan vi äntligen erbjuda den!”

Jag tappar hakan. ”Så vi ska ägna en massa tid åt att försöka övertala kunder, men vi får ingen extra tid till det?” säger jag klentroget.

”Som sagt, ledningen har räknat på detta och vi har kapacitet för det här bara vi tar friska tag och är glada och entusiastiska.” säger hon i skarp ton och spänner blicken i mig.

”Det kan ju inte vara sant! Vi klarar ju inte målen som det är idag, hur ska vi hinna med det här?” protesterar jag futilt.

”Du ska inte ha en så negativ attityd, Mats!” säger Torped-Olga surt. ”På det här företaget har vi en POSITIV attityd. Vi premierar inte en negativ attityd, du bör tänka på det om du har ambitioner åt backofficegruppen till.” säger hon hotfullt.

Jag biter ihop tänderna med en smäll runt den kommentaren jag vill säga, att hon kan köra upp sin positiva attityd så långt att den killar henne i gommen, men gör jag det har jag aldrig någon chans att få jobba på mail. Istället grymtar jag något ohörbart.

”Bra!” säger Torped-Olga med ett soligt leende igen, som känns äkta som ett förgyllt blymynt just nu. ”På papperet framför er har ni några erbjudanden och rabatter man kan erbjuda för att merförsälja eller anti-churna… Ni kan dessutom erbjuda en omedelbar räkningsreduktion på hundra kronor! Det ni! Fast ni bör inte överstiga femtio annat än i undantagsfall…” hon mal på om det som står på papperet, men jag har mest slutat att lyssna och klottrar i mitt anteckningsblock för att försöka hålla mig vaken i den allt tjockare och varmare luften. Jag märker att Andersson intresserat studerar vad jag ritar snarare än papperet eller Torped-Olga.

- Nästa inlägg -

Kapitel 16 (forts 2).

- Första inlägget -

För en sekund står vi bara och stirrar på varandra, sedan känner jag hur en stickande rodnad fortplantar sig från kinderna och över hela ansiktet. Jag hinner se hur hon också blivit blodröd i ansiktet innan jag viker ner blicken och med fanatisk noggrannhet studerar dammråttorna i ett hörn under hatthyllan längs väggen bredvid dörren.

”Ööhm…” får hon ur sig.

”Eh… Ja… Bråttom!” stammar jag fram, trycker mig förbi och flyr ner i trapphuset som det fega, ryggradslösa kräk till blötdjur jag är. Snyggt alfa-hanne-beteende, Mats. Det lär ha imponerat ungefär lika mycket på henne som det imponerade på mig själv.

Nåja, det lär inte betyda mycket, hon lär ha skämts för hela episoden och hur hon kunde följa en sådan som mig hem. Jag lär ha påmint henne om hennes tabbe, därav det blodröda ansiktet. Ute blåser det kallt och molnstrimlor jagar över en blekblå himmel. Jag huttrar lite där jag går i bara t-shirt och tröja. Ett varv runt kvarteret får räcka, fanimig, då borde hon hunnit undan så hon slipper möta mig en gång till.

När jag kommer tillbaka står Andersson och Peter och dividerar, medan Erik, som måste hunnit in medan jag gick kvarteret runt, sitter vid en dator och försöker se ut som om han inte anstränger sig max för att höra vad han pratar om, något han misslyckas ganska kapitalt med.

”Tjena igen Mats.” säger Peter och flinar. ”Jag ska på möte med Fisk-Peder om vad som hände på personalfesten.” han viftar med ett utskrivet mail. Jag kan inte läsa det på det här avståndet, inte med min usla syn och som han vevar på med det, men jag kan ana tonen som anläggs i det. Peter ska tvingas att krypa och be innerligen om ursäkt för att bevisa att han fortfarande har rätt attityd för att få ha sin anställning kvar.

”Du måste skylla på promillen, Peter. Promillen ursäktar allt” säger Andersson och ser extra olycklig ut.

”Jag får se.” svarar Peter och flinar. ”Det beror på vad fisken säger och hur han beter sig.” han häver ur sig några finska svordomar.

”Lova mig att du skyller på promillen. Peder själv höll på att få kicken när han tafsade på kundtjänsttjejer på en personalfest för några år sedan, men han skyllde på promillen. I och för sig kunde han inte tala och knappast gå, jag tror Lill-Mussolini och Vice VD bar hem honom efteråt…” fortsätter Andersson sina övertalningsförsök. ”För min skull?”

”Fan, sluta göra det svårt, Andersson!” svarar Peter olyckligt. ”Jag har friheten i min hand. Jag ska säga att Lill-Mussolini stod i vägen och att jag flyttade på honom, det var han som slogs. Om Fisk-Peder kräver mer säger jag upp mig!”

”Jaja.” säger Andersson olyckligt. ”Tänk dig för bara, jag skulle vilja ha kvar dig om du vill stanna, och jag kan så gott som garantera en plats i backofficegruppen då.”

Peter ska precis till att mumla något avfärdande svar, men då kliver Torped-Olga in med högklackade skor som klickar mot golvet och en urringning och tycks slänga pattarna i ansiktet på en. Vik hädan satan, när ska kvinnan inse att hon är över trettiofem?! Som vanligt har hon absolut ingen känsla alls för den tryckta stämningen eller att det pågår ett privat samtal utan åmar sig fram över golvet med det där bländande leendet som ger en känslan av att man jagas av en motorrusande amerikans bil med kromad jättegrill i fronten.

”Heeej!” säger hon och ler ännu bredare. ”Vi ska ha internutbildning i nya tjänster vi ska göra åt TeleNet24, merförsäljning och anti-churn som jag ska hålla i!” hon ser ur som om vi borde hurra vid de fantastiska nyheterna och det blir en lite pinsam tystnad när vi bara stirrar på henne. Utan att låta sig avskräckas fortsätter hon.

”Så jag tänkte att vi kunde börja med er. Ni sitter ju inte på telefonen, och det ringer ju mycket på morgonen, så om vi börjar med er stör det minimalt.” återigen ser hon ut som om vi borde applådera hennes briljanta slutledningsförmåga.

”Men vi ska ju inte sitta på telefonen.” säger Andersson surmulet till slut, efter ännu en pinsam tystnad.

”Åh, ni kommer säkert att få koppla in er då och då när det är mycket, dessutom ska man merförsälja och anti-churna på mailen också.”

”Koppla in oss när det är mycket? Det är väl aldrig någonsin INTE mycket?” säger jag förvånat.

”Det där ska du se att ledningen ordnar.” svarar Torped-Olga, som nu tydligen börjar surna till lite över vår brist på entusiasm. ”Vi möts om fem minuter i konferensrummet. Toodliloo!” säger hon och försöker trippa iväg, något som mer ser ut som en clown som haltar runt på styltor, med hennes stilettklackar.

”Gå ni på er interninbillning, jag går på möte med Fisk-Peder jag.” säger Peter och lipar åt Torped-Olgas rygg.

”Interninbillning?” säger jag, medan Andersson slänger några sista råd åt Peter när han försvinner.

”Tänk på vad jag sa!” ropar han efter Peter, som viftar med en hand över axeln, halvt avfärdande.

”Vi utbildar inte här, vi inbillar oss att vi kan saker.” ropar han åt mitt håll innan han försvinner runt hörnet.

- Nästa inlägg -

Kapitel 16 (forts 1).

- Första inlägget -

"Ska du sluta?!" säger jag chockat.

"Kanske." svarar han kryptiskt och ler ännu bredare, så mungiporna tycks försvinna in under de yviga polisongerna.

"Vadå kanske?!" fortsätter jag uppbragt medan Peter sträcker sig efter papperet jag helt glömt att jag har i händerna. "Vem ska jag dricka öl med och gnälla på jobbet tillsammans med om du slutar?!"

"Vi får se." svarar Peter. "Det är en backupplan. Jag tänker inte ta mer skit från det här djävla företaget. När som helst kommer jag bli inkallad till Fisk-Peder Personalchef för ett 'samtal' om min 'attityd'." hans röst dryper av förakt när han säger samtal och attityd och han rullar med ögonen för att understryka hur illa han tycker om det hela. "Om Fisk-Peder djävlas för mycket får han uppsägningen i ansiktet, den djäveln. Och då är jag fri!"

Jag kan känna hur ett svart gap öppnar sig i mitt inre. Rädsla för förändring, rädsla att mista den enda personen på det här stället jag faktiskt vågar kalla vän snarare än bekant, kollega, arbetskamrat eller varför inte gemensamt offer? Men där finns också en förtärande avundsjuka. Peter vågar. Han vågar fan säga upp sig om han verkligen vill. Han vågar göra som Kalle och stå upp för sig själv. Jag vill också våga. Det hugger till snabbt av ångest där inne i mörkret. Varför är jag så djävla mesig? Varför vågar inte jag? Varför hatar jag mig själv så mycket och innerst inne tror att jag varken kan eller förtjänar bättre än det jag har.

Fan.

Jag behöver öl.

"Men pengar då?" säger jag, i ett förtvivlat försök att undergräva hans beslutsamhet, av helt egoistiska skäl. Jag behöver mitt gemensamma offer.

"Jag får klara mig. Jag får väl diskvalificera mig som vuxen och flytta hem till pappa i Haparanda. Jag kanske kan snickra lite med farbror Torsten på hans byggfirma." svarar Peter och rycker på axlarna. Han har uppenbarligen funderat över det här en hel del under helgen.

"Men lägenheten din då? Du har ju för fan bastu i källaren." pressar jag på, alltmer desperat.

"Det är ju bara ett andrahandskontrakt ändå, jag åker ut förr eller senare." invänder Peter, vänder upp handflatorna och putar med underläppen i sin typiska 'det betyder inte mycket'-gest.

Jag påminns om vilken tur jag har att jag har min lägenhet och ett förstahandskontrakt. Det är inte många här på contactcentret som har råd att bo själva eller har ett försthandskontrakt. Det är nog bara Erik och jag, när jag tänker efter. De andra bor i källare, delar lägenhet, bor hemma hos mamma eller har tillfälliga boenden. Djävla slit att flytta hela tiden.

Då kommer Andersson in och hälsar ett hurtigt "God morgon." Han stannar upp och tittar på oss när vi bara mumlar något ohörbart tillbaka.

"Vad nu då? Har någon dött?" frågar han och höjer på ett glest ögonbryn.

Jag nappar åt mig Peters papper ur hans halvslappa hand, ackompanjerad av en upprörd finsk svordom och räcker över det till Andersson, som tar emot och börjar ögna igenom det. Hans ansikte förvandlas sakta från ett hyfsat leende till en mask av förtvivlan.

"Nej?" säger han och tittar upp över papperet mot Peter, som nu vänder bort blicken. Det känns aldrig bra att göra Andersson besviken, när han är den enda som faktiskt bryr sig om en som människa snarare än ett specifikt antal kilo köttsäck med headset.

"Det är inte säkert än." säger Peter undvikande, fortfarande med blicken fäst på baksidan av en skärm. "Om Fisk-Peder ger mig för mycket skit får han den i fejan." fortsätter han, sneglar mot Andersson och nappar återigen åt sig sitt papper.

"Faan!" svär Andersson högt. "Helvetes skit, alla bra slutar hela tiden, så fort man börjar bygga upp någonting raseras det." han kliver bort till sin stol och slänger sig tungt och uppgivet i den, så den knarrar protesterande under den omilda behandlingen. "Det är ingenting jag kan göra för att få dig att stanna, va?" säger han till sist efter att ha suttit och suckat en liten stund, och sneglar på Peter.

"Nej, det tror jag inte. Du har gjort djävla mycket redan." svarar Peter. "Ingen vill ju egentligen jobba på det här företaget om de kan få något bättre. Och ingen vill jobba med support, särskilt inte till stumdumma djävla privatpersoner, om de kan jobba med annat. Det här företaget lever på IT-bubblans krasch och att vanliga företag inte spottar på datafolk som de så brinner numera."

Andersson suckar och tittar på oss. "Du har rätt, men vafan ska jag göra? Jag har fru och barn och huslån och en dum djävla vilja att försöka göra något åt situationen..."

Vid det här laget mår jag faktiskt fysiskt illa. Det känns som om frukostäggen vill upp igen.
"Jag måste ha lite luft..." säger jag och börjar gå mot utgången. Jag måste härifrån, om bara för några sekunder.

"Du ser lite blek ut." håller Andersson med. "Kom tillbaka snart bara!" ropar han efter mig medan jag försvinner ut ur backofficesalen och med rak kurs och snabb gång målmedvetet rör mig mot dörren. Precis när jag ska till att öppna den, dras den upp utifrån av någon på väg in. Jag tittar upp från golvet där min blick varit fäst och ser Elsa rakt in i ögonen.

- Nästa inlägg -

Kapitel 16 - Merförsäljning och Interninbillning.

- Första inlägget -

Innan jag gick och la mig igår tog jag faktiskt ett bad. Det är sällan jag använder mitt badkar, men igår hade jag lust. Det hela avbröts förstås av en blöt och runthalkande session på toastolen för mer rännsket, lagom roligt så där. Nåja, idag är jag i alla fall uppe i tid för att äta frukost. Jag handlade lite i torsdags och kan göra min absoluta favoritfrukost. Salami och gurka på rostat brunt bröd, stekta ägg och en enorm kopp te på löste!

Som vanligt äter jag framför datorn. Jag har faktiskt ett rätt schysst köksbord, men varför sitta där ensam och stirra ut i mörkret och idissla som en fet ko? På datorn finns sällskap via chatklienterna, nöje i att trolla forum eller bara tidningen på dn.se. Halvvägs in på det andra ägget får jag ett meddelande från Peter.

”Slinka.” skriver han. Vafan nu då?”

”Mats.” skriver jag tillbaka. Presenterar han sig får man väl visa normalt hyfs och svara.

”Nej, inte jag!” svara han.

”Jo, du. :D”

”Nej, eller jo, visst. Jag också. Men jag menade Jenny.”

”Jenny?”

”Ja, receptionstjejen. Jag försökte ge igen i lördags, men hon bara tyckte om det.”

”TMI, för fanken! :(”

”Jaja, syns i skärselden snart då.” säger han slutligen och loggar ur. Jag ska själv precis till att logga ut när morfar skickar ett meddelande också. Vafan nu då? hinner jag tänka medan jag tuggar den sista mackbiten.

Han har bytt nick till ’JärngråSosse’ och verkar vara i full fräs.

”Det här Internätet är fullt av högerspöken!!” skriver han, och jag kan ana hur upprörd han är där han sitter bakom datorn, fackföreningsman, socialist och kooperationen-medlem. Han har säkert grävt fram alla nålar från alla första-maj-tåg han gått i bara för att känna känslan nu.

”Vad har du nu gjort?” skriver jag och går och borstar tänderna medan han pekfingrar fram ett svar.

”Jag förklarade för lite snorungar från en sajt där man skriver saker man tycker hur det egentligen var förr i tiden och de kallade mig anarkist! Jag har aldrig blivit så förolämpad, som om jag skulle vara någon djävla splittrare?! Kan inte du koppla upp mig till något annat Internet där vi socialdemokrater håller till?”

”Det finns bara ett Internet, morfar.” svarar jag och skickar snabbt ett meddelande till ”Jag måste till jobbet, vi hörs.”

Innan jag hinner logga av kommer dock hans svar, förvånansvärt snabbt. Han börjar bli snabb med pekfingrarna, gubben. ”Vad uselt, var är kooperationen när man behöver dem? Ett blåvitt Internet, utan krusiduller, billigt till alla, det är vad vi behöver.”

Jag kan inte låta bli att flina åt morfars idéer om Internet när jag drar på mig jacka och gubbkeps och skyndar iväg mot skärselden, förlåt, jobbet. Väl där kliver jag mot backofficesalen. Trots att klockan inte ens är riktigt åtta surrar det av rykten. Menande blickar kastas åt olika håll, det tisslas och tasslas, fnissas och pekas åt alla håll och kanter. Jag duckar fort undan en grupp som försöker fånga mig för att skvallra med menande blickar åt mitt håll.

Jag kommer undan dem och väl inne i backofficesalen pustar jag ut.

”Mats, kolla det här!” hör jag Peter säga, vänder mig åt håller rösten kommer från och får ett papper i nyllet. Jag nyper åt mig det och placerar det på mer lämpligt avstånd från näsan för läsning och börjar läsa högt.

”Jag Peter Nyman, personnummer blahblahsiffrasiffra säger härmed upp min anställning på blahblah och så vidare med omedelbar verkan, då jag har tolv dagars semester sparad och åttiosju timmars flex upparbetad och varit fast anställd mindre än två år går jag på dagen. Underskrivet, datum…”

Jag sänker papperet och stirrar klentroget in i Peters brett flinande ansikte.

-Nästa inlägg -