Kapitel 16 (forts 2).

- Första inlägget -

För en sekund står vi bara och stirrar på varandra, sedan känner jag hur en stickande rodnad fortplantar sig från kinderna och över hela ansiktet. Jag hinner se hur hon också blivit blodröd i ansiktet innan jag viker ner blicken och med fanatisk noggrannhet studerar dammråttorna i ett hörn under hatthyllan längs väggen bredvid dörren.

”Ööhm…” får hon ur sig.

”Eh… Ja… Bråttom!” stammar jag fram, trycker mig förbi och flyr ner i trapphuset som det fega, ryggradslösa kräk till blötdjur jag är. Snyggt alfa-hanne-beteende, Mats. Det lär ha imponerat ungefär lika mycket på henne som det imponerade på mig själv.

Nåja, det lär inte betyda mycket, hon lär ha skämts för hela episoden och hur hon kunde följa en sådan som mig hem. Jag lär ha påmint henne om hennes tabbe, därav det blodröda ansiktet. Ute blåser det kallt och molnstrimlor jagar över en blekblå himmel. Jag huttrar lite där jag går i bara t-shirt och tröja. Ett varv runt kvarteret får räcka, fanimig, då borde hon hunnit undan så hon slipper möta mig en gång till.

När jag kommer tillbaka står Andersson och Peter och dividerar, medan Erik, som måste hunnit in medan jag gick kvarteret runt, sitter vid en dator och försöker se ut som om han inte anstränger sig max för att höra vad han pratar om, något han misslyckas ganska kapitalt med.

”Tjena igen Mats.” säger Peter och flinar. ”Jag ska på möte med Fisk-Peder om vad som hände på personalfesten.” han viftar med ett utskrivet mail. Jag kan inte läsa det på det här avståndet, inte med min usla syn och som han vevar på med det, men jag kan ana tonen som anläggs i det. Peter ska tvingas att krypa och be innerligen om ursäkt för att bevisa att han fortfarande har rätt attityd för att få ha sin anställning kvar.

”Du måste skylla på promillen, Peter. Promillen ursäktar allt” säger Andersson och ser extra olycklig ut.

”Jag får se.” svarar Peter och flinar. ”Det beror på vad fisken säger och hur han beter sig.” han häver ur sig några finska svordomar.

”Lova mig att du skyller på promillen. Peder själv höll på att få kicken när han tafsade på kundtjänsttjejer på en personalfest för några år sedan, men han skyllde på promillen. I och för sig kunde han inte tala och knappast gå, jag tror Lill-Mussolini och Vice VD bar hem honom efteråt…” fortsätter Andersson sina övertalningsförsök. ”För min skull?”

”Fan, sluta göra det svårt, Andersson!” svarar Peter olyckligt. ”Jag har friheten i min hand. Jag ska säga att Lill-Mussolini stod i vägen och att jag flyttade på honom, det var han som slogs. Om Fisk-Peder kräver mer säger jag upp mig!”

”Jaja.” säger Andersson olyckligt. ”Tänk dig för bara, jag skulle vilja ha kvar dig om du vill stanna, och jag kan så gott som garantera en plats i backofficegruppen då.”

Peter ska precis till att mumla något avfärdande svar, men då kliver Torped-Olga in med högklackade skor som klickar mot golvet och en urringning och tycks slänga pattarna i ansiktet på en. Vik hädan satan, när ska kvinnan inse att hon är över trettiofem?! Som vanligt har hon absolut ingen känsla alls för den tryckta stämningen eller att det pågår ett privat samtal utan åmar sig fram över golvet med det där bländande leendet som ger en känslan av att man jagas av en motorrusande amerikans bil med kromad jättegrill i fronten.

”Heeej!” säger hon och ler ännu bredare. ”Vi ska ha internutbildning i nya tjänster vi ska göra åt TeleNet24, merförsäljning och anti-churn som jag ska hålla i!” hon ser ur som om vi borde hurra vid de fantastiska nyheterna och det blir en lite pinsam tystnad när vi bara stirrar på henne. Utan att låta sig avskräckas fortsätter hon.

”Så jag tänkte att vi kunde börja med er. Ni sitter ju inte på telefonen, och det ringer ju mycket på morgonen, så om vi börjar med er stör det minimalt.” återigen ser hon ut som om vi borde applådera hennes briljanta slutledningsförmåga.

”Men vi ska ju inte sitta på telefonen.” säger Andersson surmulet till slut, efter ännu en pinsam tystnad.

”Åh, ni kommer säkert att få koppla in er då och då när det är mycket, dessutom ska man merförsälja och anti-churna på mailen också.”

”Koppla in oss när det är mycket? Det är väl aldrig någonsin INTE mycket?” säger jag förvånat.

”Det där ska du se att ledningen ordnar.” svarar Torped-Olga, som nu tydligen börjar surna till lite över vår brist på entusiasm. ”Vi möts om fem minuter i konferensrummet. Toodliloo!” säger hon och försöker trippa iväg, något som mer ser ut som en clown som haltar runt på styltor, med hennes stilettklackar.

”Gå ni på er interninbillning, jag går på möte med Fisk-Peder jag.” säger Peter och lipar åt Torped-Olgas rygg.

”Interninbillning?” säger jag, medan Andersson slänger några sista råd åt Peter när han försvinner.

”Tänk på vad jag sa!” ropar han efter Peter, som viftar med en hand över axeln, halvt avfärdande.

”Vi utbildar inte här, vi inbillar oss att vi kan saker.” ropar han åt mitt håll innan han försvinner runt hörnet.

- Nästa inlägg -