Kapitel 17 (forts 7).

- Första inlägget -

”Nej, jag är inte sjuk. Inte så farligt!” säger jag desperat i ett försök att avvärja det hela. Tänk om de hittar en massa fel på mig?

Peter säger inget utan tittar menande ner på mina skakande händer som jag tycks helt ha tappat kontrollen över. Jag ser själv ner och försöker få dem att vara stilla. Om jag spänner mig så hårt det går, då går det, men så fort jag släpper bara lite börjar skakandet igen.

”Okej, ring då.” säger jag uppgivet och får till min egen förvåning svårt att hålla tårar tillbaka.

Sjukvårdsupplysningen lyssnar artigt på mina symptom som Peter beskriver dem, kryddat med både en och två svordomar. Han tar mitt personnummer och vips ska jag iväg på vårdcentralen och träffa en läkare. Innan jag vet ordet av står jag där och anmäler mig i receptionen. Läkaren är en karl i det senare trettiotalet med begynnande ölmage och mörkt hår i hajfenefrisyr som ser oerhört maplacerat ut på en man i hans ålder. Han lyssnar på mina lungor när jag försöker andas in djupt och luften går in i ett stackato av stötar snarare än en lång och mjuk inandning. Han tittar med ett hummande på mina skakande händer och lyssnar på mina historier om sömnproblem, oregelbundna arbetstider, stress, skit på jobbet och så vidare med milt intresserade hummanden. Sedan klämmer han på mina armar och axlar och framkallar intensiva smärtstötar och tillhörande gälla och fjolliga men intensiva skolflickeskrik från mig när han petar lätt på mina skuldror och axel-nackmusklerna.

”Somatiserade stressymptom.” säger han sakligt och skriver på en skrivplatta. ”Jag sjukskriver dig en vecka, om du inte känner dig bättre efter det, kom tillbaka så diskuterar vi vidare.” Vad i hela friden betyder ’somatiserade’ undrar jag, tar emot papperet och nickar tacksamt.

”Försök hitta en kiropraktiker eller en massör och red ut lite av knutarna du har i axlarna, skuldrorna och nacken. Anledningen till att dina händer skakar är att du är så spänd i nacke och axlar.” han lägger ett finger i min nacke och klämmer så det skjuter upp smärtblixtrar i tinningen och jag grymtar patetiskt av smärtan. ”Dina axlar har dragit upp sig så mycket att jag är förvånad att du inte har massiv migrän.” säger han och nickar allvarligt för att understryka vad han sagt.. Jag lovar försöka få lite massage, tar i hand och tackar.

När jag kommer ut reser sig Peter, sedan första samtalet inte med armarna beslutsamt i kors över bröstet, han har inte gett mig skuggan av en chans att smita.

”Hur gick det?” säger han uppfodrande.

”Han sjukskrev mig i en vecka.” säger jag och visar papperet. Peter nappar blixtsnabbt åt sig det.

”En vecka? Djävla snåldjåp!” säger han och läser på papperet. ”Nåja, du ska hem och sova, jag tar med det här till Andersson imorgon, så du slipper ringa in till den djävla telefonsvararen varje mogon.”

”Tack.” säger jag enkelt. Det är i underkant, men jag vet inte vad jag ska säga.

”Det är inget, vad fan har man vänner till?” säger Peter och ger mig en klapp på min ömmande skuldra när vi går ut i vårsolen igen.

Snart är jag hemma och Peter har föst in mig och sedan gett sig av hem till sig. En vecka från jobbet. Det kan faktiskt vara precis vad jag behöver. Jag röjer hjälpligt i sovrummet, bäddar nytt med fasciststräckta lakan, drar för gardinerna och går och lägger mig. Det dröjer en liten stund, men sen sover jag djupt och tungt i timtal. Jag är uppe en eller två timmar, äter dricker och surfar lite, duschar och utför vissa andra sak när naturen påkallar ett behov, sedan går jag och lägger mig igen.

Dagen efter väcks jag av att mobilen ringer.

”Hmnz.” säger jag artikulerat och lyckas få tag i den fan till slut, där den ligger djupt nerkörd i en av fickorna på byxorna på golvet.

”Olsson.” säger jag med en gäspning.

”Hej, det är Andersson.” hör jag Anderssons röst i andra änden. ”Förlåt, ringde jag och väckte dig?”

”Det är ingen fara, skulle väl upp och äta frukost i alla fall.” svarar jag med en gäspning till.

”Klockan är tre på eftermiddagen, vet du?”

”Va?”

”Jo.”

”Oj, då har jag sovit rätt länge.” säger jag förvirrat. Nog för att jag inte kollat på klockan när jag vaknat till och antingen bara vänt mig om och somnat om, eller gått upp, ätit lite och gått och lagt mig igen.

”Ja, jag fick papperet av Peter och tänkte bara ringa och fråga hur det är?” vafan? Nog för att jag vet att Andersson är bättre än de flesta cheferna på Contactcentret, men att han faktiskt bryr sig om mig och inte när jag kommer tillbaka. Det är nästan rörande.

”Jo, det känns lite bättre nu, har sovit rätt mycket.”

”Skönt att höra, Mats.” säger han och jag kan tycka mig höra en utandning av lättnad. ”Du är välkommen tillbaka till backofficegruppen när du kryat på dig i alla fall, det har jag sett till. Vi håller ställningarna, krya på dig!”

”Tack så mycket!” säger jag och menar det mer än jag gjort med den frasen på väldigt länge.

”Vi hörs Mats. Hej.” säger han till slut och lägger på när jag hälsar tillbaka. Jag ler faktiskt en aning när jag rullar runt och somnar om.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 6).

- Första inlägget -

Sagt och gjort, vi kränger på oss ytterkläder och försvinner mot den fula gråmålade dörren.

Peter vinkar och slänger en slängkyss till tjocka Fia i receptionen.

”Tills nästa gång, min sköna, då blir det mer smisk!” säger han och blinkar åt henne så att hon får en vackert tomarröd färg och fnissar som en liten skolflicka. ”På min stjärt den här gången, skulle jag misstänka…” tillägger han tystare, riktat åt mig och med en grimas. Jag sätter upp händerna med handflatorna mot honom i en avvärjande gest.

”TMI för helvete!” säger jag trött.

”Menar du att du inte vill ha intrikata detaljer om ridspöt hon vanligtvis använder… Bra fart, lite luftmotstånd, men ändå böjligt…” han flinar spefullt.

”Urk. Käften.” säger jag kort och skakar på huvudet.

”Vi tar detaljerna senare, det finns mycket att berätta.” säger han retsamt, blinkar åt Fia och ger mig en klapp i ryggen, förmodligen avsedd att få mig att börja gå mot dörren.

”Jag är inte boskap…” säger jag trött.

”Nej, men du är Mats. Nu går vi.” svarar Peter avfärdande. Jag suckar och kliver ut. Jag kan inte låta bli att njuta av tystnaden i trapphuset. Det spelar ingen roll att våra tunga sten mot den hårda stentrappan ekar fram och tillbaka mellan väggarna, det är inte samma tunga bakgrundstryck av sorl, ringsignaler och prat hela tiden. Jag kör ner händerna djupt i jackans fickor, drar upp axlarna och möter den svala brisen utomhus.

Vi tar bussen hem till mig eftersom jag fan inte orkar gå. Det känns som de tre trätrapporna är längre än någonsin när jag kliver uppför dem till min dörr. Väl inne sparkar jag av mig skorna och slänger jackan i ett hörn. Sedan kliver jag över posthögen och lägger mig på soffan.

”Jag skaffar lite dricka och tugg.” säger Peter och försvinner ut genom dörren. När den glider igen med ett tyst och vad som känns som ett väldigt definitivt klick låter jag huvudet glida bak mot kudden jag har i soffan. Jag känner mest stor utmattning. Jag kan inte sätta fingret på när, men snart driver jag iväg i en orolig sömn, bara för att vakna efter vad som känns som timtal, kallsvettig av en mardröm jag inte riktigt kan komma ihåg. Jag sätter mig upp i soffan och begraver ansiktet i händerna. Huvudet värker och det bultar i knutarna i skulderbladen. Jag tittar på klockan. Vafan? Jag har sovit i typ fem minuter. Jag sluter trött ögonen och försöker andas in djupt, lugna ner mig själv, men det är samma sak som i fikarummet på contactcentret, det är som om lungorna darrar, det går inte att få ner mycket luft i dem. Va fan ska jag göra? Jag försöker lägga mig ner och sova lite igen, men så fort jag somnar är det som förgjort, jag vaknar med en skarp inandning när benet sprätter till eller liknande. Det är som förgjort.

Efter ett tag dyker Peter upp med två sexpack folkbärs och snacks, Norrlands Guld trefemmor och en stor påse ostkrokar, för att vara mer specific.

”Här är medicin för sjuklingen!” säger han triumferande och ser mot mig där jag ligger och ser sur ut. ”Datorn är inte på, du måste verkligen vara sjuk!” säger han och flinar. Jag stirrar bara surt på honom under sänkt ögonbryn. Jag är inte på humör för skämt just nu. Han räcker mig en öl och jag tar emot den, öppnar och tar ett par-tre klunkar. För en gångs skull infinner sig inte den känsla av lugn och tillfredställelse som brukar komma med de första klunkarna av en kall öl efter en arbetsdag. Frustrerat ställer jag ner ölen, men på vägen ner spiller jag e massa över bordet. Vad i helvete nu då? Jag ställer ner ölen med en duns i bordet.

”Fan.”

”Fan!” ekar Peter . ”Du skakar som Ballongmannen i trappan!”

”Va?” säger jag och tittar ner på mina händer, som darrar som asplöv. ”Vad i hela helvete?” säger jag och kan känna rädslan rusa upp genom kroppen. Vad fan är det som händer? Med en ansträngning spänner jag armarna så händerna slutar skaka.

”Sedär, allt bra.” säger jag och pressar fram ett leende och sträcker mig efter ölburken. Jag klarar att lyfta den kanske tjugo centimeter över soffbordet innan hanen börjar skaka så jag tappar den igen.

”Fan Mats.” säger Peter med en oro i rösten. ”Du ska nog ringa sjukvårdsupplysningen.”

”Nej, nej!” svarar jag med viss desperation i rösten. ”Så sjuk är jag inte.”

”Du tappar för i helvete ÖL, dit djävla halvmiffo!” säger Peter och halar upp sin gamla nokia. ”Ringer inte du så ringer jag.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 5).

- Första inlägget -

Nere på affären köper vi ett sexpack billiga chokladbollar och skyndar tillbaka. Vi gör oss varsin kopp automatkaffe som smakar bränt, beskt och riktigt, riktigt uselt, men det är koffein, och det behövs fanimig. När vi sätter oss och mumsar chokladbollar och jag märker att jag har svårt att hålla mig vaken. Jag, som bara har mat kvar som kroppsligt nöje, sitter och somnar när jag sitter och stoppar i mig fett och socker!

”Dags att gå tillbaka.” hör jag Andersson säga när jag nickat till för femtielfte gången eller så. Jag gör en ansträngning och reser mig, men det är som om benen vägrar vara med, eller som om de fortfarande sover. Det snurrar till i huvudet och den molande huvudvärken blir plötsligt ett intensivt bultande. Jag svajar till och sätter tungt ner en hand i bordet för att hålla balansen. Samtidigt sparkar jag hårt till pinnstolen bredvid vid fikabordet, så det skrapar högt i golvet när den glider en bit.

”Fan Mats, är du full? Så djävla osportsligt att skaffa sig ett sådant försprång!” säger Peter med ett flin som dock falnar när han möter min blick. ”Du är rätt blek…” säger han med mer tveksamhet i rösten än jag hört på väldigt länge från honom.

”Ja, du är riktigt blek. Hur mår du egentligen?” säger Andersson med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Jag stannar till och känner efter, vilket måste vara månadens misstag. Jag försöker att ta ett djupt andetag, men det går inte. Inandningen och lungorna darrar som ett asplöv, När jag känner efter skriker varje cell i min kropp, som om jag stannat framför en tortyrkammare och förstrött frågat hur alla mår. Magen knyter sig runt sura tarmar, som någon hällt batterisyra ner i magsäcken och samtidigt slagit mig i mellangärdet med ett kallt järnspett. Det känns som om stresshormoner, adrenalin och sömnhormoner krigar sönder min stackars av usel diet, brist på motion och bra sömn slitna kropp. Mörka, kalla tentakler av ångest griper sig fram genom kroppen, Jag vill inte vara sjuk! Jag vill vara lite eländig så jag kan vara hemma från jobbet och få sympati, men inte sjuk på riktigt. Tänk om jag är sjuk på riktigt?

”Jag… jag mår inte riktigt bra.” erkänner jag och blinkar trött. Så mycket känslor i så lite ord. Det känns förbannat futtigt.

”Men gå hem om du mår dåligt!” säger Andersson med skärpa. Inte den vanliga skärpan, den föraktfulla med betoning på ’dåligt’, utan snarare är betoningen på ’gå hem’ i en välmenad uppmaning.

”Jag går och säger till samtalsövervakningen att jag går.” säger jag och klipper trött med ögonen igen innan jag gnuggar dem med tumme och pekfinger i ett hopplöst försök att få lite liv i dem igen, vilket har en högst marginell effekt.

Jag går bort till samtalsövervakningen, där Lill-Mussolini och två till sitter och stirrar på sina skärmar med statistik och hur många som är inloggade, hur länge alla varit i kö och hur långa alla samtal är. Då och då slänger någon av dem sig över sitt tangentbord och skickar ett argt meddelande till någon som varit röd för länge, eller, Gud Fader själv förbjude, pratat för länge med en kund.

”Vad vill du?” fräser Lill-Mussolini surt till mig när han efter en halvminut eller minut bevärdigas att faktiskt erkänna min närvaro. Djävla härskartekniker, men jag är för trött för att bli arg eller en bli nertryckt och deprimerad.

”Jag mår inte bra…” säger jag. ”Jag måste nog gå hem.”

Lill-Mussolinis ögon spärras upp och käkarna mal likt tröskverk, han blir röd i ansiktet och blodådrorna i pannan tjocknar.

”DRIVER DU MED MIG?!” skriker han högt över samtalsövervakningsrummet och kundtjänstsalen det ligger i. Saliv sprutar från hans mun där han sitter över min tröja.

Jag blinkar till och kan känna hur adrenalinet börjar rusa i min kropp, kamp eller flykt!

”Nej, jag mår dåligt. Jag går hem…” mumlar jag och vänder mig om och går.

”Fy faaan, så djävla lat!” häver Lill-Mussolini ur sig med rösten drypande av förakt åt min rygg. Jag orkar inte bråka, jag orkar inte ens svara. Jag vill bara härifrån.

”Djävla idioter!” säger Peter upprört när jag kommer tillbaka. ”Jag ser till att han kommer hem ordentligt.” fortsätter han med adressen riktad till Andersson.

Andersson bara nickar trött. ”Gå du.” säger han och skakar på huvudet åt hela eländet.

”Men du är ju inte sjuk?” protesterar jag lamt.

”Äsch, de får väl sparka mig om de vill.” säger Peter med ett leende som tydligt säger att han skulle välkomna något sådant. ”Nu går vi.”

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 4).

- Första inlägget -

Samtalen fortsätter att välla in likt en stormflod från en brusten fördämning uppe i bergen. InStröm-kunder som desperat undrar om deras priser kommer ändras, om de ska byta ingående och utgående mailserver eller modempoolsnummer nu ringer i parti och minut. Hos oss får de förstås ingen information, för det enda vi kan säga säkert är att vi inte vet något säkert. Jag säger att vi inte vet, om det funkar nu fortsätt på det tills det kommer annan information och att TeleNet24 säkerligen informerar per post om någonting verkligen ska ändras helt. Vad de andra säger har jag ingen aning om, men då och då poppar det upp meddelanden på skärmen med folk som undrar om någon fått reda på något. Eriks kompis Micke spammar desperat efter telefonnumret till InStröms support. Tydligen har TeleNet24 tagit ner deras webbsida med all info och ersatt den med en redirect till sin egen sida, men information om att de tagit över, men ingenting annat. Det var ju djävligt intelligent!

Hur i helvete kan de lämna oss så här, utan information, utan stöd, utan någonstans att ta reda på saker. I och för sig, de gjorde precis samma sak förra året när TeleNet24 köpte NordTeles privatkunder ur ett konkursbo. Vi fick springa som yra höns för att försöka ta reda på vad som gällde och hur det funkade. Fast det är klart, ur ledningens perspektiv gick att bra, vi fick fler samtal och svarade på dem, att vi fick skit i näst intill obegränsade mängder struntade de högaktningsfullt i, det är ju antalet besvarade samtal som räknas. Jag kopplar mig röd och kollar på klockan. Fan, inte dags för fika än på länge. Men vem bryr sig, jag tar fika ändå. Jag sätter mig på fika, får ett ilsket meddelande från samtalsövervakningen som jag klickar bort och drar av mig headsetet. Det känns som jag suttit i timmar, fast det nog inte är mer än en och en halv. Jag är trätt i halsen, i huvudet, i ögonen och i axlar och skulderblad. Det känns som om min kropp konspirerar mot mig för att få mig att känna mig så eländig som överhuvudtaget är möjligt. Jag går bort till Peter som sitter farligt långt tillbakalutad och verkar lyssna på en lång, lång harang från en kund.

”Ja, men om det blir några förändringar hör vi av oss. Tack, hej.” säger han och lägger på, loggar ett ärende i det smärtsamt sega ärendehanteringssystemet, kränger av sig headsetet och stirrar uppfodrande och surt på mig.

”Fika?” säger jag slutligen när han stirrat på mig en stund.

”Visst, här gör man fan ingen nytta. Är det ingen som vet någonting?”

”Nej, jag har inte hört något.” säger jag och sluter trött ögonen.

”Du ser fan blek ut, Mats.” kommenterar Peter.

”Gör jag?” säger jag och öppnar ögonlocken till hälften.

”Japp.”

”Jag har inte sovit riktigt bra den senaste tiden. Så stressen här och jobbet i helgen…”

”Och alla djävla idiotier man utsätts för. Jag vet hur det är.” svarar Peter.

”Det går fan inte!” säger Andersson plötsligt och drar av sig sitt headset och smäller det frustrerat i skrivbordsskivan. ”Jag har försökt få tag på Herbert, TeleNet24s teknikchef, ni vet, men det är fan omöjligt. Mobilen hans är av, det är inget svar på kontorstelefonen och ingen tycks veta var han är. Och det finns ingen som tar hans uppgifter när han är borta heller. Och ingen annan tycks veta någonting om InStröm. Annat än att deras slogan var ’Låt information strömma till dig med InStröm!’. Inte undra på att de blev uppköpta…” Andersson skakar på huvudet och ser på oss. ”Ska ni fika?”

”Jo.” svarar Peter.

”Jag är på.” säger Andersson. ”Vi går ner på affären, jag behöver socker och fett om jag ska överleva detta. Erik, ska du med?”

Erik vinkar avfärdande där han sitter, uppenbarligen djupt engagerad i ett samtal.med någon kund.

”Vi sparar en chokladboll till dig!” hojtar Andersson medan vi föser honom framför oss på väg mot utgången.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 3).

- Första inlägget -

Jag trasslar återigen med headsetet innan jag kopplar in mig, trots att det dyker upp ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen.

”Jaja, för HELVETE!” ropar jag högt åt de sura meddelandena. ”Jag SKAA!” säger jag frustrerat och trasslar med det förbannade helvetes djävla headsetet. Vad är det med kablar och rep egentligen? Jag är säker på att om man la ut hundra meter kabel rakt, platt och osnurrat på ett golv i en hangar eller något och sedan gick på lunch skulle det fan vara en enda stor knut i en boll mitt på golvet när man kom tillbaka. Så lyckas jag till slut få ordning på allt och kopplar in mig. Genast ringer det en ilsken signal och jag svarar.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.”

”Ja, hallå, fasligt vad länge man får vänta i kö hos er!” gnäller något halvgubbkräk fram.

”Ja, det är många som ringer idag, vi gör så gott vi kan…” börjar jag standardursäkten, men hinner inte långt innan han avbryter mig.

”Jaja, nog om det. Mitt bredband har slutat fungera.”

”Okej, när fungerade det sist?” säger jag.

”Tidigare idag.“

”Okej…” börjar jag.

”Säg inte så mycket okej, lös problemet istället!” fräser han surt.

”O… Javisst. Hur lyser lamporna på ditt ADSL-modem?” vafan är det här för miffo?

”Vänta lite ska jag kolla…” han försvinner en liten stund och jag kan höra hur han bökar runt under ett skrivbord och svär när han slår något, förmodligen huvudet, i en möbel. Jag ler lite skadeglatt där jag sitter. Somliga straffar vår herre med detsamma, verkar det som.

”Ja, hallå? LAN, Link och SYS lyser.”

”Det är bra, det betyder att modemet funkar, har kontakt med nätet och med din dator.” säger jag.

”Ja, det förstår jag. Jag är inte helt bakom flötet, trots att du behandlar mig så!” säger han tillbaka med viss skärpa i rösten. Vad nu då? Jag var ju inte ens nedlåtande.

”Jag skulle vilja kolla vilken IP-adress du har…” säger jag och förbereder mig för instruktioinerna.

”Hhundranittiotvå punkt hundrasextioåtta punkt ett punkt hundraett.” Om han fixar att få fram det själv är han nog inte helt bakom flötet, onekligen. Det skiljer honom från nittiofem procent av de som ringer in.

”Okej…”

”Inget djävla okejande!” ryter han till.

”Förlåt!” häver jag ur mig reflexmässigt, som det konflikträdda kräk jag är.

”Ja, det är i alla fall den IP-adress du ska ha av modemet. Och jag kan pinga ditt modem härifrån…”

”Ja, du får väl göra en felanmälan, det går signal med inga paket.” säger han överlägset.

”Har du gjort någonting på din dator?”

”Jag har inte gjort någonting som kan påverka uppkopplingen.”

”Ja, men har du gjort någonting?” envisas jag. De brukar ha gjort något. De har alltid gjort något. Kunden har alltid fel tills motsatsen bevisats av en fanfar framförd med silvertrumpeter av en änglakör direkt från himlen. Och till och med då är det tveksamt.

”Jag har installerat en ny brandvägg.”

”Kan du testa att avinstallera den?” säger jag trött och gnider mina bultande tinningar.

”Jag har redan testat att avaktivera den!” får jag tillbakafräst.

”Många brandväggar behåller ett visst skydd även om man avaktiverar dem, du måste avinstallera helt för att kunna vara på den säkra sidan…”

”Det ska väl ändå inte behövas!” säger han irriterat.

”Jag är rädd att jag inte kan göra en felanmälan om vi inte testat det först…” säger jag.

”Kallar du mig dum?!” häver han ur sig, än mer irriterad.

”Nejdå, men jag måste som sagt be dig avinstallera…” jag blir förstås avbruten igen.

”Fyfan, ni sitter där med era manus om vad som ska gås igenom innan man får komma fram till någon som kan något överhuvudtaget, oavsett hur mycket man kan eller vad problemet är. Inkompetenta kunskapslösa djävla idioter är vad ni är. Jag kan konfigurera en mjukvarubrandvägg korrekt! Men visst, jag avinstallerar nu, så får vi det ur världen och du kan felanmäla till en tekniker.”

”Bra, du kanske kan ringa tillbaka när…” försöker jag halvdesperat.

”Ånej, jag fick vänta hur djävla länge som helst i kö, du får snällt vänta på mig, jag tänker inte sitta i den kön igen!” säger han nedlåtande. Så lätt skulle det inte bli alltså. Inte för att jag väntat mig det, men vid det här laget har jag redan ett surt meddelande från samtalsövervakningen om att jag måste avsluta samtalet, det är ju kö.

”Visst, jag hänger kvar.” säger jag med en suck och börjar slösurfa lite, sittandes med hakan i en handflata och med huvudvärken molande och med kallsvett längs min feta och håriga rygg.

”Sådärja, nu är den avinstallerad, nu ska vi se att det inte funkar!” säger han och jag hör klickande på musen.

”Uhm…” hörs det.

”Funkar det?” säger jag.

”Eh… Ja, det gör det visst.” säger han fåraktigt. Jag hoppas verkligen att han känner sig dum nu, efter vad han hävt ur sig.

”Ja, när datorn får IP-adress och modemet har kontakt med nätet är det sällan själva uppkopplingen det är fel på, eller nätverkskortet. Datorn har kontakt, men får inte paket, då kollar man brandväggen först. Det verkar som den har blockat Internettrafiken för dig. Kolla så port 80 är öppen när du installerar den igen.” säger jag så vänligt jag kan. En liten, liten triumf till en småsint människa.

”Eh… Ja, tack i alla fall.” säger han och lägger på. Ingen ursäkt, men han sa i alla fall tack. Det är mer än de flesta gör.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 2).

- Första inlägget -

Efter två timmar, för naturligtvis blir det två timmar, inte en som utlovat, är det äntligen slut. Det är förstås kö fortfarande, och det kommer elaka meddelanden från samtalsövervakningen, men Andersson svär som en borstbindare och menar att Lill-Mussolini kan stoppa upp sin kö där varken sol eller måne lyser, vi har varit flexibla och hjälpt till, ger vi mer tar de handen, armen, axeln och biter ett gott stycke ur bröstkorgen också.

”Sätt igång med mail!” säger han resolut. ”Hänvisa till mig om samtalsövervakningen klagar.”

”Bästa ordern sedan kapten sa ’sup!’ i lumpen!” säger Peter med ett brett flin, Erik nickar instämmande och jag grymtar tillfredställt. Tillbaka till mailen. Fåse, någon frågar efter priserna på våra ADSL, klistra in ett autosvar… Hmmm…

”Jag är kallad på möte om mailgruppens inflexibilitet.” säger Andersson plötsligt med ett ironiskt leende och reser på sig. ”Fortsätt med mail ni.” säger han och försvinner förvånansvärt fort, innan någon hinner säga mer än ’lycka till’ och ’vi är på din sida’.

”Varför vill alla prata med chefen hela tiden?” säger Erik med en rynka mellan ögonbrynen. Han sitter längst upp i mailkorgen och får ta skiten får de mail vi svarar illa på.

”De tror väl att våra chefer skulle ha mer befogenheter än vi och är lite räddare om TeleNet24s kunder. Vi skiter ju i vilket.” säger jag.

”Ja, men de går bet.” menar Peter. ”Callcenters är som katolska kyrkan. En massa helgon med specialområden. Sankt Mats, ADSL-frågornas besvarare, Sankta Lena av fakturorna och så vidare… Det är bara i undantagsfall man ska vända sig direkt till chefen.”

Ett tag sitter vi och diskuterar olika religioners relation till contactcentret. Hin Olga, det finns ingen mailgrupp utom mailgruppen och Andersson är dess profet. Eller om du inte är en god tekniker och håller dig på mattan kommer du återfödas som telemarketare, eller ännu värre, TeleNet24-kund!! Andersson kommer tillbaka, suckar djupt och skakar mest på huvudet när vi försöker få veta vad de egentligen sagt på ’mötet’. Sedan går vi på lunch och klämmer i oss usla halvkalla och torra hamburgare och halvfriterade pommes frites på Dånken under ivrigt dissande av stackars Erik som insisterat att vi skulle gå dit.

”Fan, Dånken suger. Tjugo minuter och en fis så är man hungrig igen.” säger jag misslynt.

”Du skulle kunna äta två kor och ett friterat potatisland och ändå vara hungrig efter tjugo minuter och en fis, Mats.” säger Peter och petar sig i tänderna med en snodd plastgaffel.

”Which would be bad because…?” kontrar jag med ett flin.

”Du blir på så förbannat dåligt humör när du är hungrig.” säger Erik med en elak grimas.

”Just det, värsta djävla lordimonstret och magsäcken din börjar hota med att smälta levern.” säger Peter, missar med plastgaffeln och knäcker den mot tandköttet. Med ett avgrundsvrål rycker han ut den, spottar ut den del som fastnat i tandköttet och slänger den stackars oskyldiga plastgaffeln på gatstenen och stampar jämfota på den. ”DJÄVULSTYG!” ryter han så folk vänder sig om och undrar vad som står på.

”Ditt fel!” säger han helt ologiskt och hötter med ett finger i mitt överraskade ansikte och svär ömsom på finska, ömsom på svenska.

”Va? Hur?” säger jag.

”Det vet jag fan inte, men på något satans vis är det ditt fel, din djävel!” säger Peter och gör en sur grimas.

”Seså barn, inte bråka nu, då blir pappa Andersson ledsen.” säger Andersson och flinar. Peter svär lite till men släpper sedan det hela. Vi går tillbaka till jobbet och sätter oss igen.

”Vafan?” säger Andersson. ”Har ni sett ködjäveln?”

Jag tar upp den. Fyrtioåtta personer i kö? Strax innan ett? Vad i helvete?

”Kolla mailen!” säger Peter och skakar på huvudet. ”TeleNet24 har köpt upp InStröm. Sextiosjutusen modemkunder och nästan fyratusen ADSL-kunder. Och nu ringer de till oss.”

”Va?” säger jag och känner huvudvärken bli ännu värre. ”Men vi har ju inte fått någon information?”

”Torped-Olga skriver i mailet att eftersom de använder samma teknik som TeleNet24 ska det bara vara att supporta på.

”Men vad heter deras ftp? Utgående och ingående mailserver? Vad har de för priser och specialavtal?” säger Erik och vevar med armarna så hans perfekt strukna skjorta skrynklar sig som grädde under elvispning.

”Det står inte i mailet.” säger Peter och skakar på huvudet.

”Order direkt från VD, vi ska koppla in oss.” säger Andersson och sjunker med en suck ännu djupare ner i stolen. ”Jag tar och ringer till TeleNet24 och försöker ta reda på saker om ni kopplar in er…” säger han och kliar sig i sitt glesnande hår.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 (forts 1).

- Första inlägget -

Jag är nog fem minuter sen när jag kliver in i backofficesalen och Andersson, Erik och Peter är redan på plats och sitter och matar e-mail. Andersson har redan hunnit sjunka djupt ned i den knarrande men bekväma kontorsstolen han alltid sitter i. Jag slår mig ner, loggar in och öppnar mailkorgen med en suck. Huvudvärken vill inte riktigt ge med sig, trots att jag tagit en plastmugg automatkaffe och ett glas vatten. Ingen säger något, vi knattrar på våra tangentbord och svarar på mail. Idioter och nästan vettiga personer får samma svar, alltid på den första frågan i mailet oavsett vad den är.

Då dyker det upp ett meddelande på min skärm från samtalsövervakningen.

”DET ÄRKÖ!!!11!! lOGGA IN!!11!!!!!!” Vafan nu då? Jag är ju på mail hela denna vecka också, ju? Jag svarar lugnt att jag är på mail och inte ska logga in mig. Jag kollar kön. Tolv personer har väntat upp till tre och en halv minut på att få skälla på sin alldeles egna, personliga gruvtroglodyt.

”DET SPELAR INFEN ROLL!!11!!” får jag tillbaka. Vad i hela helvete? Jag kastar osäkert en blick runt i salen och ser att både Erik och Peter håller på och trasslar med sina headsets. Har de också fått samma order. Desperat vänder jag mig mot Andersson, som till min förfäran redan har sitt headset på sig.

”Ska vi koppla in oss?” frågar jag misslynt.

”Ja, det är kö, och så måste vi hjälpa till, tydligen. Det kommer från Sune.” svarar Andersson med en avgrundsdjup suck som slutar i en än värre hösäckshållning än innan.

”Men mailen då?” protesterar jag.

”Den får vi ta senare, enligt Sune.” svarar Andersson uppgivet, men jag märker att han håller på att koppla in sig eftersom jag pratar med honom. Han vill inte heller.

”Men… Det finns ju inget senare, det är ju nästan alltid kö?” fortsätter jag, vill inte ge mig.

”Ja, men nu ska vi vara inkopplade en timme i alla fall.” svarar Andersson.

”Men vi svarar ju på mail snabbare än vi tar samtal?” säger jag.

”Ja?”

”Och vi får lika mycket betalt på mail som vi får på samtal?”

”Ja, så är det med det nya avtalet.” svarar Andersson och ser ut som ett levande frågetecken.

”Blir det inte en förlustaffär för contactcentret om vi kopplar in oss då? De måste ju tjäna mer på att vi svarar på mail eftersom det blir fler sådana?”

”Jo…” svarar Andersson nu när han förstått vart jag vill komma.

”Men varför kopplar vi in oss då?” säger jag desperat och grimaserar illa.

”För att samtal är kärnverksamhet, enligt ledningen. Det är alltid prioriterat.” Andersson rycker uppgivet på axlarna. Jag skakar bara på huvudet och går och skiter först i desperat hopp om att undvika några samtal i alla fall. Det hjälper förstås inte, när jag kommer tillbaka är det fortfarande kö och jag har ett antal ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen, det bästa är nog ”NÄR JAH SÄGER NÅGOT SKLA DU LYDA!!!!!!!!!!1111!!!!!!”. Det är förmodligen Lill-Mussolini som ligger bakom det, han lär fortfarande ha något att bevisa efter firmafesten. Huvudvärken moler och jag känner hur jag bara vill vara precis varsomhelst utom just här, just nu. Vad som helst! Jag skulle kunna bli religiös bara jag slapp det här nu.

Men det gör jag inte. Istället kopplar jag in mig. Det ringer förstås direkt.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” hälsar jag, med en viss desperation i rösten.

”HUR DJÄVLA DUMMA I HUVUDET ÄR NI EGENTLIGEN?!” blir det framrytna svaret. Jaha, ett SÅDANT samtal. Det går utför därifrån.

- Nästa inlägg -

Kapitel 17 - Sjukdom och uppköp.

- Första inlägget -

Jag lagar och äter en måltid bestående av en jätteportion spaghetti med enorma mängder smält ost och krossad svartpeppar. Jag orkar fan inte laga något mer avancerat. Sedvanligt vräker jag i mig maten på ett par-tre minuter framför datorn. Ibland undrar jag varför jag ens har ett köksbord. Efter en blixtsnabb session på toa, strax därefter, med svidande surt rännsket på övertryck är jag nog på plus minus noll igen. Sedan chattar jag lite med morfar och försöker förgäves få honom att förstå hur Internet funkar, men han tjatar mest om sitt blåvita reklamlösa Internet för alla och vilken bra idé det vore. Vafan, gå tillbaka till BBS-tiden då, för tusan, vill jag skrika. Egentligen inser jag nog att hans koncept har rätt många fördelar. Jag glor på en usel film jag tankat hem och fattar inte hälften av handlingen. Den är inte textat och jag hör fan inte vad de säger. Jag har börjat höra så dåligt på senaste tiden, vilket säkert beror på headset man måste ha på max volym för att höra vad kundfan egentligen säger i det städiga drönet av ljud på contactcentret. Jag försöker ragga lite på ett par brudar jag har på MSN ett tag innan jag tröttnar på deras undvikande, vilket kan vara spel för galleriet, eller helt enkelt bero på att de är lindrigt intresserade av en fet låginkomsttagare med bristande självkänsla. Det senare är nog troligast. Jag stänger av datorn, gäspar och beslutar mig för att gå och lägga mig tidigt, så jag är lite i form imorgon och kan plocka mycket mail.

Väl i sängen ligger jag mest och stirrar i taket. Vad i helvete nu då? Jag är trött som fanken, men jag kan inte sova. Musklerna i axlar och skulderblad värker, det spänner i tinningarna och jag kan fan inte sova. Jag kör standardknepen, förstås. Öppnar fönstret så det blir småkyligt i sovrummet, fasciststräcker lakanet så inga veck och knölar i det stör, dricker kallt vatten, pinkar, drar en tarzan och låtsas som jag redan sover. men ingenting vill funka.

Efter ett par timmar ger jag upp och kliver upp och slår på min dator igen. Trolla amerikanska forum, läsa otroligt långrandiga after action reports på mina favoritstrategispel och chatta med den knasiga, förvirrade, ensamma och outbildade sverigedemokraten på MSN brukar göra mig trött, särskilt det sista, då han vanligtvis beskyller socialdemokratin i allmänhet och Göran Perssons i synnerhet för att han hoppat av gymnasiet och inte vågar söka några jobb, eftersom alla ’enstöringstjänster’ slopats av de onda socialdemokraterna. Inga fyrvakter länge, bu-huu, svarar jag, varvid han blir upprörd och annonserar att muslimerna kommer skjuta mig först när de väl börjar ett öppet istället för ett icke-öppet krig mot svenskarna. Jag skrattar åt honom och beslutar mig för att försöka sova igen.

Det är förstås fortfarande lögn. Så fort jag är ifrån datorn känner jag av de spända muskelknutarna i skulderbladen, spänningarna i tinningarna och nästa veckas schema och vad som kommer att hända med mailen malen i skallen. Kommer jag få tjänsten eller inte? Ovissheten gnager i mig där jag ligger och vrider och vänder mig i min smala och spartanska säng långt in på småtimmarna. Jag vet inte riktigt vad klockan var nät jag somnade, men nog fan var det sent nog! Det är särskilt uppenbart när väckarklockan väl ilsket ringer. Jag är grusig i ögonen, snuvig, trött och känner mig nästan bakis. En huvudvärk moler bakom ögonbrynen och det är svårt att få upp ögonen. Jag ställer fram väckarklockan en halvtimme och skippar frukost, men det är precis samma plåga när den ringer igen. En kvart till, jag tar bussen idag. Det hjälper förstås inte heller, för förr eller senare måste jag gå till jobbet.

Så jag släpar mig upp, förbannar mig själv för att jag inte kunnat sova, duschar så hett som jag någonsin vågar, men kommer ut än tröttare snarare än uppfräschad, slänger på mig kläder och skyndar till bussen. Vårsolen skiner från en klar himmel med bara några små ulliga moln som lättjefullt driver runt, i fullständig arrogans över mitt miserabla tillstånd.

- Nästa inlägg -