Kapitel 17 (forts 4).

- Första inlägget -

Samtalen fortsätter att välla in likt en stormflod från en brusten fördämning uppe i bergen. InStröm-kunder som desperat undrar om deras priser kommer ändras, om de ska byta ingående och utgående mailserver eller modempoolsnummer nu ringer i parti och minut. Hos oss får de förstås ingen information, för det enda vi kan säga säkert är att vi inte vet något säkert. Jag säger att vi inte vet, om det funkar nu fortsätt på det tills det kommer annan information och att TeleNet24 säkerligen informerar per post om någonting verkligen ska ändras helt. Vad de andra säger har jag ingen aning om, men då och då poppar det upp meddelanden på skärmen med folk som undrar om någon fått reda på något. Eriks kompis Micke spammar desperat efter telefonnumret till InStröms support. Tydligen har TeleNet24 tagit ner deras webbsida med all info och ersatt den med en redirect till sin egen sida, men information om att de tagit över, men ingenting annat. Det var ju djävligt intelligent!

Hur i helvete kan de lämna oss så här, utan information, utan stöd, utan någonstans att ta reda på saker. I och för sig, de gjorde precis samma sak förra året när TeleNet24 köpte NordTeles privatkunder ur ett konkursbo. Vi fick springa som yra höns för att försöka ta reda på vad som gällde och hur det funkade. Fast det är klart, ur ledningens perspektiv gick att bra, vi fick fler samtal och svarade på dem, att vi fick skit i näst intill obegränsade mängder struntade de högaktningsfullt i, det är ju antalet besvarade samtal som räknas. Jag kopplar mig röd och kollar på klockan. Fan, inte dags för fika än på länge. Men vem bryr sig, jag tar fika ändå. Jag sätter mig på fika, får ett ilsket meddelande från samtalsövervakningen som jag klickar bort och drar av mig headsetet. Det känns som jag suttit i timmar, fast det nog inte är mer än en och en halv. Jag är trätt i halsen, i huvudet, i ögonen och i axlar och skulderblad. Det känns som om min kropp konspirerar mot mig för att få mig att känna mig så eländig som överhuvudtaget är möjligt. Jag går bort till Peter som sitter farligt långt tillbakalutad och verkar lyssna på en lång, lång harang från en kund.

”Ja, men om det blir några förändringar hör vi av oss. Tack, hej.” säger han och lägger på, loggar ett ärende i det smärtsamt sega ärendehanteringssystemet, kränger av sig headsetet och stirrar uppfodrande och surt på mig.

”Fika?” säger jag slutligen när han stirrat på mig en stund.

”Visst, här gör man fan ingen nytta. Är det ingen som vet någonting?”

”Nej, jag har inte hört något.” säger jag och sluter trött ögonen.

”Du ser fan blek ut, Mats.” kommenterar Peter.

”Gör jag?” säger jag och öppnar ögonlocken till hälften.

”Japp.”

”Jag har inte sovit riktigt bra den senaste tiden. Så stressen här och jobbet i helgen…”

”Och alla djävla idiotier man utsätts för. Jag vet hur det är.” svarar Peter.

”Det går fan inte!” säger Andersson plötsligt och drar av sig sitt headset och smäller det frustrerat i skrivbordsskivan. ”Jag har försökt få tag på Herbert, TeleNet24s teknikchef, ni vet, men det är fan omöjligt. Mobilen hans är av, det är inget svar på kontorstelefonen och ingen tycks veta var han är. Och det finns ingen som tar hans uppgifter när han är borta heller. Och ingen annan tycks veta någonting om InStröm. Annat än att deras slogan var ’Låt information strömma till dig med InStröm!’. Inte undra på att de blev uppköpta…” Andersson skakar på huvudet och ser på oss. ”Ska ni fika?”

”Jo.” svarar Peter.

”Jag är på.” säger Andersson. ”Vi går ner på affären, jag behöver socker och fett om jag ska överleva detta. Erik, ska du med?”

Erik vinkar avfärdande där han sitter, uppenbarligen djupt engagerad i ett samtal.med någon kund.

”Vi sparar en chokladboll till dig!” hojtar Andersson medan vi föser honom framför oss på väg mot utgången.

- Nästa inlägg -