Kapitel 17 (forts 5).

- Första inlägget -

Nere på affären köper vi ett sexpack billiga chokladbollar och skyndar tillbaka. Vi gör oss varsin kopp automatkaffe som smakar bränt, beskt och riktigt, riktigt uselt, men det är koffein, och det behövs fanimig. När vi sätter oss och mumsar chokladbollar och jag märker att jag har svårt att hålla mig vaken. Jag, som bara har mat kvar som kroppsligt nöje, sitter och somnar när jag sitter och stoppar i mig fett och socker!

”Dags att gå tillbaka.” hör jag Andersson säga när jag nickat till för femtielfte gången eller så. Jag gör en ansträngning och reser mig, men det är som om benen vägrar vara med, eller som om de fortfarande sover. Det snurrar till i huvudet och den molande huvudvärken blir plötsligt ett intensivt bultande. Jag svajar till och sätter tungt ner en hand i bordet för att hålla balansen. Samtidigt sparkar jag hårt till pinnstolen bredvid vid fikabordet, så det skrapar högt i golvet när den glider en bit.

”Fan Mats, är du full? Så djävla osportsligt att skaffa sig ett sådant försprång!” säger Peter med ett flin som dock falnar när han möter min blick. ”Du är rätt blek…” säger han med mer tveksamhet i rösten än jag hört på väldigt länge från honom.

”Ja, du är riktigt blek. Hur mår du egentligen?” säger Andersson med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Jag stannar till och känner efter, vilket måste vara månadens misstag. Jag försöker att ta ett djupt andetag, men det går inte. Inandningen och lungorna darrar som ett asplöv, När jag känner efter skriker varje cell i min kropp, som om jag stannat framför en tortyrkammare och förstrött frågat hur alla mår. Magen knyter sig runt sura tarmar, som någon hällt batterisyra ner i magsäcken och samtidigt slagit mig i mellangärdet med ett kallt järnspett. Det känns som om stresshormoner, adrenalin och sömnhormoner krigar sönder min stackars av usel diet, brist på motion och bra sömn slitna kropp. Mörka, kalla tentakler av ångest griper sig fram genom kroppen, Jag vill inte vara sjuk! Jag vill vara lite eländig så jag kan vara hemma från jobbet och få sympati, men inte sjuk på riktigt. Tänk om jag är sjuk på riktigt?

”Jag… jag mår inte riktigt bra.” erkänner jag och blinkar trött. Så mycket känslor i så lite ord. Det känns förbannat futtigt.

”Men gå hem om du mår dåligt!” säger Andersson med skärpa. Inte den vanliga skärpan, den föraktfulla med betoning på ’dåligt’, utan snarare är betoningen på ’gå hem’ i en välmenad uppmaning.

”Jag går och säger till samtalsövervakningen att jag går.” säger jag och klipper trött med ögonen igen innan jag gnuggar dem med tumme och pekfinger i ett hopplöst försök att få lite liv i dem igen, vilket har en högst marginell effekt.

Jag går bort till samtalsövervakningen, där Lill-Mussolini och två till sitter och stirrar på sina skärmar med statistik och hur många som är inloggade, hur länge alla varit i kö och hur långa alla samtal är. Då och då slänger någon av dem sig över sitt tangentbord och skickar ett argt meddelande till någon som varit röd för länge, eller, Gud Fader själv förbjude, pratat för länge med en kund.

”Vad vill du?” fräser Lill-Mussolini surt till mig när han efter en halvminut eller minut bevärdigas att faktiskt erkänna min närvaro. Djävla härskartekniker, men jag är för trött för att bli arg eller en bli nertryckt och deprimerad.

”Jag mår inte bra…” säger jag. ”Jag måste nog gå hem.”

Lill-Mussolinis ögon spärras upp och käkarna mal likt tröskverk, han blir röd i ansiktet och blodådrorna i pannan tjocknar.

”DRIVER DU MED MIG?!” skriker han högt över samtalsövervakningsrummet och kundtjänstsalen det ligger i. Saliv sprutar från hans mun där han sitter över min tröja.

Jag blinkar till och kan känna hur adrenalinet börjar rusa i min kropp, kamp eller flykt!

”Nej, jag mår dåligt. Jag går hem…” mumlar jag och vänder mig om och går.

”Fy faaan, så djävla lat!” häver Lill-Mussolini ur sig med rösten drypande av förakt åt min rygg. Jag orkar inte bråka, jag orkar inte ens svara. Jag vill bara härifrån.

”Djävla idioter!” säger Peter upprört när jag kommer tillbaka. ”Jag ser till att han kommer hem ordentligt.” fortsätter han med adressen riktad till Andersson.

Andersson bara nickar trött. ”Gå du.” säger han och skakar på huvudet åt hela eländet.

”Men du är ju inte sjuk?” protesterar jag lamt.

”Äsch, de får väl sparka mig om de vill.” säger Peter med ett leende som tydligt säger att han skulle välkomna något sådant. ”Nu går vi.”

- Nästa inlägg -