Kapitel 17 (forts 1).

- Första inlägget -

Jag är nog fem minuter sen när jag kliver in i backofficesalen och Andersson, Erik och Peter är redan på plats och sitter och matar e-mail. Andersson har redan hunnit sjunka djupt ned i den knarrande men bekväma kontorsstolen han alltid sitter i. Jag slår mig ner, loggar in och öppnar mailkorgen med en suck. Huvudvärken vill inte riktigt ge med sig, trots att jag tagit en plastmugg automatkaffe och ett glas vatten. Ingen säger något, vi knattrar på våra tangentbord och svarar på mail. Idioter och nästan vettiga personer får samma svar, alltid på den första frågan i mailet oavsett vad den är.

Då dyker det upp ett meddelande på min skärm från samtalsövervakningen.

”DET ÄRKÖ!!!11!! lOGGA IN!!11!!!!!!” Vafan nu då? Jag är ju på mail hela denna vecka också, ju? Jag svarar lugnt att jag är på mail och inte ska logga in mig. Jag kollar kön. Tolv personer har väntat upp till tre och en halv minut på att få skälla på sin alldeles egna, personliga gruvtroglodyt.

”DET SPELAR INFEN ROLL!!11!!” får jag tillbaka. Vad i hela helvete? Jag kastar osäkert en blick runt i salen och ser att både Erik och Peter håller på och trasslar med sina headsets. Har de också fått samma order. Desperat vänder jag mig mot Andersson, som till min förfäran redan har sitt headset på sig.

”Ska vi koppla in oss?” frågar jag misslynt.

”Ja, det är kö, och så måste vi hjälpa till, tydligen. Det kommer från Sune.” svarar Andersson med en avgrundsdjup suck som slutar i en än värre hösäckshållning än innan.

”Men mailen då?” protesterar jag.

”Den får vi ta senare, enligt Sune.” svarar Andersson uppgivet, men jag märker att han håller på att koppla in sig eftersom jag pratar med honom. Han vill inte heller.

”Men… Det finns ju inget senare, det är ju nästan alltid kö?” fortsätter jag, vill inte ge mig.

”Ja, men nu ska vi vara inkopplade en timme i alla fall.” svarar Andersson.

”Men vi svarar ju på mail snabbare än vi tar samtal?” säger jag.

”Ja?”

”Och vi får lika mycket betalt på mail som vi får på samtal?”

”Ja, så är det med det nya avtalet.” svarar Andersson och ser ut som ett levande frågetecken.

”Blir det inte en förlustaffär för contactcentret om vi kopplar in oss då? De måste ju tjäna mer på att vi svarar på mail eftersom det blir fler sådana?”

”Jo…” svarar Andersson nu när han förstått vart jag vill komma.

”Men varför kopplar vi in oss då?” säger jag desperat och grimaserar illa.

”För att samtal är kärnverksamhet, enligt ledningen. Det är alltid prioriterat.” Andersson rycker uppgivet på axlarna. Jag skakar bara på huvudet och går och skiter först i desperat hopp om att undvika några samtal i alla fall. Det hjälper förstås inte, när jag kommer tillbaka är det fortfarande kö och jag har ett antal ilskna meddelanden från samtalsövervakningen på skärmen, det bästa är nog ”NÄR JAH SÄGER NÅGOT SKLA DU LYDA!!!!!!!!!!1111!!!!!!”. Det är förmodligen Lill-Mussolini som ligger bakom det, han lär fortfarande ha något att bevisa efter firmafesten. Huvudvärken moler och jag känner hur jag bara vill vara precis varsomhelst utom just här, just nu. Vad som helst! Jag skulle kunna bli religiös bara jag slapp det här nu.

Men det gör jag inte. Istället kopplar jag in mig. Det ringer förstås direkt.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” hälsar jag, med en viss desperation i rösten.

”HUR DJÄVLA DUMMA I HUVUDET ÄR NI EGENTLIGEN?!” blir det framrytna svaret. Jaha, ett SÅDANT samtal. Det går utför därifrån.

- Nästa inlägg -