Kapitel 17 (forts 7).

- Första inlägget -

”Nej, jag är inte sjuk. Inte så farligt!” säger jag desperat i ett försök att avvärja det hela. Tänk om de hittar en massa fel på mig?

Peter säger inget utan tittar menande ner på mina skakande händer som jag tycks helt ha tappat kontrollen över. Jag ser själv ner och försöker få dem att vara stilla. Om jag spänner mig så hårt det går, då går det, men så fort jag släpper bara lite börjar skakandet igen.

”Okej, ring då.” säger jag uppgivet och får till min egen förvåning svårt att hålla tårar tillbaka.

Sjukvårdsupplysningen lyssnar artigt på mina symptom som Peter beskriver dem, kryddat med både en och två svordomar. Han tar mitt personnummer och vips ska jag iväg på vårdcentralen och träffa en läkare. Innan jag vet ordet av står jag där och anmäler mig i receptionen. Läkaren är en karl i det senare trettiotalet med begynnande ölmage och mörkt hår i hajfenefrisyr som ser oerhört maplacerat ut på en man i hans ålder. Han lyssnar på mina lungor när jag försöker andas in djupt och luften går in i ett stackato av stötar snarare än en lång och mjuk inandning. Han tittar med ett hummande på mina skakande händer och lyssnar på mina historier om sömnproblem, oregelbundna arbetstider, stress, skit på jobbet och så vidare med milt intresserade hummanden. Sedan klämmer han på mina armar och axlar och framkallar intensiva smärtstötar och tillhörande gälla och fjolliga men intensiva skolflickeskrik från mig när han petar lätt på mina skuldror och axel-nackmusklerna.

”Somatiserade stressymptom.” säger han sakligt och skriver på en skrivplatta. ”Jag sjukskriver dig en vecka, om du inte känner dig bättre efter det, kom tillbaka så diskuterar vi vidare.” Vad i hela friden betyder ’somatiserade’ undrar jag, tar emot papperet och nickar tacksamt.

”Försök hitta en kiropraktiker eller en massör och red ut lite av knutarna du har i axlarna, skuldrorna och nacken. Anledningen till att dina händer skakar är att du är så spänd i nacke och axlar.” han lägger ett finger i min nacke och klämmer så det skjuter upp smärtblixtrar i tinningen och jag grymtar patetiskt av smärtan. ”Dina axlar har dragit upp sig så mycket att jag är förvånad att du inte har massiv migrän.” säger han och nickar allvarligt för att understryka vad han sagt.. Jag lovar försöka få lite massage, tar i hand och tackar.

När jag kommer ut reser sig Peter, sedan första samtalet inte med armarna beslutsamt i kors över bröstet, han har inte gett mig skuggan av en chans att smita.

”Hur gick det?” säger han uppfodrande.

”Han sjukskrev mig i en vecka.” säger jag och visar papperet. Peter nappar blixtsnabbt åt sig det.

”En vecka? Djävla snåldjåp!” säger han och läser på papperet. ”Nåja, du ska hem och sova, jag tar med det här till Andersson imorgon, så du slipper ringa in till den djävla telefonsvararen varje mogon.”

”Tack.” säger jag enkelt. Det är i underkant, men jag vet inte vad jag ska säga.

”Det är inget, vad fan har man vänner till?” säger Peter och ger mig en klapp på min ömmande skuldra när vi går ut i vårsolen igen.

Snart är jag hemma och Peter har föst in mig och sedan gett sig av hem till sig. En vecka från jobbet. Det kan faktiskt vara precis vad jag behöver. Jag röjer hjälpligt i sovrummet, bäddar nytt med fasciststräckta lakan, drar för gardinerna och går och lägger mig. Det dröjer en liten stund, men sen sover jag djupt och tungt i timtal. Jag är uppe en eller två timmar, äter dricker och surfar lite, duschar och utför vissa andra sak när naturen påkallar ett behov, sedan går jag och lägger mig igen.

Dagen efter väcks jag av att mobilen ringer.

”Hmnz.” säger jag artikulerat och lyckas få tag i den fan till slut, där den ligger djupt nerkörd i en av fickorna på byxorna på golvet.

”Olsson.” säger jag med en gäspning.

”Hej, det är Andersson.” hör jag Anderssons röst i andra änden. ”Förlåt, ringde jag och väckte dig?”

”Det är ingen fara, skulle väl upp och äta frukost i alla fall.” svarar jag med en gäspning till.

”Klockan är tre på eftermiddagen, vet du?”

”Va?”

”Jo.”

”Oj, då har jag sovit rätt länge.” säger jag förvirrat. Nog för att jag inte kollat på klockan när jag vaknat till och antingen bara vänt mig om och somnat om, eller gått upp, ätit lite och gått och lagt mig igen.

”Ja, jag fick papperet av Peter och tänkte bara ringa och fråga hur det är?” vafan? Nog för att jag vet att Andersson är bättre än de flesta cheferna på Contactcentret, men att han faktiskt bryr sig om mig och inte när jag kommer tillbaka. Det är nästan rörande.

”Jo, det känns lite bättre nu, har sovit rätt mycket.”

”Skönt att höra, Mats.” säger han och jag kan tycka mig höra en utandning av lättnad. ”Du är välkommen tillbaka till backofficegruppen när du kryat på dig i alla fall, det har jag sett till. Vi håller ställningarna, krya på dig!”

”Tack så mycket!” säger jag och menar det mer än jag gjort med den frasen på väldigt länge.

”Vi hörs Mats. Hej.” säger han till slut och lägger på när jag hälsar tillbaka. Jag ler faktiskt en aning när jag rullar runt och somnar om.

- Nästa inlägg -