Kapitel 11 (forts 5).

- Första inlägget -

”Är det så?” hör jag Janne upprepa.

”Va?” säger jag förvirrat och rycks ur mina tankar.

”Du har inte lyssnat på ett ord av vad jag sagt de senaste två-tre minuterna va?” säger han, med viss anklagande ton i rösten.

”Förlåt, jag är trött!” säger jag försvarande, reser mig och tar en refill till av cola för att få i mig lite mer koffein och socker i ett futilt försök att piggna till.

”Ni dagfolk alltså, mjuka som fjolårsmorötter.” mumlar Janne. ”Det är därför jag håller mig till att föda upp akvariefisk…”

”Jaja!” säger jag med viss irritation i rösten, underbyggd av min trötthet. Jag skulle ge vad som helst för att få placera mig resonabelt horisontellt och mjukt nu. ”Nu lyssnar jag, vad sa du?”

”Jo, jag pratade om hur vi har alla tokskallar på natten, men det vet vi… Sen var det ’öppna-stäng…”

”Ja, killen med klyvskallen.” svarar jag och klunkar cola som om det inte fanns något imorgon.

”Personlighetsklyvning.” rättar Janne bestämt och snörper lite på munnen. Det märks att han är stolt över att veta den medicinska termen för det hela. ”I alla fall… Den andra personligheten surfar porr, så den första personligheten ringer in och stänger Internet och den andra ringer in och öppnar det igen. Han har typ tre hundra öppna och trehundra stäng i sin logg.” flinar Janne.

”Va, men får han ha Internet på anstalt?” säger jag.

”Han är väl inte farlig, bara lite pinsam i sin ena personlighet, antar jag.” säger Janne och rycker på axlarna. ”Det är faktiskt ganska häftigt när han byter personlighet i telefon, helt annat röstläge, annan ton, annan dialekt – det är som om det verkligen vore två helt olika personer. Den första personligheten brukar be om ursäkt när han eller den eller det eller vad man nu ska säga kommer tillbaka efter att den andra förklarat att han tycker om att surfa porr och gärna går in på detaljer om vad han surfar…” Janne flinar och reser sig.

”Nu börjar fakturasamtalen bli väl långa, tillbaka till köttkvarnen, eller vad tror du.”

”Jo.” svarar jag och häller stressat i mig det sista av colan och halvspringer efter Janne som med stora kliv tar sig tillbaka i god takt. ”Ta det lugnt!” flämtar jag mellan mina andfådda väsande inandningar.

- Nästa inlägg -

Ursäkter och usla bortförklaringar...

Det där ska då vara torsdagens inlägg (förra veckan). Imorgon kommer måndagens och torsdagens inlägg för den här veckan. Det har varit svårt med inspiration den senaste tiden, dels p.g.a. ett alldeles utmärkt socialt liv och dels p.g.a. eventuellt jobbyte. Bloggens paus under flytten och de senaste problemen har verkligen straffat sig - besökarantalet är nere i hälften av vad det har varit. Det är uppenbart att bloggen inte blir så populär som jag skulle önska (och därmed skapa förutsättningar för publicering, som åtminstone tre andra bloggar jag känner till lyckats med).

Boken är uppe i 80 A4-sidor i 10 punkter, men det verkar som intresset för bloggen har börjat gå nedåt efter en tillfällig topp. Kanske är blogg/följetong inte rätt medium för min bok, kanske vill folk läsa vad kändisar skriver eller om mode, teknikprylar eller korta roliga citat. Kanske är boken egentligen inte särskilt bra, kanske är den för bitter och för specialiserad.

Nåja, för er ~40-50 som fortfarande kommer hit varje dag och för min egen skull ska jag göra mitt bästa för att skriva klart boken, så ni får veta hur det går för Mats Olsson och vad som händer på Contactcentret. Planen är kanske 4-6 kapitel till, sedan är det slut.

Jag kommer stänga ner forumet också - det är så hopplöst nerspammat och inte särskilt aktivt med riktiga poster, folk verkar föredra kommentatorfältet.

Så, slutpoäng - skam den som ger sig.

Kapitel 11 (forts 4).

- Första inlägget -

När vi sitter med varsitt supermeal med ost serverad av en blekfet och blond tjej som såg ut som om hela världen vilade på hennes finniga axlar och trycker in den heta, feta maten i våra kakhål kan jag konstatera att Hörnsibyllan inte är i närheten av lika bra som Achmed. Pommesena är bleka och underfriterade i vad som förmodligen är alldeles för het olja eller något, eftersom de är så förbannat tokheta att de bränner sönder läpparna när man sluter munnen om dem.

Janne inhalerar effektivt sitt supermeal, trots pommes fritesens hetta, han är förmodligen van vid halvfrasighet och sedan flytande lava när han biter i saker och ting. Jag ligger tre tuggor efter när han börjar peta sina spretande tänder.

”Har du stött på ’öppna-stäng’ än?” säger han med ett blekt flin.

”Mggffhgn?” frågar jag med munnen full av dressing och kall, blöt lök.

”Jodu…” säger Janne och grimaserar när han missar en tand och kör upp tandpetarens vassa ände i gommen. ”Aj helvete!” frustrerad slänger han iväg tandpetaren. ”Jo, ’öppna-stäng’ är en kille med personlighetsklyvning. Den första personligheten är en redbar och aningen timid person som skäms för den andra personligheten. Så han ringer in och stänger av Internetabonnemanget eftersom den andra personligheten gör pinsamma saker med det…”

Jag tuggat till två gånger och sväljer den tjocka, halvtuggade klump av kött, bröd och dressing jag har i munnen.

”Vadå, hur kan han ha Internet om han är schizofren?” frågar jag efter jättesväljningen.

”Inte schizofren, det är tydligen något annat. Jag pratade med någon som kunde det där på krogen en gång har jag för mig. Personlighetsklyvning heter det tydligen när man helt byter personlighet hipp som happ. I alla fall, han har adress på någon anstalt, men anses väl inte farlig, bägge personligheterna är trevligare än normalkunden i alla fall, särskilt på natten. Jag vet i och för sig inte hur det är på dagen, men så är det på natten i alla fall…” fortsätter Janne och får tag i en ny tandpetare medan jag skyfflar i mig alldeles för salta och vid det här laget både kalla och underfriterade sunkpommes. Jag blir så förbannad när jag betalar för mat och jag inte blir mätt eller nöjd med smaken. Det känns så bortkastat. Naturligtvis är jag alldeles för feg för att faktiskt säga till och se till att få nya pommes. Den finniga tjejen som ser så uttråkad och plågad ut skulle ju kunna stirra ilsket på mig eller något. Den eviga skräcken för auktoriteter, oavsett hur liten den är, parat med en panisk skräck för att skämma ut mig och göra andra upprörda, gör mig helt handlingsförlamad i sådana situationer. Hon skulle kunna säga att pommesen är slut och jag får en låda grus istället och jag skulle le falskt och säga att det inte var någon fara, och i tysthet förbanna henne, etablissemanget jag äter på och mig själv.

- Nästa inlägg -

Kapitel 11 (forts 3).

- Första inlägget -

Jag försöker svara på lite e-mails mellan de ganska få samtalen och kämpar mot tröttheten som får ögonlocken att kännas som om blytyngder fästs i dem. Jag kommer på mig själv med att svara att uppringt Internet kostar elva öre minuten efter klockan sex till en person som undrat vad serven för utgående e-post heter. Helvete, tänk om jag gjort mer fel? Ett kort tag funderar jag på att gå igenom de mail jag skickat och kolla, men tröttheten tar överhanden, för vad fan ska jag göra om jag skickat fel? Skriva ett nytt mail med ursäkt och det riktiga svaret? Pinsamt. Jag avbryts i mina tankar av att det ringer. Signalen skär som ett alarm genom den knäpptysta och mörka natten. Janne föredrar tydligen att jobba i mörker, eller i alla fall i halvmörker – han har gått och släckt lamporna för att uppnå samma mörker inne som ute, endast penetrerat av skärmarnas articifiella ljus. Jag måste fan ha slumrat till, för nästa signal gör mig oerhört förvirrad och jag famlar efter headsetet och har svårt att hitta det. Jag har brutit regeln om att svara inom tre signaler innan jag lyckas hitta knappen på telefonen. Whatever, det är inte som jag bryr mig så mycket egentligen.

”TeleNet24s Internetsupport, det är Mats.” svarar jag släpigt.

”Erich Gudrian här. Erich, inte Erik.” Karlen uttalar det faktiskt Er-ich, som det tyska ich, och lägger uppenbarligen oerhört stor vikt vid att det ska uttalas så.

”Hej Er-ich” svarar jag. ”Hur kan jag hjälpa dig?”

”Jag har problem med att skicka mail och har tagit bort mitt konto och ska nu lägga till det igen i Outlook Express. Dock har jag stött på patrull under mina sonderingar, jag saknar utgående mailserver…”

Jag har vid det här laget fått upp hans konto i kundsystemet. Jag trodde systemet var slött på grund av belastning under dagarna, men det är fan lika slött nu som på dagen. Fanskap hela skiten. Fåse, Erich Gudrian, pensionerad Major. Jaha, jag gissar att han var mycket noga med att de skrev in pensionerad Major när han skaffade kontot.

”Har du rutan där du ska skriva in utgående mailserver framför dig?” frågar jag. Han har verkat rätt kunnig hitintills, men skenet kan verkligen bedra, många ”nätverkstekniker” är bra på att förställa sig tills det verkligen gäller.

”Svar ja!” får jag tillbaka i headsetet.

”Bra.” säger jag. Det verkar ju gå bra detta. ”Då skriver du smtp.telenet24.net i rutan.” eftersom smtp alltid blir fel i telefon brukar vi bokstavera. ”Det är Sigurd, Martin, Tobias…” längre än så hinner jag inte innan jag blir avbruten.

”DET HETER TORE!!!” vrålar gubbfan så högt han någonsin kan i mina stackars öron. Sedan följer en treminuters bandhundsutskällning, där jag får ta ansvaret för dagens slappa, lata ungdom och ointresserade politiker, militära nedskärningar, samhället som inte respekterar soldater och framförallt officerare längre och framförallt att vi låter vår ungdom gå förlorad som bortskämda, bortklemade mammapojkar genom att bara en tredje- eller fjärdedel faktiskt får göra lumpen. Jag får inte en syl i vädret, gubben gormar som om det inte fanns en gryning eller en morgondag överhuvudtaget. Han påstår att jag aldrig kan ha varit i närheten av den rätta klädseln, det vill säga grönkläder, vilken han i och för sig har rätt i, jag blev hemskickad efter fem minuters mönstring, inte ens kadavermilitären var det minsta intresserade av det vrak till människa jag är.

”Jaja, jag förstår att du är upprörd, men du har fått adressen till den utgående servern, smtp.telenet24.net, använd den så ska det nog gå bra. Tack, hej.” säger jag medan gubben fortsätter att gapa på. Jag lägger på mitt i en ny harang om hur det på hans tid gjordes riktiga karlar av mammapojkarna, karlar som skulle få det svenska stålet att bita mot ryssen.

”Jobbig en?” säger Janne med ett lätt leende och höjda ögonbryn, när jag till slut lagt på och börjat logga.

”Ja, han var lite upprörd över avmilitäriseringen av samhället.” säger jag.

”Jag tror du behöver lunch. Hörnsibyllan har nattöppet till tre, vi går dit.” säger Janne.

”Men… vi har ju inte lunch på nattpasset om jag förstod saken rätt… Vi kan ju inte koppla ur oss bägge två.” säger jag tvekande, samtidigt som jag känner behovet av socker och koffein i en stor cola.

”Se och lär ett nattknep.” svarar Janne och halar upp sin tegelsten till mobiltelefon och knappar på den. Jag studerar förvirrat hans knappande. Ska han beställa och så får en av oss hämta bägge lådorna, eller vad håller han på med? Längre än så hinner jag inte i mina tankar innan min telefon ringer. Snabbt får jag på mig headsetet.

”TeleNet24, det är Mats!” hasplar jag ur mig.

”Nu har du ett långt och besvärligt fakturasamtal.” hör jag från två håll, både från telefonen och från Janne.

”Var tacksam att TeleNet24 har gratisnummer. Ring från din mobil, så jag blir upptagen också.” säger han med ett blekt flin medan en talgdank långsamt går upp för mig. Jag knappar in numret på min mobil, Janne svarar och sedan går vi för att äta.

- Nästa inlägg -

Bloggkarta.

Härmed placerar jag Contactcenter i Årsta på bloggkartan.se.

Kapitel 11 (forts 2).

- Första inlägget -

Det blir mycket riktigt ingen mer sömn innan det är dags att gå tillbaka till jobbet. Det är tyst och mörkt när jag kommer fram, fem minuter försenad. Jag kommer nog få skit för det imorgon. Det är nästan lite spöklikt tyst. I ett hörn sitter en ihopkrupen men kraftig figur med kortklippt, ostyrigt mörkt hår, gles flera dagar gammal skäggstubb, köttiga läppar och kraftiga ögonbryn. Han är klädd i ett par bylsiga byxor och en ganska tajt t-shirt med något sedan länge söndertvättat tryck på.

”Ah, det är du som är Mats?” säger han och tittar upp på mig från sin skärm och klipper med stora ögon. ”Jag är Janne, jag fick mailet från Sune.” fortsätter han. Vilket mail? Undrar jag stillsamt göt mig själv, Sune skickade det i alla fall inte till mig.

”Ja, jag ska ställa upp idag.” säger jag och loggar in på en dator inte långt bort.

”Jag heter Janne.” säger killen och klipper med ögonen igen. ”Har du jobbat natt innan?”

”Nej…” svarar jag sanningsenligt. ”Men jag känner Kalle som brukade jobba natt på somrarna, han berättade om att det var mycket knasigt folk som ringer på nätterna.”

”Jodu, en del blir det. Det är inte så farligt när man blir van.” säger han med ett leende. ”Kalle var rolig, han satt och skrev mycket på nätterna när jag jobbade med honom. De mest fantastiska historier, han lät mig läsa några.” Janne talar långsamt, lågmält och tydligt artikulerat. Röstens tonläge vävs liksom ihop med tystnaden och mörkret och känns som len, svart sammet.

”Ja, det är lite synd att han slutade.” säger jag och drar igång alla system jag kan tänka mig att jag kommer att behöva.

”Ja, men han var inte lycklig. Man ska inte kompromissa med sin lycka.” svarar Janne. Amen på det, tänker jag och himlar lite med ögonen. Om man hade förutsättningarna att vara lycklig! Jag är glad om jag får leva ett liv istället för att bara existera som nu, lycka finns liksom inte på skalan.

”Han skulle bli författare har jag för mig.” säger jag och tar på mig headsetet.

”Så ofta ringer det inte på natten.” säger Janne och nickar mot mitt headset. ”Ja, skriva en roman om contactcentret. Länge sedan jag hörde av honom.” fortsätter han och nickar funderande. ”Nåja, ikväll ringer nog biomannen igen och klagar på filen på ftp-kontot, han kan vara lite påfrestande om man inte stött på honom innan, så var beredd.”

Jag ska precis till att fråga vem fanken biomannen är när Jannes telefon ringer och han svarar.

”TeleNet24s fakturaavdelning, det är Janne.” hör jag honom säga medan jag själv börjar slösurfa lite. Ser ut som jag blivit bannad från ett fundamentalistiskt amerikanskt forum igen, haha. Av någon anledning tycker de inte om att jag krävde att de skulle hugga händerna av sig för att de rört vid svinlädret i baseballbollar eftersom det står i samma kapitel som säger att homosexualitet är fel.

”Nej, alltså…” hör jag Janne protestera med sitt lugna tonfall. ”Jag vet, men jag KAN verkligen inte lyssna på dina dikter på arbetstid…” han suckar lite för sig själv och vilar hakan i ena handen och slösurfar. ”Ja, du har sagt att du tycker om mig, men min chef har sagt till på skarpen att… Jaja, en liten en då, men bara en.” Han lutar sig bakåt så det knarrar i stolen och den tajta t-shirten avslöjar en hårig bål genom att glida upp lite. Efter en stund trycker han på lägg-på-knappen och skakar på huvudet.

”En tokfia som ringer så gott som varje natt och ska läsa upp sina egenskrivna dikter för mig av någon anledning…” förklarar han och ler urskuldande.

- Nästa inlägg -

Kapitel 11 (forts 1).

- Första inlägget -

Väl hemma inser jag att jag måste ta till alla tänkbara knep om jag ska kunna sova mitt på dagen efter att ha snusat så gott som hela natten. Jag börjar vid tjugotre och ska jobba till klockan sex, så jag måste fan sova, annars kommer jag att dö där framför datorn. Och att dö på Contactcentret är nog inte det främsta stället på min lista över acceptabla ställen att gå hädan på. Jag måste fixa en ordentlig paltkoma först och främst. En gräddstuvad köttfärssås med fullkornspasta borde duga för det. Ett par folköl till det och man är på god väg. Det är inte ofta jag lagar riktigt bra mat hemma, men ibland händer det faktiskt. Jag går igenom skåpen och frysen. Fullkornspasta finns, det har mostrarna sett till. Lite köttfärs i frysen också, bra. Vitlök har jag, så det behövs lök, tomatpuré och burktomater då. Samt riktigt fet grädde.

Jag ilar iväg till affären för att handla. Det verkar ganska lugnt just nu, inga barnfamiljer som handlar fyra ton mat bara för att irritera mig. Snabbt får jag tag på det jag ska ha och hamnar naturligtvis i en kö bakom en sur och nästan dubbelvikt krumryggad pensionär som har tagit typ en påse Euroshoppers beiga skitbroccoli och vill ha rabatt med sin patetiska rabattkupong fast den gäller Findus broccoli.

”Men jag har en rabattkupong!” upprepar pensionären för fjärde eller femte gången med sin knarrande röst medan jag irriterat trampar på stället bakom henne.

”Ja, men din rabattkupong är för Findus broccoli.” upprepar tjejen i kassan för fjärde eller femte gången. Hur står hon ut? Hade jag kunderna inom en armslängds avstånd hade jag fan börjat strypa dem för länge sedan.

”Jag har rabattkupong!” upprepar pensionärshelvetet återigen och vinkar med sin omsorgsfullt urklippna kupong i ansiktet på kassörskan. Jag motstår lusten att vända upp och ner på kärringen och använda henne som sparbössa och stoppa i de fyra kronor hon skulle spara på kupongen.

”Den rabattkupongen gäller inte för den broccoli du tagit. Du måste ta den broccoli det gäller eller betala fullt pris för denna.” säger kassörskan igen.

”Men den är mycket dyrare!” gnäller pensionären och viftar återigen med sin rabattkupong. Jag kan fan inte bära mig utan gräver ner handen i byxfickan och fiskar upp en femma och smäller ner den på betalningsplatsen vid kassan.

”Jag kan stå för de fyra kronorna, så man kommer härifrån någon gång, min tid är värd mer än så.” säger jag.

”Var inte uppnosig!” svarar pensionären och stirrar skumögt på mig. ”Även om jag är fattig pensionär behöver jag inga allmosor!” säger hon och betalar slutligen, men använder min femma i alla fall, ivrigt muttrandes om hur mycket bättre det var förr i tiden, när rabattkuponger verkligen var rabattkuponger, minsann. Kärringdjävel!

Kassörskan ler ett relativt äkta leende mot mig och ger mig en extra femma tillbaka och blinkar med ena ögat åt mig när jag betalar mina tomater och min grädde och öl. Jag ler lite med ena mungipan tillbaka och skyndar mig sedan hemåt. Snygg tjej, det där.

Hemma igen. Jag sätter igång att laga maten och häller i en tredjedels flaska rött som finns kvar sedan mostrarnas framfart. Jag dricker inte vin så ofta, så den gör sig bra i köttfärssåsen. En halv vitlök, massor av tomat och två deciliter fyrtioprocentig vispgrädde gör en bra köttfärssås för paltkoma. Och lite för smaklökar, förstås.

Medan köttfärssåsen puttrar på spisen och folkölen blir kalla i kylen förbereder jag de andra stegen i sovplanen. Jag bäddar nytt i sängen, fasciststräcker lakanen och öppnar fönstret på glänt samtidigt som jag fäller ner persiennerna. Jag tar reda på det värsta också, så det är hyfsat rent och ställer väckarklockan på tio.

Jag kokar alldeles för stora mängder pasta och öser på med min feta, gräddiga köttfärssås och vräker i mig så det stänker på skärmen där jag sitter framför datorn och äter. Jag sköljer ner det hela med mina två folköl, som inte ens är tjeckiska, och rapar ljudligt. Datorn får stå på, nu är det dags att försöka sova.

Jag drar en tarzan först, väger salamin alltså, flyger solo, tar munkagreppet, ruskar tuppen. Den blonda kassörskan från tidigare idag får stå till tjänst med fantasimaterial, framåtböjd över en kassa vars gummiband drar hennes voluminösa bröstkorgs attribut åt ena hållet. Hm-mmm. Sålunda utmattad efter aktiviteter med den ack så välbekanta och kära Palmela Handerson, med paltkoma och sträckta, kyliga lakan i ett mörk och svalt rum borde jag kunna sova.

Det är förstås lögn, eftersom jag vet att jag borde sova. Jag vänder och vrider på mig. Jag försöker dra en tarzan till, men Herr Karlander vill inte vara med alls. Jag går upp och dricker ett stort glas kallt vatten, jag försöker läsa en riktigt tråkig kursbok för en av kurserna jag inte tagit alla poäng i, utan glasögonen på, men jag kan i alla fall inte somna. Helvete. Jag ligger och är sur på mig själv – jag som somnat på föreläsningar och möten som är hur viktiga som helst, jag kan inte somna när jag behöver det. Utan att veta det driver jag dock sakta iväg mot sömnen, snart halvsover jag och är på väg mot det underbara tillstånd då Contactcentret, min feta mage och dåliga ekonomi, mitt usla självförtroende och stora självförakt inte finns.

Då ringer den förbannade helvetes djävla telefonen. Först vaknar jag inte till, men den är envis. Jag vill inte svara, men så inser jag att det skulle kunna vara något viktigt – kanske ett företag jag sökt jobb hos som vill kalla till intervju. Jag greppar telefondjäveln och kan känna hur det gurglar till i magen och liksom surnar i ändtarmstrakten när jag svarar.

”Olsson.”

”Tjena, det är pappa!” hör jag i andra änden. Fan också, han är full igen, det hörs på hur han anstränger sig att inte låta full. Den där släpiga rösten.

”Ehm… Jag ska jobba natt, jag måste sova…” säger jag desperat.

”Jaja, jag har ett dataproblem va…” samma historia varje gång. Han skiter fullständigt i vad jag tycker, tänker och känner.

”Jag ligger och sover!” försöker jag säga högre och tydligare.

”Då får du vakna, för det är så här va…” har gubbfan ingen respekt alls?

”Du vet att jag inte tycker om att hjälpa till på telefon. Och jag måste sova, jag ska jobba natt.” försöker jag en gång till.

”Mm-hmm. Det kommer en vit ruta när jag går ut på Internet…” fortsätter han med sin släpiga röst. Inget frågande om hur jag mår, vad som händer i mitt liv, ingenting. Han och hans dataproblem är så mycket viktigare än mig och mitt liv, uppenbarligen. Gubbdjävel. Jag blir lite arg.

”Jag hatar att hjälpa på telefon, det vet du. Och jag ska sova. Du får ringa igen senare!” ryter jag och lägger på.

Nu är jag ett rov för motstridiga känslor. Dåligt samvete över att jag inte pratar med min egen far när han ringer, ilska över hans beteende, tröstlöshet och skamkänslor över hans djävla fylla, förtvivlan och svårmod över mitt liv och mina gener, vilket brukar komma när jag pratar med honom, självförakt för att jag inte vågar säga att jag tycker han ska ge fan i att ringa mig när han inte är nykter och rädsla över vad han ska säga och ösa för ovett över mig nästa gång han ringer. Kvickt stänger jag av mobilen och sitter i sängen och skakar, till hälften över svalkan i brisen från det öppna fönstret, till hälften i förtvivlan. Helvete, jag kommer aldrig kunna somna nu, kommer jag på mig själv med att tänka mitt i alltihop.

- Nästa inlägg -

Kapitel 11 - Nattjobb.

- Första inlägget -

Hemma gör jag ingenting utom att sova till tolv, äta lite makaroner med ketchup och sedan duscha och klä på mig för att gå till jobbet. Jag tar bussen idag, det är bara alldeles för jobbigt att faktiskt gå hela sträckan, ångesten hinner byggas upp för mycket när det tar tid att komma fram. För varje steg blir det lite svårare att tvinga sig själv att ta nästa. Jag kommer till jobbet för tidigt och det är fullständigt kaos. Det brukar vara så, men det verkar vara lite mer panik än vanligt just nu. Jag sätter mig ner och loggar in, och hälsas av en kö på över trettio personer. Vad i helvete nu då? Jag tittar mig runt och inser att det är ganska få runt mig. Var är alla?

Jag drar upp mailen. Erbjudande om att jobba över halva lunchen och få en halv timlön till. Herregud, det är ju kanske trettio kronor efter skatt, nästan TVÅ daimstrutar, be still my heart! Erbjudande om att jobba över för enkel timlön också. Jag surnar till, varför kan de aldrig betala övertid när det faktiskt är övertid? Hm, ett mail från Sune om att det behövs någon på nattpasset. Jag minns att jag sett att en av de två nattarbetarna varit sjuk under veckan. Förmodligen har de inte brytt sig om att ersätta honom och siffrorna har gått åt helvete när det sitter bara en kille där, så de måste göra något kvickt för att visa att de har situationen under kontroll. Management by flailing, veva med armarna så det ser ut som du gör något åt situationen, det spelar ingen roll om du träffar något, träffar rätt eller ens träffar dina medarbetare och de på din sida, bara du vevar.

Jag gör ett kvickt överslag i huvudet samtidigt som jag ögnar kön. Jag har verkligen ingen lust att logga in mig. Dessutom vore det trevligt med natt-OB, öldrickandet häromdagen lämnade ett gapande hål i hushållskassan. Jag reser på mig och kliver bort till Sunes kontor längst bort i salen. Han har fortfarande inte fått ett kontor i ledningskorridoren och måste fortfarande skämmas när han springer förbi alla oss för att gå hem tidigt. En knackning och han ber mig stiga in.

”Javisst, jag hämtar Kalle vid halv fem… Vi ses hemma, puss, älskling.” säger han i telefonen, lägger på och vänder sig mot mig.

”Ja?” säger han med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

”Nattpasset, är det taget redan?” säger jag, kliver in och motstår en idiotisk instinkt att bocka inför överheten.

”Nej, vill du ha det?” säger Sune och ser på mig med en glimt av hopp i ögonen.

”Jag kan ställa upp, visst.” säger jag. ”Jag skulle jobba fjorton till tjugotre idag, men jag kan gå hem och sova lite och komma tillbaka vid tjugotre.”

”Bra Mats!” säger Sune och ler stort, reser sig och skakar min hand. ”Då säger vi det, bra att du stället upp!”

Jag vänder mig om för att gå efter att ha nickat stumt som svar till Sune ”Så kan jag ta lite mail också om det är lugnt på telefonen…” Urk. Jag äcklar mig själv i min inställsamhet, men chansen att kunna få sitta på mail permanent är värd lite kryperi.

”Skitbra Mats, skitbra!” säger Sune, ger mig en klapp på ryggen och föser mig ut ur sitt kontor och stänger dörren. Han ville sannerligen inte ha mig därinne längre än absolut nödvändigt. Jag rycker på axlarna och stegar ut ur Contactcentret och börjar gå hem. Det känns bra. Jag har egentligen bara förskjutit mitt straff, men en stund till i frihet är värt mycket. Jag sätter gubbkepsen lite på sniskan, ler lite och börjar gå hem för att försöka sova lite.

- Nästa inlägg -