Kapitel 11 (forts 1).

- Första inlägget -

Väl hemma inser jag att jag måste ta till alla tänkbara knep om jag ska kunna sova mitt på dagen efter att ha snusat så gott som hela natten. Jag börjar vid tjugotre och ska jobba till klockan sex, så jag måste fan sova, annars kommer jag att dö där framför datorn. Och att dö på Contactcentret är nog inte det främsta stället på min lista över acceptabla ställen att gå hädan på. Jag måste fixa en ordentlig paltkoma först och främst. En gräddstuvad köttfärssås med fullkornspasta borde duga för det. Ett par folköl till det och man är på god väg. Det är inte ofta jag lagar riktigt bra mat hemma, men ibland händer det faktiskt. Jag går igenom skåpen och frysen. Fullkornspasta finns, det har mostrarna sett till. Lite köttfärs i frysen också, bra. Vitlök har jag, så det behövs lök, tomatpuré och burktomater då. Samt riktigt fet grädde.

Jag ilar iväg till affären för att handla. Det verkar ganska lugnt just nu, inga barnfamiljer som handlar fyra ton mat bara för att irritera mig. Snabbt får jag tag på det jag ska ha och hamnar naturligtvis i en kö bakom en sur och nästan dubbelvikt krumryggad pensionär som har tagit typ en påse Euroshoppers beiga skitbroccoli och vill ha rabatt med sin patetiska rabattkupong fast den gäller Findus broccoli.

”Men jag har en rabattkupong!” upprepar pensionären för fjärde eller femte gången med sin knarrande röst medan jag irriterat trampar på stället bakom henne.

”Ja, men din rabattkupong är för Findus broccoli.” upprepar tjejen i kassan för fjärde eller femte gången. Hur står hon ut? Hade jag kunderna inom en armslängds avstånd hade jag fan börjat strypa dem för länge sedan.

”Jag har rabattkupong!” upprepar pensionärshelvetet återigen och vinkar med sin omsorgsfullt urklippna kupong i ansiktet på kassörskan. Jag motstår lusten att vända upp och ner på kärringen och använda henne som sparbössa och stoppa i de fyra kronor hon skulle spara på kupongen.

”Den rabattkupongen gäller inte för den broccoli du tagit. Du måste ta den broccoli det gäller eller betala fullt pris för denna.” säger kassörskan igen.

”Men den är mycket dyrare!” gnäller pensionären och viftar återigen med sin rabattkupong. Jag kan fan inte bära mig utan gräver ner handen i byxfickan och fiskar upp en femma och smäller ner den på betalningsplatsen vid kassan.

”Jag kan stå för de fyra kronorna, så man kommer härifrån någon gång, min tid är värd mer än så.” säger jag.

”Var inte uppnosig!” svarar pensionären och stirrar skumögt på mig. ”Även om jag är fattig pensionär behöver jag inga allmosor!” säger hon och betalar slutligen, men använder min femma i alla fall, ivrigt muttrandes om hur mycket bättre det var förr i tiden, när rabattkuponger verkligen var rabattkuponger, minsann. Kärringdjävel!

Kassörskan ler ett relativt äkta leende mot mig och ger mig en extra femma tillbaka och blinkar med ena ögat åt mig när jag betalar mina tomater och min grädde och öl. Jag ler lite med ena mungipan tillbaka och skyndar mig sedan hemåt. Snygg tjej, det där.

Hemma igen. Jag sätter igång att laga maten och häller i en tredjedels flaska rött som finns kvar sedan mostrarnas framfart. Jag dricker inte vin så ofta, så den gör sig bra i köttfärssåsen. En halv vitlök, massor av tomat och två deciliter fyrtioprocentig vispgrädde gör en bra köttfärssås för paltkoma. Och lite för smaklökar, förstås.

Medan köttfärssåsen puttrar på spisen och folkölen blir kalla i kylen förbereder jag de andra stegen i sovplanen. Jag bäddar nytt i sängen, fasciststräcker lakanen och öppnar fönstret på glänt samtidigt som jag fäller ner persiennerna. Jag tar reda på det värsta också, så det är hyfsat rent och ställer väckarklockan på tio.

Jag kokar alldeles för stora mängder pasta och öser på med min feta, gräddiga köttfärssås och vräker i mig så det stänker på skärmen där jag sitter framför datorn och äter. Jag sköljer ner det hela med mina två folköl, som inte ens är tjeckiska, och rapar ljudligt. Datorn får stå på, nu är det dags att försöka sova.

Jag drar en tarzan först, väger salamin alltså, flyger solo, tar munkagreppet, ruskar tuppen. Den blonda kassörskan från tidigare idag får stå till tjänst med fantasimaterial, framåtböjd över en kassa vars gummiband drar hennes voluminösa bröstkorgs attribut åt ena hållet. Hm-mmm. Sålunda utmattad efter aktiviteter med den ack så välbekanta och kära Palmela Handerson, med paltkoma och sträckta, kyliga lakan i ett mörk och svalt rum borde jag kunna sova.

Det är förstås lögn, eftersom jag vet att jag borde sova. Jag vänder och vrider på mig. Jag försöker dra en tarzan till, men Herr Karlander vill inte vara med alls. Jag går upp och dricker ett stort glas kallt vatten, jag försöker läsa en riktigt tråkig kursbok för en av kurserna jag inte tagit alla poäng i, utan glasögonen på, men jag kan i alla fall inte somna. Helvete. Jag ligger och är sur på mig själv – jag som somnat på föreläsningar och möten som är hur viktiga som helst, jag kan inte somna när jag behöver det. Utan att veta det driver jag dock sakta iväg mot sömnen, snart halvsover jag och är på väg mot det underbara tillstånd då Contactcentret, min feta mage och dåliga ekonomi, mitt usla självförtroende och stora självförakt inte finns.

Då ringer den förbannade helvetes djävla telefonen. Först vaknar jag inte till, men den är envis. Jag vill inte svara, men så inser jag att det skulle kunna vara något viktigt – kanske ett företag jag sökt jobb hos som vill kalla till intervju. Jag greppar telefondjäveln och kan känna hur det gurglar till i magen och liksom surnar i ändtarmstrakten när jag svarar.

”Olsson.”

”Tjena, det är pappa!” hör jag i andra änden. Fan också, han är full igen, det hörs på hur han anstränger sig att inte låta full. Den där släpiga rösten.

”Ehm… Jag ska jobba natt, jag måste sova…” säger jag desperat.

”Jaja, jag har ett dataproblem va…” samma historia varje gång. Han skiter fullständigt i vad jag tycker, tänker och känner.

”Jag ligger och sover!” försöker jag säga högre och tydligare.

”Då får du vakna, för det är så här va…” har gubbfan ingen respekt alls?

”Du vet att jag inte tycker om att hjälpa till på telefon. Och jag måste sova, jag ska jobba natt.” försöker jag en gång till.

”Mm-hmm. Det kommer en vit ruta när jag går ut på Internet…” fortsätter han med sin släpiga röst. Inget frågande om hur jag mår, vad som händer i mitt liv, ingenting. Han och hans dataproblem är så mycket viktigare än mig och mitt liv, uppenbarligen. Gubbdjävel. Jag blir lite arg.

”Jag hatar att hjälpa på telefon, det vet du. Och jag ska sova. Du får ringa igen senare!” ryter jag och lägger på.

Nu är jag ett rov för motstridiga känslor. Dåligt samvete över att jag inte pratar med min egen far när han ringer, ilska över hans beteende, tröstlöshet och skamkänslor över hans djävla fylla, förtvivlan och svårmod över mitt liv och mina gener, vilket brukar komma när jag pratar med honom, självförakt för att jag inte vågar säga att jag tycker han ska ge fan i att ringa mig när han inte är nykter och rädsla över vad han ska säga och ösa för ovett över mig nästa gång han ringer. Kvickt stänger jag av mobilen och sitter i sängen och skakar, till hälften över svalkan i brisen från det öppna fönstret, till hälften i förtvivlan. Helvete, jag kommer aldrig kunna somna nu, kommer jag på mig själv med att tänka mitt i alltihop.

- Nästa inlägg -